Nu är det nästan tyst igen. Rösterna och skriken har mattats av, är dovare, längre bort. Bilarna kommer mer sällan.
  Det är nog väldigt sent på natten. När Mia tänker efter har hon aldrig varit inne i stan så här sent förut. Definitvt aldrig ensam. Hon fryser. Stentrappan har fått benen att domna av genom sin påträngande kyla. För att hålla värmen gnuggar hon armarna och kurar ihop sig än tätare. Hon sitter som en liten boll i blågrå munkjacka vid kanten av den öde trappan och försöker hålla sig varm och göra sig osynlig.
  Hon hoppas att gänget inte kommer tillbaka, eller att någon annan kommer förbi och vill något. Hon vill bara vara ifred med sina tankar.
  Nedanför trappan, alldeles invid väggen, ligger en man med risigt hår och lurvigt, spretigt skägg. Han har en smutsig grå filt över benen. Antagligen har han valt platsen för att det är mörkare där, tänker Mia. För han sover väl? Han är väl inte... Hon viftar bort tanken och pressar näsan ner mot knäna. Vill inte se längre. Det svider om kinderna som nog måste vara aldeles röda. Fan. Att hon måste lipa, det stör henne. Fast det är skit samma. Hela världen är mot henne så varför skulle hon bry sig om hur hon ser ut? Hela världen är ond och grym och oförstående; människor går inte att lita på och till och med hennes katt har sprungit iväg, eller kanske blivit överkörd. Det är nog hennes föräldrars fel, det med. Om de bara hade varit som Sofias föräldrar. Sofias mamma låter henne vara ute hur länge hon vill och frågar aldrig var hon har varit. Hon får till och med dricka öl till maten, och när Mia är där får hon också smaka. ”Det är lika bra att ni får dricka hemma där jag kan se er”, skrattar Sofias mamma och säger ”Skål!”, och Mia skålar med de andra och skrattar och låtsas att hon tycker att det är gott. Sofias pappa som är låssmed och ser ut som Karl-Alfred, fast med skägg, skämtar alltid och tar med Sofia på jobbet ibland. Sofia vet hur man bryter sig in i skåpen i skolan, så en gång öppnade de Fredriks skåp och snodde lapparna som Kattis hade smugit in till honom genom skåpspringan. De fullkomligt exploderade av skratt när de satt och tjuvläste dem inne på tjejmuggen. Så patetiskt. Så underbart förbjudet. Mia drar på mun när hon tänker på det, men av någon anledning skäms hon samtidigt en smula.

Plötsligt börjar det tjuta, ett pulserande läte som sticker i öronen och hastigt kommer närmare. Snuten. Mia tar ett fastare grepp om knäna och kikar fram under luggen. Sirenerna är nära nu, men hon ser fortfarande ingenting. Så svänger polisbilen in från Sveavägen och svischar förbi, ner mot Centralstation, och ljudet blir svagare igen.

Hon saknar sin varma säng, sitt rum... och sina föräldrar. Nej, det gör hon inte alls det, försöker hon övertyga sig själv. De tycker inte om henne längre, så varför skulle hon bry sig om dem?
  När slutade de tycka om henne egentligen? Hon som var deras älsklingsdotter som de stolt visade upp på släktträffarna då hon fick spela sina väl intränade pianostycken och fick applåder, till och med av morbror Erik. Varför kunde de älska den hon var då, men inte den hon är nu? Varför behandlar de henne fortfarande som ett litet barn? Tårarna tränger upp i ögonen igen. Hon är för trött, orkar inte kämpa emot.

Tidigare på kvällen hade det känts bra, när hon dragit in till stan, fast besluten om att aldrig återvända hem. Hon hade ätit McDonaldsmiddag för de sista rikskupongerna hon fått av sin pappa, och suttit en lång stund i Kungsan och läst Nöjesguiden och funderat på om hon inte skulle kunna börja jobba på en krog eller ett café någonstans. Ja, hon kunde ju inte gå i skolan om hon skulle hålla sig borta från sina föräldrar. Fast sedan hon hade gjort ett försök - gått in på Wienerkonditoriet och hört sig för, och blivit avsnäst och sett att de tyckte att hon var en barnrumpa utan erfarenhet - kändes det inte som ett vettigt alternativ längre. Förresten var risken för stor att någon hon kände skulle få syn på henne där. Så det var nog lika bra. Hon hade bestämt sig för att lämna Stockholm, ta ett tåg någonstans. Centralstationen hade varit full av folk som gick åt alla möjliga håll utan att se på varandra. Som tur var hade Mia grabbat tag i spargrisen innan hon rusade hemifrån. Där fanns... hon hade räknat alla sedlarna och mynten i förra veckan... trehundrasjuttionio kronor och femtio öre. Hon hade tagit en kölapp. Efter 35 minuters väntan hade det blivit Mias tur. På den stora tavlan där avgångarna rasslade fram hade hon sett att hon just missat ett tåg till Malmö och ett tåg till Norrköping. Ett tåg till Sundsvall hade också gått, men hon hade inte känt för att åka norrut.
  ”Hej, vad kostar en biljett till Göteborg?”
  ”Är du studerande?” ”Ja, just det.” ”Retur?” ”Nej, enkel.” ”När vill du resa?”
  ”Så snart som möjligt.” Kvinnan bakom luckan hade tittat upp på Mia, granskat henne. Så ryckte hon lite på axlarna. Hon tyckte kanske inte att hon skulle lägga sig i. ”Det går ett tåg alldeles strax, om femton minuter. Det blir 380 kronor med studentrabatt.”
  Mia hade hajat till. 380. Femtio öre för mycket. Hon hade lyft upp spargrisen och förklarat att hon hade 379.50 men att hon kunde gå och leta efter en femtioöring på marken om det behövdes.
  ”Hördu.” Kvinnan rynkade pannan och såg Mia i ögonen. ”Ska du åka ensam till Göteborg? Vet dina föräldrar om att du åker?” ”Ja visst.” Mia hade kämpat sig till ett leende, även om hon inte var alldeles säker på att det var övertygande. ”Jag ska åka och hälsa på min moster.” Efter en paus som Mia upplevt som timlång sa kvinnan ”okej, vi säger 379.50 då.” Och så hade hon skrivit ut biljetten och givit den till Mia. ”Tack.”

Tåget var långt och blågrått. Hon hade inte haft någon platsbiljett, så hon hade klivit på första bästa vagn och slagit sig ner i en sittgrupp där hon kunde sträcka ut benen på det beigeblåa sätet mitt emot. Frihet. Mia hade upplevt en stunds glädjerus, en spänning i kroppen i väntan på det stora äventyret. Hon skulle minsann visa dem. ”Omogen och självisk.” Huh. De skulle få se att hon kunde klara sig utmärkt på egen hand. Göteborg! Där fanns både Liseberg och Avenyn och trevliga affärer; det visste hon från sin brevkompis Linda som hon faktiskt hade hälsat på en gång för tre år sedan. Fast då hade hon ju bara varit elva och intresserad av en massa barnsliga saker.

Vad hon egentligen skulle göra i Göteborg hade hon inte funderat så mycket över. Allt hade hänt så plötsligt. Hon hade inte ens rena kläder tills i morgon.
  Hon hade suttit där på tåget i väntan på att det skulle gå, och låtit känslorna bubbla upp för första gången sedan hon hade lämnat middagsbordet, då hon hade slitit åt sig munkjackan och spargrisen och givit sig av.
  Det har varit på gång länge, hade hon tänkt. Konstigt att hon stått ut så här länge med deras kommentarer, anklagelser och stränga regler. De kunde inte klara av att hon inte var liten längre, att hon bytt lekarna med Barbie och Ken mot diskon och utekvällar, att hon träffat Jimmy och låst in sig på sitt rum med honom. De hade bankat på dörren och frågat vad de egentligen höll på med där inne, fast de bara satt och pratade. Det hade varit jättepinsamt.

Den här gången hade det gällt Sofia. Mias pappa tyckte inte att Sofia hade ett bra inflytande på henne, hade han sagt. Han tyckte att hon skulle umgås mer med Kattis, som bor på samma gata. Mes-Kattis som ”bara vill vara med Fredrik när hon ser honom, även om han inte bryr sig om henne”, som ”skulle göra allt för honom, även om hon måste ge upp sina egna vänner”. Aldrig. Först Jimmy, sen att de hade tvingat med henne till kusinerna helgen innan när alla andra skulle ut och kampa, och nu detta - det hade blivit för mycket.

En högtalarröst hade sagt att nu är det dags att stänga dörrarna. Så skulle tåget ge sig av till slut, hade Mia tänkt, lättad. Var hade hon nu lagt biljetten? Hon hade känt efter i båda byxfickorna och i fickorna i munkjackan. Till och med i bakfickorna på byxorna, där hon ju aldrig lägger någonting. Men biljetten var borta. Paniken hade börjat gripa tag i henne och hon hade känt efter en gång till och ännu en. Ingen biljett.

Mia hade kämpat någon minut innan hon hade lyckats få upp dörren. Hon hade rusat ut på perrongen och letat på marken, hela vägen till biljettförsäljningen.
  Hon hade tappat biljetten. Den sista utvägen var stängd, och det var hennes eget fel. Ett tag hade hon bara drivit runt på Centralstationen, tittat förstrött på böckerna i Pocketshoppen, gått in på Pressbyrån och kikat på några musiktidningar. Sen hade hon gått ut på Klarabergsgatan och gått in mot city. Till slut hade hon slagit sig ner här på stentrappan vid plattan, utan att veta vad hon skulle ta sig till.

En man vinglar ut från den övertäckta delen av plattan. Han är på väg åt Mias håll. I högra handen håller han en halvdrucken ölflaska, som han svingar fram och tillbaka. Tuborg. Den fransiga brunblå jeansjackan har hasat ner över ena axeln.
  Mia känner hur hjärtat börjar slå snabbare. Ska hon resa sig upp och springa därifrån, eller drar hon bara uppmärksamheten till sig då? Tänk om han springer efter! Hon sitter kvar medan beslutsångesten river i kroppen. Om hon trycker sig närmare väggen kanske han inte ser henne. Det gör han. Med ölflaskan i mungipan masar han sig mot Mia, framåt två steg, ett hastigt steg åt vänster för att inte falla, så framåt igen. När han kommer till foten av trappan rapar han högt. Det låter som när Mias pappa rensade avloppet med en vacuumpump. Fyllgubben invid väggen vrider lite på sig.

”Det var välan en.. hick.. ett jävla ställe att sitta en söndagnatt”, sluddrar mannen.
  Pratar han med Mia? Ja, han kan ju inte gärna snacka med det andra fyllot, för han verkar ju nästan medvetslös, dessutom ligger han ner. Ska hon svara? Hon vill för allt i världen inte att han ska sätta sig ner och prata med henne. ”Öh, du..” Mannen tar ett par steg upp i trappan. ”Vafan gö'ru här egengklien?” ”Ingenting”, säger Mia tyst. ”Nähä 'ru. Nä, inte jag heller. Inte ett skit.” Ett rossligt väsande skratt letar sig fram genom mannens luftrör. ”Inte ett skit.” upprepar han. Han är framme hos Mia nu, och slår sig mycket riktigt ner. Mia försöker att inte andas. Det syrliga lukten får henne att kväljas.
  Mannen lutar sig fram. ”Ska'ru ha?” Ölflaskan far upp i Mias ansikte. ”Nej tack.” ”Nä det e nog lika bra det. Håll dig borta från schpriten. Jag vet vad jag schnackar om.” Mannen lutar sig bort från Mia igen, för att ta stöd med vänsterhanden mot trappsteget. Han fingrar på något i jeansjackans innerficka.
  Så drar han upp en sliten skinnplånbok, som faller öppen i hans hand. Mia ser en bild på en söt liten flicka, två år kanske, som ler in i kameran. Bilden bryter ner en försvarsbarriär inom henne. Från att bara ha varit rädd och besvärad, och upptagen med tankarna på hur hon ska komma bort ifrån mannen, blir Mia lite intresserad.
  ”Min dotter”, säger mannen. ”Louise.” Mia är full av frågor, samtidigt som hon egentligen inte alls vill sitta här i stentrappan ner mot plattan och prata med ett fyllo. Hon hinner inte säga något förrän mannen fortsätter. ”Fast den där bilden är gammal. Nu är hon ju stor... schju år och.. tre månader. Schkolbarn.” Han blir tyst, och Mia kan se liv i hans ögon för första gången. ”Undrar hur hon scher ut...” Orden sveper undan det sista motståndet och vämjelsen. Plötsligt ser Mia personen som sitter bredvid henne, inte det presumptiva hotet han representerar. ”Har du inte träffat henne på länge?” frågar hon försiktigt. ”Neej.. Jag har inte sett henne sen hon var.. shå där gammal”, säger han och nickar mot kortet. ”Schpriten, du vet. Frugan tog'na och stack. Orkade inte med en annan.” En paus, och så: ”Kan ju förschtå't i och för sig. Det blev lite mycket...” Mannen börjar berätta om sitt liv, hur han hoppat av skolan när han gick första året på fordonslinjen på gymnasiet, hur han redan då drack mer än normalt och hur han hamnade i dåligt sällskap. Något jobb fanns inte och han tillbringade dagarna med andra i samma situation. De hade stora drömmar men ingen kraft att genomföra dem. I stället levde de för dagen, och såg till att medvetandet trubbades av tillräckligt för att det inte skulle spela någon roll.
  Han talar rakt ut i luften, egentligen inte till Mia utan mer för sig själv. ”Åsså träffade jag Inger. Kanonbrud.. på den tiden. Jag drog ner på schpriten och började jobba på ICA. Vi hade det jäkligt bra. Jäkligt bra.” Han suckar. ”Men inte fan kunde jag hålla mig borta från flaschkan. Förlorade jobbet.. höll på att förlora Inger med.” ”Men så blev hon på tjocken.” Ögonen glittrar till. ”Familj, vettu. Det fick mig att schkärpa mig ett tag till. Vi gick till och med och gifte oss.” I två år levde de ihop under ständiga schismer, men med ljusa stunder också. Det var väl dem som fick Inger att stanna så pass länge, tänker Mia. Hoppet om att det skulle bli bättre. ”Så fick hon hämta mig ur fyllecellen för tredje gången samma vecka. Inger kom med Louise på axeln.. Louise, där inne. Hon såg på mig, stora ögon, när de kom in. 'Pappa!' ropade hon till mig, och sen grimaserade hon och sa till Inger 'Pappa luktar..'” Han har svårt att prata nu. Rösten är ansträngd men han verkar samtidigt nyktrare, tänker Mia.
  Hon förstår honom, och det skrämmer henne.
  ”Veckan efter schtack de. Jag tog aldrig reda på vart. Visste att det inte var lönt...”

Bakom dem svänger plötsligt en bil in. Mia rycker till, återkallad till verkligheten här och nu. Bilen åker nedför rampen till höger om dem. ”Schnuten”, säger mannen. ”Schit också.” Han reser sig och tar sig snubblande upp för trappan. Mia sitter kvar, stel och lite rädd. Mannen försvinner runt hörnet där uppe. Bilen kör ner på plattan och svänger in mot ingången till T-Centralen. Där stannar den, och två figurer stiger ur. Mia ser bara deras siluetter. De ser sig om. Så tar den ena fram en ficklampa och den kraftfulla ljusstrålen glider fram över kulturhuset, närmare och närmare Mia. Hon trycker sig mot väggen. Kanske de inte kommer så långt som till henne. Ljuskäglan stannar på fyllot nedanför trappan. Figurerna kommer närmare. Nu ser Mia att det är en man och en kvinna. Batongerna slår mot sidan på deras ben när de går. Hon undrar vad de ska göra med fyllot.
  Kvinnan sätter sig på huk och ruskar på honom. ”Hallå! Vakna!” befaller hon, men det verkar inte fyllot bry sig om. ”Nej, det är inte han”, säger den manliga polisen. ”Den här har skägg.” På något sätt lyckas de få liv i mannen, som svär och spottar och inte alls vill följa med för att sova ruset av sig någon annanstans än här på plattan. Poliserna leder bort honom till bilen och föser in honom i baksätet. ”Se nu till att inte spy ner sätena”, hör Mia mannen säga. Poliserna ska just till att sätta sig i bilen igen när en av dem stiger ur och tar upp ficklampan på nytt.
  Den här gången finns det ingen räddning. Ljuset bländar Mia; hon sätter händerna för ansiktet och vänder sig bort. Hela hon badar i ljus. Hon hör fötterna komma närmare, steg för steg uppför trappan. En hand på hennes axel. Mia rycker till.

Den egna sängen har nog aldrig varit så skön, tänker Mia med ett matt leende på läpparna. Bredvid Mia i sängen ligger Sotis och spinner när Mia för handen över pälsen. Sotis som varit borta i fem dygn hade kommit hem i går kväll. Fortfarande är Mia alldeles omtumlad av alla händelser det senaste dygnet. Det är morgon och persiennerna släpper igenom ljuset i randiga stråk, där dammkornen leker ta fatt.
  Mia hör hur mamman stökar ute i köket, och hon känner en värme sprida sig i kroppen. Hon tänker tillbaka på mötet några timmar tidigare, hur oroliga alla hade varit. Arga också, förstås.
  I polisbilen hade Mia insett att den verkliga orsaken till att hon inte ville hem igen var att hon skämdes. Hon skämdes över alla hemska ord hon hävt ur sig innan hon stack hemifrån. Resan hem hade varit jobbig. Poliserna hade varit vänliga, speciellt kvinnan som till och med försökt skämta med henne. Men sen hade de frågat henne om hon hade sett någon a-lagare i trakten av plattan, förutom mannen med skägget som de hade placerat i fyllecell.
  ”Mannen vi letar efter har svarta byxor och en sliten jeansjacka. Han är nog rätt påverkad” hade poliskvinnan sagt. ”Vad har han gjort?” hade Mia undrat förskräckt. ”Vi tror att han rånade en gammal dam nere vid centralstationen. Hon blev av med allt, hela handväskan. Till saken hör att hon hade rätt mycket kontanter på sig. Har du sett någon som skulle kunna vara den vi söker?” Mia hade suttit tyst en liten stund. Så hade hon svarat: ”Nej, någon sådan har jag inte sett till” och skakat på huvudet, mer och mer bestämt.
  Kvinnan hade granskat henne, men vänt sig om igen och inte fört det på tal något mer.

Sedan hade de stannat utanför Mias hus. Det hade varit tänt i hela huset, fastän klockan var fyra på natten. Hennes mamma hade kommit rusande först, arg och orolig och frågat ut Mia och poliserna om vad som hade hänt. Hon hade skällt ut Mia ordentligt, men det gjorde inget för sedan hade de fallit i varandras armar och gråtit och skrattat om vartannat. Mias pappa hade också kommit ut, och Linus och Sara, och alla hade satt sig ner i vardagsrummet och druckit te och pratat. De hade talat med henne som till en vuxen, och tillsammans hade de satt upp regler som skulle gälla från och med nu. De var inte alls så arga som Mia hade befarat, mest oroliga och lite besvikna på henne. Men de lyssnade. Mia hade fått tala till punkt och för första gången på länge hade hon känt att hon faktiskt kunde säga det hon kände utan att riskera en avsnoppande kommentar. Hon hade bett om förlåtelse för det hon sagt, förklarat att hon inte menade det, och hon hade också försökt förklara hur hon hade känt det när de bultade på hennes dörr och när pappan ville förbjuda henne att umgås med Sofia. Hennes pappa hade kramat om henne och sagt att han inte hade menat att förbjuda henne någonting, bara att han var orolig för att Mia hamnade i trubbel. Han hade lovat att respektera att Mia hade rätt till ett privatliv och de kom alla överens om att försöka prata med varandra i stället för att smälla i dörrar och vara elaka.

Mia behöver inte gå till skolan i dag. Hon ska få sova ut, har hennes mamma bestämt. Mamman har tagit ledigt från jobbet, så att de ska kunna tillbringa dagen tillsammans. Mia ser faktiskt fram emot det - det var länge sedan de gjorde något tillsammans bara de två.

Doften av nyrostat bröd letar sig in genom dörrspringan och Mia sträcker på sig. Hon tar på sig morgonrocken och tassar ut i köket.
  ”God morgon, vännen” säger mamman med ett leende. ”Har du fått sova ut nu då?” ”Ja då. Åh, har du bakat scones!? Gud så gott!”
  De sitter och småpratar ett tag. Bygger broar. Sluter fredsavtal mellan mjölken och cornflakesen. Ett leende belönas med ett leende, ett skämt med ett uppskattande skratt.
  Visst vet Mia att det inte kommer att vara så här jämt. Visst kommer de att skrika och slå i dörrar och vara otrevliga igen. Men inte lika ofta, tror hon. Och när det händer har de en bas, ett avtal att falla tillbaka på. En ömsesidig respekt som kommer att hjälpa dem genom de närmaste åren.
  Och om det inte fungerar har hon ju alltid en moster i Göteborg.

© Lotta Holmström 1999