Heliga stund
Han visste att det var dags för honom att dö. Det hade han vetat ganska länge - det var inte så att det var en slump, att hans öde inte hade bestämts för länge sedan. Han mindes vårdagen då han första gången träffat mannen som nu återvänt för att ta hans liv. Han hade förstått vid första ögonkastet. Det hade varit den mest destruktiva formen av förälskelse. Ett blixtsnabbt ögonblick av total ömsesidig klarhet. En omedelbar kärlek som direkt gled över i besatthet. När de skilts åt, och han i smyg betraktat sin förgörares ryggtavla avlägsna sig hade han redan förstått vad som väntade honom. Han hade sett så många av sina vänner gå samma väg, många av dem ännu yngre och mer perfekta än han.

Det verkade så länge sedan nu. Platsen var densamma, men ändå inte. Då hade det varit maj, runt omkring dem hade lövträden just börjat slå ut och vårfåglarna hade sjungit överallt. Det var möjligt att det bara var ett överromantiskt minne, men han var övertygad om att han mindes hur göken gol precis i det ögonblick som han första gången kände mördarens blick. Under månaderna som följt efter deras ödesdigra kärleksmöte, medan löven spruckit, gulnat och fallit av runt omkring hans hem, hade han ofta tänkt på det. Ibland hade han undrat om det var hans fel. Hade han varit för övermodig? Hade han gjort sig för vacker? Hade han kanske inom sig velat att det skulle bli så här? Var det hans mördare som var det verkliga offret?

När den första snön kom hade hans oro förebytts i ett uppgivet lugn. Det var så här det var. Det var oundvikligt. Helt meningslöst att spekulera kring. Han längtade nästan efter att det skulle ske.

Och så var ögonblicket inne. När det första yxhugget slog in i hans kropp var smärtan nästan obegriplig men han bet ihop och försökte bortse ifrån den. Vad skulle det tjäna till att kämpa emot? Det fanns ingenting han kunde göra. Förutom att dö så fort som möjligt. Göra slut på pinan på det enklaste sättet. Redan vid nästa hugg kände han att han långsamt började domna bort, och medan livskraften långsamt sipprade ur det öppna såret lev den mindre och mindre förnimbar för varje gång yxan på nytt borrade sig in i honom. De sista fyra-fem träffarna innan han äntligen föll kändes smärtan bara som en hetta, nästan skön, som spred sig genom honom. För ett ögonblick svindlade allting för honom och det sista han kände innan allt tog slut var den vita, kalla snön som yrde kring hans förbrukade, vilande kropp. Och hur skönt det var att bara få ligga ner nu. Att äntligen få sov-

Mördaren tog ett kliv tillbaka, försiktigt för att inte snubbla i den djupa snön, och betraktade sitt offer medan en varm känsla av triumf spred sig inom honom. Triumf och...ja, lycka. Han tänkte på hur skönt det var att det här äventyret var över; på hur glada hans fru och barn skulle bli av att se honom komma; på glöggen som skulle stå på spisen och vänta och på den första, nästan rituella, provsmakningen av skinkan - på knäckebröd, med senap och julöl till. När han spände fast yxan i bältet gnolade han på Stilla Natt. Trots att det var stressigt och arbetsamt blev han alltid så harmonisk vid den här tiden på året.

Sedan knäböjde han, lyfte upp kroppens fot på sin skuldra och började släpa den, den långa vägen mot bilen. Det hade krävt en rejäl arbetsinsats, men han kände ändå att det innerst inne varit värt besväret. Det var verkligen den vackraste julgran han någonsin sett.