När jag var i New York den varma sommaren 1999 tog jag en söndag tunnelbanan till Bronx. Man har ju hört att det ska vara en farlig stadsdel, så jag tänkte att de värsta banditerna nog hade busat färdigt för veckan då, och att gatorna nog skulle vara ganska säkra. En av Bronx’ sevärdheter är Edgar Allan Poes hus, och jag beslöt mig för att besöka det.

Efter en i hettan påfrestande promenad upp längs Grand Concourse, den stora vägen som går upp genom Bronx, kom jag fram till området kring Edgar Allan Poe Park. Här verkade vara ett centrum i Bronx, i dess geografiska mitt, med väldigt mycket folk och bilar i rörelse.
  Människor, nästan uteslutande svarta, rörde sig fram och tillbaka längs trottoarerna fem i bredd. Jag spatserade lite fram och tillbaka i de här kvarteren för att få en känsla för vad Bronx var, men ganska snart gick jag in i den lilla parken. Här satt folk, unga och gamla, och umgicks på bänkarna på söndagsvis.


Edgar Allan Poes hus i Bronx.

Jag letade upp det som måste vara Poe-huset, ett vitt hus med gröna fönsterluckor. Det låg i en del av parken som var avskild från resten med buskar och ett högt stålstaket. Jag gick igenom grinden. Här var det lugnt och det fanns inte en människa. Huset såg helt igenbommat ut. Det fanns inga skyltar som talade om vad det var för ett hus eller att det skulle vara ett museum där. Jag kollade guideboken. Jo, det skulle vara öppet. Kanske fanns ingången på baksidan? Runt knuten stötte jag på ett par hantverkare som stod och borrade i en dörr till något källarförråd. ”Vet ni om museet är öppet?” frågade jag. ”Du måste knacka på”, sa de. ”Killen sitter där inne.”

Foto: Stefan Termén

Jag knackade på. Dörren öppnades och en man i trettioårsåldern med brunt krulligt hår hälsade mig välkommen. Jag steg in i ett mörkt och svalt litet rum. ”Jag trodde det var stängt”, sa jag. ”Det fanns inga skyltar.” ”Nej, jag måste försöka hålla de värsta ligisterna härifrån”, sa han.

Det visade sig att han satt där inne och skrev på sin doktorsavhandling om det antika Roms topografi. Det gick nog ganska bra, för det verkade inte komma så många besökare hit. Just nu var i varje fall jag den enda gästen. Han erbjöd sig att guida mig och efter att jag betalat en symbolisk avgift gick vi in i det större rummet.

Här hade Poe bott de sista tre åren av sitt liv, på 1840-talet. Han hade lämnat staden och flyttat ut till det som då var landsbygd och den friska luften där eftersom hans fru var sjuk i tuberkulos, men kanske också för att han hade gjort sig ovän med New Yorks alla tidningsredaktörer och förläggare. Paret Poe levde i fattigdom. Edgar Allan skrev nästan inte något längre.

Gungstolen och en spegel var de enda saker som tillhört Poe. Foto: Stefan Termén

Möblerna och sakerna som fanns i rummet var från samma tid som när Poe levde, men tyvärr var bara gungstolen och spegeln kvar av det som verkligen varit Poes. ”Du har tur”, sa guiden. ”Vi har precis restaurerat stolen. Den gick sönder när min kollegas tjocka flickvän satte sig i den.” ”Spegeln verkar ha blivit reparerad den också”, sa jag och syftade på dess ihoplimmade bitar. ”Ja, den flög i golvet en natt när man sprängde ett par stulna bilar på parkeringsplatsen här utanför.”

Jag hajade till. ”Ett ganska farligt område, va?” ”Nej, inte så farligt längre.” ”Jaså inte?” sa jag, ”är det borgmästare Giuliani vi har att tacka för det?” ”Tja, sa han, att saker och ting har blivit bättre beror främst på det ekonomiska uppsvinget på senare år.
  Borgmästarens politik har mest haft kosmetiska effekter, men det är klart, att man faktiskt har sett till att lagen gäller även i Bronx är ju bra. Under hela sjuttio- och åttiotalet vågade medlemmarna i Historiska sällskapet som har hand om Poe-huset inte sig hit över huvud taget. Huset fattade eld vid två tillfällen. Det är ett under att det står kvar.”

Medan vi stod där kom ett par turister och försökte kika in genom fönstrena. ”Vi får se om de bestämmer sig för att det är öppet”, sa guiden. ”Nä, de gick.”

Han visade mig upp på övervåningen. Här fanns det lilla sovrummet där frun till slut hade dött, och ett större rum som numera innehöll några rader med stolar och en TV.
  Jag fick sitta ner och titta på en videofilm medan han gick ner och fortsatte skriva. En stor del av filmen gick åt till att analysera "Annabel Lee", en dikt som var bland det sista Poe skrev. Dikten handlar om en man som sörjer sin döda älskade Annabel Lee, som berövats honom av en iskall vind, nedsänd av himlens änglar som inte tålde att bli överglänsta av deras kärlek. Det är lätt att läsa in Poes egen situation efter hustruns död i dikten. Filmen handlade också om de oklara omständigheterna kring Poes egen död, två år efter hustrun, troligtvis full och från sina sinnen, i någon by flera mil därifrån.

Efteråt tackade jag guiden för visningen och steg ut genom dörren igen. Jag stängde grinden bakom mig, gjorde ett hopp på drygt 150 år framåt i tiden och befann mig åter i sol, värme, folkmyller och oväsen.