Lägenheten luktade fortfarande av målarfärg, fastän fönstren stod vidöppna ut mot den breda gatan, som myllrade av lunchtrafik. Hon lade sista handen vid ett draperi ut mot det trånga kapprummet och backade några steg för att beundra tyget hon fått uppsytt i tygbutiken nere på hörnet. Hon satte sig ner i en fåtölj och såg sig omkring i rummet.
  Väggarna lyste solgula och varma. Hon kisade för att försöka se framför sig hur hon skulle hänga sina tavlor. Lägenheten var liten och hade varit en deprimerande historia i inrökt gul-brunt när hon tittat på den för bara fem dagar sedan, men hon hade gillat läget mitt i sta´n och känt på sig att den skulle bli hur trivsam som helst bara hon fick göra om allting inuti. Vilket hon gjort. Helt själv, utan minsta hjälp. Hon hade svurit på världens alla språk över IKEAs usla gör-det-själv-beskrivningar, men till slut hade det trånga pentryt blivit en mysig öppen vrå ut mot det enda rummet, där loftsängen med skrivbord under samsades med en fåtöljduo. Hon blundade och bara insöp atmosfären. Stortrivdes redan. Hon var faktiskt hemma igen.

Eftermiddagen hade nästan blivit kväll när hon vaknade av att rummet var isande kallt. Hon hade somnat i den sköna fåtöljen med pläden runt benen, vilket inte var så underligt med tanke på att hon varit uppe två nästan hela nätter och fixat. Hon drog pläden tätare runt kroppen och stängde fönstren. Det blev oerhört tyst i rummet. Så tyst som det bara kan bli när man är mitt i en brusande storstad och har lagt ljuden under sig. Hon tog fram mobilen ur ryggsäcken och kollade de fem obesvarade samtalen. Inget som inte kunde vänta. Istället satte hon på en kopp kaffe och letade upp tändstickor ur en kökslåda. Hon tände gasspisen och öppnade en burk ravioli. Meddelandena var inte av karaktären "ska vi-äta-middag-ikväll", utan strikt yrkesmässiga och för det hade hon sig själv att skylla. Hon hade låtit bli att ta kontakt med de få vänner hon ännu hade kvar i sin barndomsstad. Egentligen hade hon inte vetat om hon skulle stanna denna gång heller och hon hade velat fatta detta beslut helt själv, utan minsta påverkan. Nu trodde hon sig ha kommit fram till målet. Här skulle hon bo. I denna stad skulle hon vänta på drömprinsen och tills han dök upp fick hon väl hanka sig fram på hoppet.

Medan raviolin sakta kokade upp passade hon på att lyfta in lite småprylar från en kartong i ett av kökets överskåp. Under en trave kökshanddukar från hennes farmors välfyllda linneskåp stötte hennes färgfläckiga händer emot något. Det hårda tycktes flytta sig uppåt och pocka på hennes uppmärksamhet, så hon lyfte fram lådan.Samtidigt som hon såg den visste hon vad det var. Hon satte sig mitt på det nyslipade trägolvet i sina slitna jeans, tog skokartongen i famnen och vaggade den nästan som en bebis. Dolde ansiktet mot den glättiga ceriserosa ytan och slöt ögonen. Hon kunde inte stoppa de känslor som vällde fram, trots att hon trott sig ha lämnat dem bakom sig för så länge sedan att de omöjligen kunde ha hittat henne.

Raviolin kokade över, rann nedför de nya luckorna, ned på golvet bredvid henne där hon satt. Kaffet kallnade i muggen. Det var som om tiden stannade, men det hade den alltid gjort med honom. Hon ville tveka, ville inte låta den där skokartongen med sitt bedrägliga utseende glida upp och släppa in honom i den fristad hon just skapat. Men som vanligt när det handlade om honom hade hon inget val. Kartongen tycktes kräva att få bli öppnad. Locket hamnade i den kletiga tomatsåsen. Hennes händer trevade i lådan och det märktes hur de varit vana att röra vid dessa små ting förr. De mindes varenda flik, vartenda hörn. Så ofta hade hon suttit ensam i mörkret om nätterna, önskat att morgonen snart skulle vara här och befria hennes händer från denna minnesmani. Önskat att hon i det avslöjande morgonljuset skulle få kraft att kasta bort den här förbannade rosa kartongen och allt som fanns kvar av honom. Då först kanske hon skulle kunna sova. Men kartongen stod kvar under sängen, bidade sin tid till nästa natt och nästa och... Om dagarna var det ingen som kunde ana vad hennes händer ägnade sig åt om nätterna. Men så hade det alltid varit med de två, det var bara han och hon. Hon och han. Och hon hade älskat honom mer än livet, mer än lyckan. Nu vräkte minnena över henne och samtidigt som hon drog raviolikastrullen ner i diskhon bar hon med sig den glänsande kartongen, innehållande all kärlek som någonsin funnits på hennes jord, till en av fåtöljerna. Hon lät ena handen hitta sitt favoritfoto och smekte det med pekfingret. Det hade gått sex år sedan hon låtit sig lida så här.

Hon tände en cigg, öppnade fönstret och kröp upp i den breda smygen. Vinden var kylig, men det bekom henne inte det minsta längre. Hon tog ett djupt bloss och kände hur hjärtat snördes samman som om klockorna verkligen hade stannat den där dagen då han lämnat henne ensam med all den där kärleken. Utan någon att ge den till, dela den med. Hon undrade hur det kunde kännas så starkt ännu idag. Hennes ögon betraktade det gamla fotot. Där, i just den stunden, hade han fortfarande varit hennes. Hans ögon såg på hennes leende ansikte med en otvivelaktigt kärleksfull blick och ingen som inte visste kunde ana att hennes vackra leende bara levde på den där blicken. Utan den blicken fanns inte glädjen. Men ingen visste. Bara han och hon. Sedan en dag var glädjen bara borta. Han fanns inte mer. Det spelade ingen roll vem den nya var, det enda som räknats var att hon mist honom, mist själva meningen med livet. Glädjen var borta. Alltför länge hade det varit så. Hon hade ägnat år åt att leva på minnena. Sedan hade hon flytt så långt bort att minnena haft svårt att söka upp henne, men det hade ändå aldrig varit tillräckligt långt bort. Men tiden läker sår. Nu hade hon känt sig stark nog att återvända hem, till staden där de levt inuti varann så länge. Och så hade han kommit tillbaka i en skokartong hon trott att hon kastat bort.

Hon smätte iväg fimpen ner på gatan, såg hur den landade på kullerstenstrottoaren hon promenerat på förut. En barnvagn rullade över den och glöden spreds för att sedan dö ut. Hon följde den med blicken.
  Sedan gick hon ut i köket, tömde skokartongens innehåll i diskhon och tog fram tändsticksasken igen. Hon lät den brinnande stickan falla ner och såg hur elden spreds över alla breven och fotona med det där leende ansiktet hon hatat att älska. Hur lågorna för alltid utplånade minnena. Då kände hon sig äntligen redo att låta natten komma till henne. Kvar i hennes nya kök fanns bara aska och ur askan växte hoppet.