Älskar mig? Vad menar han? Åh, om jag ändå begrep mig på den där sortens ironi!
  Han menar det, säger han. Han säger att han älskar MIG, precis som jag är. Åh, gosse! Han vet inte hurdan jag är. Han har inte förstått att jag inte är en sån kvinna som man älskar. Han kommer att förstå, och då kommer han att hata mig för att jag låtsades vara en annan.
  HAR jag låtsats att jag är en annan? Kanske, men det är bara för att jag tycker så fruktansvärt mycket om honom. Åh, vad jag tycker om honom!
  Men jag för honom bakom ljuset när jag är så där trevlig och han tycker att jag verkar social och intelligent - ja, det sa han till och med. Det var verkligen inte min mening. Han kommer att hata mig, jag vet det.
  Vad ska jag göra? Jag VILL ju inte förlora honom, men jag måste vara ärlig, han måste få se vilken usel människa jag är.

Så. Nu har vi grälat. Jag sa en massa hemska saker, både om honom och mig själv. Jag ville inte tro honom, och han kallade mig för hopplös. Det gjorde ont men det var nödvändigt. Kanske han börjar förstå nu.
Nämen, jag begriper då inte att det ska vara så svårt att förstå. Nu ringer han är ångerfull och ber om förlåtelse. HAN ber om förlåtelse! Han säger att vi nog båda hade en dålig dag och vill att vi ska träffas i morgon. Åh, vad jag vill träffa honom!
  Men jag måste lova mig själv att inte spela nu igen. Jag får inte vara så där trevlig. Det är inte rätt mot honom.

Han hade klätt upp sig, det såg jag allt. Bästa skjortan och de där snygga svarta byxorna. Han log sitt bländande leende och för en stund kände jag att jag hade tagit ett kliv rakt in i en Harlequinroman. Jag smuttade på vinet och åt av den ljuvliga desserten. Jag var så nervös att jag satt och bet mig i läppen. Hur skulle jag få honom att förstå?
  Jordgubbsglass med blodsmak och vita glimrande tänder. Det där leendet kan få vem som helst att smälta. Han såg mig djupt in i ögonen, ja det kändes nästan som att han såg rätt ner i botten av min själ. Men det gjorde han förstås inte - då hade han ju gått därifrån.
  I stället sa han det där igen, de där orden. Och jag, mitt nöt, jag rodnade och och log och förlorade mig i den där kastanjeblicken. Jag svek honom. Men jag ville så oerhört gärna få drömma mig bort en stund Jag tänkte att får jag bara det här ögonblicket, det här enda, korta ögonblicket, är jag nöjd. Då är det bra sen. Då har jag något att leva på, efter alla bråken och tårarna och förebråelserna. Då har jag kvar den där blicken, djupt inetsad i min hjärna. Den där blicken, och några sönderlästa brev i en skokartong. Långt, långt inne i garderoben.