Dagen hade redan börjat nå sitt definitiva slut och trots att det var mitt i sommaren så var det nästan kolmörkt ute. Under flera dagar hade åskvädersshowerna avlöst varandra, men nu hade de dragit vidare på sin turné och det hade till och med slutat regna. En filtmjuk grå dimma hade i stället lagt sig över såväl dag som natt och därmed suddat ut gränsen mellan dem. Troligen var det därför som Husvilla Heidi inte hade märkt att klockan var så mycket.

Hon hade som vanligt suttit längst ut på Zappande Zoes soffa och lyssnat på när andra hade diskuterat åsikter och idéer. "De andra" den här gången bestod av Zappande Zoe själv, Lurpassande Linda och Chattande Charlie. De hade tillbringat kvällen med att försöka övertrumfa varandra i berättandet av olika lokala skrönor och skvaller, de ena mera obekräftade än de andra. Hon hade då och då sträckt på halsen och försökt sticka emellan med några försiktiga frågor och försynta undringar, men som vanligt hade ingen lyssnat och som vanligt så hade hon själv heller inte upptäckt att ingen hade lyssnat.

Nu hade hon i alla fall upptäckt hur sent det var och därför rest sig upp i hopp om att få lite uppmärksamhet från de andra, vilket hade lyckats först efter ett par strategiskt infogade harklingar:

- Oj vad sent det har blivit. Hur skall jag kunna komma hem till Jonsered nu?

- Men du kan ju slagga över på soffan här. Inte behöver du åka hem inte.

Inte för att Zappande Zoe var särskilt förtjust i tanken på att Husvilla Heidi skulle stanna kvar över natten. Hon hade nämligen gjort det en gång förut och Zappande Zoe mindes fortfarande med fasa de timmerstockstjocka snarkningarna hon då fick stå ut med. Utan tvekan var det så att Husvilla Heidi i sömnen med sina snarkningar med råge kompenserade sitt vakna livs något försynt ljudlösa och tillbakadragna sätt. Men å andra sidan - vad gör man inte för en kompis. Man kunde ju aldrig veta. I någon avlägsen framtid skulle kanske hon själv av någon löjlig anledning fastna i Jonsered en ödslig och ovänlig natt efter det att alla möjligheter att nå civilisationen var uttömda. Under sådana omständigheter skulle det till och med sitta fint att kunna övernatta i Husvilla Heidis lilla trånga, fuktiga och stökiga kvart nere i källaren under MTV-huset.

Så när inte Husvilla Heidi reagerade på hennes förslag, så ansträngde hon sig lite extra och erbjöd sin soffa ännu än gång. Denna gång försökte hon att dessutom att låta entusiastisk över idén.

- Som sagt var. Du får gärna slagga över här på soffan om du vill.

Samtidigt rådde det febril verksamhet i Husvilla Heidis hjärna. Tanken på att sova på Zappande Zoes kattklösta soffa var inte på något som helst sätt lockande. Det skulle bli ett allt för stort avsteg från de trygga dygnsrutinerna. När det är natt, så är det natt och då skall man vara i sitt eget hem, sova i sin egen säng efter att ha druckit kvällsté i sin egen kopp. Hur skulle man annars dagen efter kunna stiga upp ur sin egen säng och äta sitt eget frukostägg i sin egen kopp?

Men å andra sidan. . . Att åka hem nu var heller inte lockande. Nej, det var till och med mycket olockande. Bussen från Centralen gick väl an, men att behöva åka spårvagn från Angered - nej det var inte bra. Inte alls bra. Inte efter denna kvällen med alla skrönorna. Inte efter det som Lurpassande Linda med exalterat sänkt röst berättat om just den spårvagnen.

Nu kände hon förstås till att Angeredsborna mer än gärna brukade svänga sig med intressant skvaller från sitt eget område. Hon var inte heller obekant med hur de ofta med stor vällust brukade hårdkrydda sina berättelser för att kunna avnjuta chockade miner från sina medbröder och systrar som hade oturen att komma från andra, något mindre spännande, stadsdelar. Men den här med spårvagnen - den gav en djupare dimension än vad de vanliga skrönorna kunde göra. Det blåste liksom en kall vind genom hela berättelsen. Det fanns ingen rutin, ingen trygghet, inget avstånd, ingen vardaglighet och inget igenkännande kvar alls. Det brukade det alltid göra, även över de mest utstuderade skrönorna. Det fanns helt enkelt ingen kontroll kvar och det fanns inga svar och det var bara alldeles för mycket. Om man nu har ett rikt inre liv tillsammans med sin väloljat fantasiskapande hjärna, då är det utan tvekan för mycket. Då åker man inte spårvagn från Angered om natten!

Plötsligt blev hon varse att det var alldeles tyst runt om henne. Alla de andra hade rest sig upp och stod nu och glodde förvånat på henne. Lurpassande Linda hade lutat sig framåt och förde sin ena hand fram och tillbaka framför hennes ögon på så sätt som man skämtsamt brukar göra då man ville kolla att någon är med på noterna. Husvilla Heidi ryckte till och skakade generat på huvudet.

- Jag måste hem, sade hon ynkligt. - Jag måste faktiskt hem till mitt eget lilla hem.

Zappande Zoe som väl kände till Husvilla Heidis egenheter, hade hoppats på just detta svaret, andades ut diskret. Nu hade hon i alla fall varit schysst och frågat, så möjligheten till en framtida eventuell nödsituationsövernattning i Jonsered var räddad, utan att hon behövde behöva betala ett högljutt pris i form av en sömnlös timmersnarkarnatt. Hon sade:

- Det går en vagn om ungefär en kvart. Den hinner du gott och väl med, om du lägger på en räka.

Husvilla Heidi tittade ner i golvet och sade med tonlös röst:

- Jag kan inte åka vagnen, det fattar ni väl. Inte efter era historier. Hon slängde ett getöga mot Lurpassande Linda, som flinade retsamt tillbaka med det lugn som utmärker en person som sällan är rädd för något, eller möjligen för oberörd för att tänka efter mer en ett led bakåt. Hon spädde på lite extra;

- Det har ju sina risker. Särskilt vid den här tidpunkten och i det här vädret.

Sedan tyckte hon att det var lite synd om Husvilla Heidi , eftersom hon såg villrådigare ut än vanligt. Därför mildrade hon upp det hela lite genom att säga;

- Kom igen nu. Du åker ju från Angereds centrum. Vagnen har nästan aldrig blivit sedd där. Det verkar som om den är förknippad med tunneln på något sätt. De flesta som sett den har ju sett den i Hjällbo, Storås eller Hammarkullen, det vill säga på någon sida av tunneln, eller mitt i den.

Husvilla Heidi begrundade detta ett tag och så snabbt som möjligt försökte hon att väga för och emot, men hon kunde inte komma ifrån att den faktiskt vid något tillfälle hade blivit sedd vid Angereds centrum. Åtminstone sa ju Lurpassande Linda nästan så, när hon sa att den nästan aldrig blivit sedd där. Nästan aldrig är en gång för mycket. Helt klart en gång för mycket. Så för att vara riktigt säker så undrade hon:

- Men den har blivit sedd där också. Eller hur?

Hon tittade ivrigt runt på de andra för att få någon typ av bekräftande i detta påstående. Men ingen hade något att säga. Ingen kanske ville säga något. Ingen kom direkt på något att säga. Men Chattande Charlie som hade suttit tyst ett bra tag, sin vana otrogen, vände sig i alla fall till henne och tog till orda;

- Nu får du väl ändå skärpa dig lite. Du menar väl inte att du tror på alla de här skrönorna?

Lurpassande Linda, som hade stått för merparten av alla kvällens bevis och teorier såg surt på honom och fräste:

- Vad menar du? Varför skulle hon inte tro på dem. Det är klart att man skall tro på dem. Jag har ju själv träffat människor som har sett den. Var inte så förbannat rationell och hopplös och gammaldags vetenskapligt töntig.

Zappande Zoe reste sig och gick ut i köket för att mata Spinnande Semiramis och samtidigt sätta på lite midnattskaffe. Hon hade själv inga särskilda synpunkter på sanningshalten i skrönorna. Lurpassande Linda fortsatte;

- Flera i X-files har sett den.

- Ja och då måste man ju tro på det, hann Chattande Charlie flika in lite hånfullt, eftersom Lurpassande Linda nu var tvungen att dra andan. Husvilla Heidi såg ännu mera ut som ett frågetecken:

- X-files?? Vad menar du? Du menar väl inte TV-serien?

- Nejdå, X-files är det passande namnet på några av Lurpassande Lindas gamla urballade och halvkriminella kompisar.

Zappande Zoe smattrade in ett inlägg från köket allt under det hon pysslade med kaffebryggningen och kattmatningen. Lurpassande Linda vände sig mot köket, migränröd i ansiktet och skulle just till att häva ut sig något dräpande, men eftersom beskrivningen av hennes kompisar i X-files inte helt saknade sanningshalt, så nöjde hon sig med att skrattande kasta en soffkudde mot köksdörren följt av en axelryckning som skulle kunna tydas som instämmande. Husvilla Heidi höll fortfarande på att väga för och emot. Hon undrade;

- Men vad händer om man nu skulle råka kliva på den vagnen då?

Här fick så Chattande Charlie en chans igen;

- Inte ett dugg, fattar du väl. Han fnös och slängde iväg en självsäker gest mot Lurpassande Linda och fortsatte:

- Det händer precis samma sak oavsett vilken vagn du kliver på, helt enkelt därför att den där vagnen inte existerar! Har du någonsin läst i någon tidning eller hört på några nyheter att någon person har försvunnit på Angeredsvagnen?

- Nej, men till och med du har väl hört om Kambriska Kari, för tusan? Lurpassande Linda hade tagit nya tag.

- Den elake fan svarade Chattande Charlie. - För du menar väl han som är gift med Silvriga Silva, vad.

- Ja just han. Du vet ju hur många gånger hon har "gått mot en dörrpost". Och hur många gånger hon satt på akuten efteråt. Han var ett hundrakaratigt ädelsvin och observera att jag säger v a r. Han är helt annorlunda numera. Har du inte märkt det?

Chattande Charlie tänkte efter och insåg att han tyvärr måste ge henne rätt i detta;

- Jo faktiskt. Han verkar mildare på något sätt. Jag har också hört att han har slutat att supa.

- Just det! Och vet du varför, herr vetenskapsfjant. Jo, för han åkte med vagnen.

- Det var det dummaste jag har hört. Det kan väl inte du veta något om.

- Det är sant! Zappande Zoes röst trängde igenom från köket. - Åtminstone det där med Kambriske Karis förvandling. Silvriga Silva var här och hälsade på i förra veckan och då berättade hon hur förändrad hennes man hade blivit! Enligt henne var det ett sannskyldigt mirakel. Ja, hon var nästan som nykär i karlsloken.

- Berättade hon verkligen att han hade åkt med vagnen? Chattande Charlie såg tveksam ut.

- Nej i och för sig inte. Men hon berättade att han hade åkt ner på stan en hyfsat sen natt för att gå en krogrond. Men han kom aldrig hem den där natten, vilket i och för sig inte var ovanligt. Men den här gången dröjde det fyra dagar innan kom han tillbaka och då var han from som ett lamm. Han var så snäll så hon vågade till och med fråga honom var han hade varit så länge. Men det kunde han tydligen inte svara på och hon hade fått det bestämda intrycket av att det faktiskt var så att han inte visste, eller kom ihåg vad som hade hänt. Han var inte utlevad som efter en suporgie heller, utan fräsch som en nyponros och det viktigaste av allt - han var inte arg. Först trodde hon att han hade kanske hade hittat en älskarinna, men han har aldrig sedan dess försvunnit så där - och den goda förändringen har hållit i sig. Dessutom har han inte ens druckit en lättöl på hela tiden.

- Det är så jag har hört också. Lurpassande Linda satte sig i soffan igen och lutade sig fram konspiratoriskt. - Elaka djävlar kliver på, snälla goda personer kliver av. Ingen har kunnat berätta vad som egentligen har hänt, eller hur, men vi är rätt många som tror att de har åkt med vagnen.

- Då borde vi bunta ihop hela stadsdelsnämnden och med gemensamma krafter baxa in dem i den! Zappande Zoe hade kommit ut med kaffet och bidrog glatt med sitt förslag. - Tänk vilket snällt SDN vi skulle få sedan. De kanske till och med skulle börja lyssna till vad folk har att säga.

- Ja tänk. . . . Lurpassande Linda såg drömmande ut. - Men det finns en hake. Man vet ju aldrig när vagnen kommer. Dessutom skulle det förmodligen vara lite svårt att få ner alla politikerna och tjänstemännen mitt i natten till hållplatsen.

- Jaha, nu tror jag att jag begriper varför de aldrig tar vagnen till jobbet! Zappande Zoe fyllde skrattande med nyvarmt kaffe. Skulle de bli snälla, skulle de förlora jobbet.

Under tiden arbetade Husvilla Heidis hjärna med detta. Så det var alltså så att om man var elak och stygg och klev på vagnen, så blev man snäll. Men vad händer i så fall om man är en snäll och god person? Blir man en elak djävul då? Hon harklade sig en gång och strök handen genom håret;

- Men jag som är så snäll. Vad händer om jag skulle råka ta den vagnen? Varför skulle tunneln ha någonting med vagnen att göra förresten? Vem har sagt det?

Lurpassande Linda strök bort hårtestar från pannan och kom på att hon satt inne med även detta svar. Hon sänkte rösten till halvviskning;

- Det är ingen som direkt har sagt det. men vi är rätt många som tror det eftersom det är där den har blivit sedd. Det är väl någonting som har blivit väckt inne i berget när de sprängde tunneln. Någonting som har vilat i fred i tusentals år, men nu har blivit frisläppt. Någonting som inte gillar folk som är elaka. Kanske vagnens förare en gång råkade illa ut inne i tunneln. Han eller hon kanske mobbades av elaka passagerare och till slut fick nog och hängde sig. Vem vet?

Husvilla Heidi begrundade dessa fakta och undrade så på nytt;

- Men vad händer om en snäll person som jag kliver på vagnen då?

- Jag tror inte att du behöver inte oroa dig, för du kommer aldrig att kliva på den. Den dyker bara upp då en elak person skall åka. Tänk på Tillfälliga Thérèse som varje sen kväll stod nere i Storås och väntade på vagnen. Hon ville ju åka med just den vagnen. Hon ville lägga en sådan resa till sina erfarenheter, vet du, men den kom aldrig och efter ett par månader så gav hon upp. Tillfälliga Thérèse är väl inte så lite knäpp på alla de sätt, men elak är hon inte. Och då blev det inte någon åktur heller.

- Va? Skärp dig nu? Chattande Charlie skrattade invändande; - Vad händer i så fall om det skulle stå en snäll och en elak person på hållplatsen. Går de på båda två så får vi ju ett par dagar senare fortfarande en snäll och en elak person, fast tvärtom.

Lurpassande Linda såg lidande ut;

- Den går inte på tidtabell fattar du väl. Så ofta syns den inte. Den dyker bara upp ifall det står rätt person på hållplatsen.

Zappande Zoe ställde ifrån sig sin kopp och tände en cigarett;

- Men när jag tänker efter så stämmer det inte riktigt. Visst har personer försvunnit. Kommer ni inte ihåg förra året. Det stod jättemycket i tidningarna om den där mannen som försvann spårlöst. Han hittades aldrig - men de lär visst ha hittat hans skor i Västra Frölunda - men när polisen kartlade vad han hade haft för sig den dagen som han försvann, kom de fram till att det sista någon hade sett av honom var när han klev på spårvagnen.

Lurpassande Linda högg direkt;

- Tja, vem har sagt att spökvärlden skulle vara så felfri då? Det är väl där som här att det finns klantar som torskar till det. I det fallet får man väl skylla på den omänskliga faktorn.

Husvilla Heidi hade inte blivit märkbart lugnad av det förda resonemanget;

- Tänk om det händer just nu när jag skall åka hem då. Jag vill inte att mina skor skall hamna i Västra Frölunda.

Chattande Charlie skrattade överseende åt henne;

- För att inte tala om var du själv hamnar. Det är ju ingen som får veta. åtminstone om man får tro sanningsvittnena i X-files och deras profet Lurpassande Linda.

- Nu får du passa dig djävligt noga, annars åker du på däng!

- Jag kom att tänka på en sak. Zappande Zoe hade suttit tyst och funderat på en sak. Hon vände sig till Lurpassande Linda och frågade;

- Hur ser den där vagnen ut?

- Den ser ut som vilken vagn som helst. Man kan inte se på den att det är något speciellt med den. Hade man det så hade det kanske aldrig blivit några passagerare.

- Men jag kom plötsligt att tänka på en grej som jag minns att Tillfälliga Thérèse sa. Innan hon började spana efter den där vagnen, så pratade hon en hel del med Hällande Harry. Han brukade ju alltid veta en massa saker om saker som andra inte visste eller ville veta. Enligt Tillfälliga Thérèse så påstod han att en spökuppenbarelse av någonting som finns i den verkliga världen alltid måste ha någon detalj som skiljer sig från originalet.

- Ja det har jag faktiskt hört också. Men vi vet inte vad det är i det här fallet. Det kan ju vara vad som helst.

- Jag vet vad det är. Det visste nämligen Hällande Harry och han var vänlig nog att avslöja det för Tillfälliga Thérèse så att hon inte skulle behöva åka med en massa äkta spårvagnar helt i onödan.

Husvilla Heidi fick ett nästan religiöst hoppfullt ansiktsuttryck;

- Säg vad det är. Då är jag ju på den säkra sidan. Då kan jag ju inte ta fel.

Zappande Zoe sög på godsaken i några sekunder och försäkrade sig om att hon hade allas odelade uppmärksamhet;

- Som ni vet så har alla vagnar ett namn målat på sig framme på fronten. Namnet skall vara en känd göteborgares. En del förtjänta som till exempel Sonja Hedenbratt och en del oförtjänta som till exempel Johnny Magnusson, men alla är de kända göteborgare.

Hon tystnade ett tag för att inhösta instämmande hummanden från de andra. De kom också, med en tydlig underton av otålighet;

- Den är vagnen har också något målat på sin front. Det är samma typsnitt, storlek och layout som de där vanliga påmålade namnen, men i det här fallet gäller det inte någon känd göteborgare. Det är inte ens ett egennamn. Det är det som skiljer denna vagnen från de verkliga vagnarna. Så nu vet du vad du skall titta efter Husvilla Heidi.

- Jamen vad heter vagnen då?

Husvilla Heidi var röd i ansiktet av lättad upphetsning. Zappande Zoe fortsatte;

- Den heter Aldrig Mer.