En dröm.

En dröm är en dröm är en dröm, är inte verklig.

Den satt som en äcklig, blöt, illaluktande extra hud. Jag kunde till och med känna doften av den. Den hade handlat om döda spädbarn, tre stycken. Barn i samband med död, värre kan man inte drömma. Jag bar dem i famnen, invirade i en vit bommullsfilt. Ömt höll jag dem tätt intill mig, lade kinden på det närmaste barnets panna. Promenerade mot en park, där fanns ett groteskt stort svart hål i marken. Så svart som den skånska jorden bara kan uppbringa.

När jag kom fram till det svarta hålet vaknade jag upp ur den - drömmen. Svettig, äcklig och med en illasmakande doft ur munnen. Försökte hålla kvar drömmen, kände att den ville säga mig något. Fast helst skulle jag vilja glömma bort den helt och hållet. Drömmar med doft, finns de? var min tanke.

Steg upp och gick i det sammetssvarta mörkret till badrummet för att duscha. Det var mitt i natten, jag tände inte badrumslampan - precis som om jag ville hålla kvar drömmen ett litet tag till. Borstade tänderna noggrant, använde både tandtråd och munskölj. Kände mig matt i kroppen och med en instinkt att det var ett budskap jag hade fått.

Dagen efter tog jag kontakt med en kvinnlig shaman. Hon berättade att döda barn är de drömmar man haft om saker man velat göra tidigare i livet. Det kunde också betyda att man förbisett en naturlig talang.

Fortfarande kan jag känna den obehagliga doften och minnas sorgen över de tre döda barnen.

Men, det var ju bara en dröm...