Det är natt ute. Jag sitter vid mitt köksbord och röker. Askfatet framför mig är överfullt och på bordet ligger flagor av cigarettaska som snödrivor runt en rondell. Genom det smutsiga fönstret skymtar världen. Den jag borde leva i men inte vågar mig ut i. Där människan gör storslagna saker som att resa till månen och uppfostrar massmördare. Men jag sitter tyst i min lägenhet och tänker. Allt som jag borde göra, lösa livets gåta och proklamera den på städernas gator, hitta bot på AIDS och cancer, skaffa man och barn, skriva brev till mina vänner, utbilda mig, bli någon. Allt detta borde jag göra men jag sitter tyst och röker, cigarett efter cigarett. Det hjälper inte att tänka man måste handla säger en röst inom mig. Men det är enklare att tänka, man blir inte skadad. Det är säkrare i mitt huvud än någon annan stans på jorden. Det brusar lätt av slaggprodukterna som blodet spolar fram i mina ådror och det är varmt. Tankar är som baciller de förökar sig snabbt i värme och fukt. Mitt huvud är en enda stor tankefabrik som formligen sprutar ut tankar och idéer som snabbt förökar sig och muterar.
  Ibland kan jag vakna och känna mig tom. Då blir jag rädd och fasar över att min hjärna torkat in och slutat fungera. Men så börjar den igen. Den ger mig idéer om vad som borde göras och då kan jag slappna av igen. Det viktigaste jag har är mina minnen. Jag samlar dem och vårdar dem ömt. Det farligaste som en människa kan göra är att glömma. De minnen man har är det man är, allt man varit med om gör en till den man är.
  Den som inte har några minne kvar, är ingen.
  Jag vill vara någon så jag sparar mina minnen i en pappkartong som heter Scholl. Det är inte jag som döpt den till det. Namnet finns stämplat med blå färg på sidorna. Den kom med min lägenhet. I den fanns någon annans minnen. Delar av biljetter och fotografier av glada människor som levda för längesedan. Jag har fortfarande kvar dessa bitar av ett liv. Jag har adopterat dem och kallar dem mina. Jag har historier och människorna på fotografierna de är mina gamla vänner och mina föräldrar. Mitt favorit fotografi är på min mormor när hon håller i en trädgårdsslang och tvättar bilen - vår bil. Den jag blev till i. Det har min mor berättat. Jag skapades i baksätet på en bakelitgrå Volvo Amazon en varm sommarnatt.
  Jag fimpar cigaretten, följer glöden kamp för att få överleva, trots att den vet att slutet är nära, som en gammal elefant som fått lämna hjorden i väntan på att dö. Mitt askfat är en elefantkyrkogård fulla av skelett som lämnats att dö av sina likar. Men min cigarett vill inte dö, den vill leva. Den kämpar emot det oundvikliga. Den skickar ut rökslingor som ett rop på nåd. Men jag låtsas som om jag inte ser och tänder en ny cigarett med hela livet framför sig. Jag kan inte slösa bort mitt liv på att umgås med förlorare.
  Det är därför jag är ensam. Hela mänskligheten är förlorare. De vet inte vad som är bäst för dem själva, de har slösat bort en jord och letar frenetiskt efter någon ny planet som kan rädda dem. De tror att gudar och ledare kan rädda dem undan den stora katastrofen. Men ledarna är lika rädda som dem, ligger under sina täcken och skakar av rädsla och skräck över vad de åstadkommit. Och den förbjudna sanningen är att det inte finns några gudar. En gud som inte finns inger inget hopp. Hur ska jag kunna rädda mänskligheten. Jag har kunskapen, jag vet botemedlen och jag kan hur man framställer energi utan att man förstör miljön. Jag har receptet på maten som kan lösa världssvälten. Jag håller mänsklighetens räddning i min hand.
  Men jag springer inte omkring och lär er sköta er värld. Jag sitter vid mitt köksbord nedanför mitt fönster och röker mina cigaretter och utanför skymtar jag era halvhjärtade försök att finna mig. Jag sitter här med mina minnen och mina svar. Jag väntar på er. Om ni hinner kan ni också få höra historierna om min mormor och mina biobesök eller kanske om gången då jag såg Elvis Presley. Detta är mina minnen, mina vackraste gåvor. Men ni hinner inte titta uppåt när ni springer omkring i er förstörda värld. Om ni tagit er tid hade ni kanske funnit mig, jag är lösningen på den stora gåtan. På universums eviga skiljefråga. Men ni är förlorare ni vet inte svaren och ni kan inte ledtrådarna. Det är därför jag sitter och röker alldeles ensam med min kartong, där svaren och minnena ligger. Det är därför .