Hopp (Lenas berättelse)

Lena satt i fönstret och tittade ut över det mörka havet. Det hade snart gått ett dygn sedan olyckan. Det värkte i hennes bröst av återhållen sorg, ilska och skuld. Någonstans där ute fanns Rolf. Död, kall och ensam. Gud, vad hon saknade Gustav. Tänk om hon hade haft honom hos sig nu, men denna helgen var han hemma hos mormor och morfar. Kanske det var lika bra att han inte var här, för han hade aldrig förstått att hans pappa var död. Gustav var ändå bara tre år. Lena skulle bara vilja hålla om Gustav och krama honom intensivt. Söka tröst. Få gråta ut. Och förmodligen skrämma Gustav från vettet med sitt beteende. Skymningen föll sakta, och Lena fortsatte stirra ut över havet. Snart skulle hon inte kunna se havet, bara sin egen spegelbild. Nu var allt hopp borta.

Redan som barn hade Lena och Rolf mötts. De hade ganska snart upptäckt att de inte bodde så lång ifrån varandra. Lena hade tvingat honom att leka mamma-pappa-barn, och han hade snällt fogat sig. De hade varje dag lekt efter skolan under sina uppväxtår tillsammans. Inte ens när killkompisarna hade retat Rolf för sitt samröre med Lena, hade han lämnat henne bakom sig. De var äkta vänner. Inget kunde skilja dem åt.

I tonåren hade en försiktig kärlek börjat spira emellan dem. Den hade sakta vuxit sig starkare, och efter att Rolf gjort lumpen, gjorde de slag i saken och gifte sig. Lena hade varit så lycklig! Hennes största önskan hade gått i uppfyllelse. För henne fanns det ingen annan man. De hade aldrig varit ifrån varandra, eller haft någon annan. Detta var vad hon hade hoppats på i hela sitt liv. Att Rolf kände det samma, visste hon.

De hade haft ett par svåra år efter giftermålet. De hade köpt hus vid havet, bil, båt och hund. Nu saknades bara barnen. Många barn skulle de ha. Lena hade bestämt sig för det redan i lekskolan. Men barnen dröjde. De hade slitits mellan hopp och förtvivlan. Läkarna kom inte fram till något om varför Lena inte blev med barn. De sa bara att det ibland händer att en man och kvinna inte kan få barn tillsammans. Något fel hittade man inte hos någon av dem. De hade varandra och kunde söka tröst och styrka i varandra. Men de slutade aldrig hoppas. Efter ett tag började de inse att tiden gick, och att kanske adoption var det enda alternativet som återstod. Som ett mirakel blev då Lena gravid. Det blev en liten Gustav. Lyckan var fullkomlig.

Då kom nästa problem. Man upptäckte att Gustav hade ett medfött blåsljud på hjärtat som skulle opereras. En rutinoperation, sas det, men Lena och Rolf kände det som om deras värld försvann under dem. De hade haft sådan tur när Lena lyckades bli med barn, och vågade nu inte tro att allt skulle gå bra. Efter operationen satt de tillsammans och vakade över Gustav. Han hade sett så liten och ömtålig ut där han låg på barnintensiven, med alla slangar och apparater omkring sig. Inte förrän de såg honom efter operationen vågade de åter hoppas. Nu ville de bara få komma hem i lugn och ro, och få leva sina liv utan oro.

Tre fina år hade de haft. Rolf och Lena hade fortsatt att hoppas på att kanske kunna få ge ett syskon till Gustav. För två månader sedan hade så Lena blivit gravid. Rolf hade blivit lika glad som Lena. Kanske till och med gladare. Han hade känt det som ett personligt misslyckande, även om läkarna sagt att det inte fanns något fel att finna. Lena visste att Rolf känt så här. Kanske mycket beroende på att Rolfs syskon hade så många barn var. Hans slutsats hade då blivit att felet verkligen låg hos honom. Hoppet hade nästan varit försvunnit tills då Lena berättat om i vilket tillstånd hon befann sig i.

Naturligtvis så skulle detta firas. Rolf hade arrangerat allt. Han hade tagit kontakt med Lenas föräldrar, som glatt tagit emot sitt enda barnbarn för en helg. De hade dragit ur telefonen, hade ätit gott och myst. Rolf hade uppvaktat Lena med all sin kärlek till henne.

Det var senare på kvällen som Lena föreslagit att de skulle ta en sväng ut med båten. Som en romantisk fortsättning på kvällen. Hon ville att den aldrig skulle ta slut. Rolf hade varit osäker på grund av de mörka molnen på himlen, men låtit sig övertalas. Idag kunde han inte neka henne något.

Nu efteråt, ångrade sig Lena bittert. Kvällen hade varit ljummen och havet lugnt. Hela tiden hade en ogillande rynka suttit på Rolfs näsrygg. Men han hade inget sagt, utan bara misstänksamt emellanåt tittat på molnen vid horisonten. De hade kört ut en bit från land, stannat motorn och legat omfamnade och pratat om framtiden. Det fanns så mycket hopp och glädje i deras framtid. Snart skulle Rolf kunna ta med sig Gustav till knattefotboll. Ett nytt liv var på väg. Blev det en flicka ville Rolf att hon skulle döpas till Matilda, efter hans mormor. Till hösten skulle Rolf befordras på jobbet. Ett fint tillskott i kassan inför den kommande storfamiljen. Fnittrande hade de skämtat om att Gustav snart skulle komma släpande på grannflickan Johanna som var två år. Inom några år skulle det säkert bli verklighet.

De hade inte märkt att blåsten hade tilltagit och att vågorna gick höga. Inte förrän det började regna hade de ryckts tillbaks till verkligheten. Lena hade försökt ta skydd och letade efter regnrockarna. Rolf hade inte fått igång motorn. Förmodligen hade den tagit in vatten. Det var när han stått lutad över motorn och försökt få igång den, som jättevågen hade kommit och slagit honom överbord. Det hade gått så snabbt så Lena knappt hade hunnit reagera. Plötsligt hade han bara försvunnit. Hon hade klamrat sig fast vid relingen och i panik skrikit efter honom. Inga svar hade kommit som hon hade kunnat höra över ovädrets oväsen. Inga flytvästar hade de haft med sig. Rolf var försvunnen. Skräckslagen hade hon efter en stund kunnat orientera sig så pass, så hon hittade signalpistolen och fått hjälp.

Ett dygn hade gått. Sökandet hade pågått hela natten och hela dagen. Utan resultat. Hoppet hade varit ute redan från den stund Rolf föll i vattnet. Med honom försvann allt hopp om livet och framtiden för Lenas del. Enda hoppet som fanns kvar var barnen. Lena strök sig över magen. Jo, för deras skull fanns det alltid hopp. Måtte de också hitta Rolfs kropp, tänkte Lena. Tänk om han bara försvunnit spårlöst. Så ensamt. Ute var det nu mörkt, och eftersom de i all hast glömt släcka i rummet kvällen innan, såg Lena nu bara sig själv i fönstret. Hon blev förvånad över hur trött, sliten och gammal hon såg ut. Tänk så snabbt livet förändras. Från stor glädje och hopp, till djupaste sorg och hopplöshet. Någon stod i dörröppningen bakom henne. Sakta vände hon sig om för att möta polisens blick. Hon såg det i hans ögon. - Jag är ledsen. Vi har funnit honom...