Bild.

Det är ett ganska vitt rum. Inte kritvitt. Vad kallar man det?
Benvitt. Det är ändå ganska kallt. Man upplever det så.
Ingenting får vara kallt.

Ändå har man inrett i vita färger och kallt stål. Möblerna är låga och på bordet står en iskall rund askkopp i svart och vit marmor. Den är helt ren för ingen får aska i den. Man får inte ens röka inne i våningen Ändå har man ställt en svart och vit askopp i marmor på bordet. Den ser ut att vara köpt på DesignTorget eller ROOM eller House. Den ser lagom dyr ut. Under det låga bordet med stålbenen ligger en vit matta. En vit hårig matta. En sådan man hade på sjuttiotalet, eller var det sextio? Jag minns inte. Hon vill bli formgivare när hon blir stor. Eller fotograf. Därför har hon inrett med omsorg.

Rummet ser faktiskt ut sådär som om det vore tagit ur en inredningstidning. I den låga vita soffan sitter en flicka. Hon har knallrött hår som skriker mot allt det vita. Som blod. Som om det blödde ur hennes huvud. Hennes väninna har färgat det. Hon ska bli stylist. När hon blir stor alltså.

Flickan bläddrar i en tidning. En inredningstidning. Som hon har köpt i Press Point när hon väntat på sin väninna på Waynes Coffe. Där de drömt drömmar. Där de stakat ut hela livet. Där de klottrat ner varenda dag tjugo år framåt i sina skolkalendrar.

Här ska vi åka till London. Då ska vi flytta ihop i en takvåning på Manhattan. Och bli formgivare. Sen ska vi flytta ihop med var sin snygg kille. Där ska vi ligga på förlossningsbordet och skrika av smärta. Sen ska gå med hängbröst och stripigt hår och amma skrikande ungar. Sen ska vi skilja oss. Sen ska vi dö.

Kan ni inte minnas bilden. Planen. När man hade allting klart framför sig. Så här ska det bli. När allting var på riktigt. På allvar. När det blöder ur huvudet. Så riktigt på allvar. Minns ni er plan?
Jag minns min. Jag skulle gå färdig den dumma folkhögskolan och sen skulle jag skriva pjäser tills det blödde ur fingrarna. Jag skulle regissera pjäser och det skulle stå på DN's kultursida om mig - som den mest lovande unga kvinnliga regissör etablissemanget hade sett på länge. På flera år. Sen Suzanne Osten. Sen skulle jag få jobba som regi-assistent hos Osten och sen skulle jag gå i hennes fotspår ända tills någon på Dramaten upptäckte mig och sen skulle jag.......

Det här skulle inte bli någon trist krönika om drömmar och att det inte alltid blir som man tänkt sig för det vet ju alla redan om ändå. Det här skulle bli en roman. Som något förlag skulle ge ut och jag skulle få bli veckans babe i Expressen fredag. Och vara med i Röda Rummet. Och få gå på kändisfester och till sist vara med i Tryck-till-panelen i ZTV. Men jag slutar här. Och drömmer vidare.