Tiden lägger snaran tätt kring din hals
Tiden lägger snaran tätt kring din hals
drar åt allt hårdare efter hand.
Du skriker, ropar och ger full hals,
men ingen lyssnar i tystnadens land.

Du kämpar emot, försöker slå dig ut
men vad hjälper det, vad tjänar det till?
Historien måste ändå föras till slitt slut,
spelar ingen roll vad du gormar och vill.

Tiden lägger snaran tätt kring din hals,
skriker gittberbugg när du viskar vals.
Tiden lägger snaran tätt kring din hals,
drar åt tills du frågar vad som befalls.

Du river betongen från murens vägg,
fastän dörren står på vid gavel:
Världen är din ändå ansar du ditt skägg
och skådar inåt din egen navel.

Tiden lägger snaran tätt kring din hals,
tiden har inte tid för nån stilla vals.
Tiden ropar framåt, ständigt fortare:
blir längre men ändå kortare.

Du sitter fången som fågeln i gyllne bur,
du vet bara att du måste därifrån.
Frågan är bara varför och framför allt hur
du alls kom att bli sån?

Tiden lägger snaran tätt kring halsens sena
obönhörligt är dess lopp
bryter sakta sönder din kropp,
var muskel, var ben och var sena.

Du vill åldras ädel och värdig.
Tiden undrar om du snart är färdig.
Obeveklig är dess lopp
när den smular sönder din kropp.

Tiden lägger snaran tätt kring halsens sena.
Snart har blodet stannat i din aorta.
Snart är du försvunnen, död och borta.

© Öyvind Vågen 2000