Midvinternatt

Utanför tågets fönster fladdrar vita dimmor flörbi. Jag skrapar med fingret mot rutan, is kryper in under nageln, det blir spår som snabbt immar igen.
Tåget flyger fram.
Dovrefjäll.
Vindpinat.
Iskallt.
En ensam station hogst där uppe, ovanför trädgränsen.
Det lyser i fönstret på stationsbyggnaden, det enda tecknet på liv. Jo, där går också en man, böjd mot vinden, knappt synlig, så vit av snö, mot den vita snön på marken och den vita flygande snön i luften.
Bromsarna gnisslar, tåget gör ett kort uppehåll, mannen går sen in i stationsbyggnaden igen.
Vem bor här?
Vem kliver av eller på ett tåg här, mitt i väglöst land?
Jag lutar mig bakåt. Gluggen jag med handens värme har putsat ren från is blir snabbt ogenomskinlig igen. Jag ser inte mer av den yrande snön, av den trädlösa naturen mitt uppe på kalfjället.
Jag gråter.
Det är nyårsafton i morgon och jag förstår inte hur jag ska orka gå in i ett nytt år.
Jag sitter alldeles ensam i kupén. Det är för övrigt inte många människor på tåget, denna öde vinternatt, när kylan utanför fönstret får utandningsluften att frysa till is genast den lämnar munnen.
I min hand håller jag blocket med teckningar, jag kan inte skissa det minsta lilla så som tåget kränger. Förstrött bläddrar jag i alla fall igenom de bilder som finns där.

Stora klippor i isfruset land, i klippan ögat som gråter.
Längtans mjuka fåglar flyger på nästa bild, men trädens vassa grenar fångar dem i flykten.
Teckning efter teckning, till vilken nytta, varför har jag dem?
Men de berättar mer om mig än mina ord kan i kväll.
Jag förbannar tågets hårda rörelser som tar av mig handens möjlighet att lindra ångesten. För hur märkligt det än är, så hanterar jag lättare ångesten, när jag kan formulera den, gestalta den, sätta ner den på pappret och betrakta den.

Dörren till kupén öppnas.
En man kommer in.
Jag ville ju vara ensam.
Han frågar vänligt om han får slå sig ner. Han har en sovplats, ska till Stockholm, men det är alldeles för tidigt att sova.... Undra just om den starka kylan gör att vi blir försenade?
Kanske ville jag smaka lite av hans whisky? Det värmer inombords.

Han råkar se mitt teckningsblock, han undrar vad det är jag håller på med.
Jag hejdar mig, vill gömma mig, men sen känner jag en plötslig ingivelse att våga ut på trampolinens dallrande sviktbräda.
-Jo, varsågod.
Möter de inre protesterna med att den ovetande kan ingenting se, ingenting förstå, jag låtsas bara att det är teckningar, vanliga teckningar.
Han tittar.
Skrattar inte.
Han tittar noga.
Han ser på mig, han ler.
Han nickar.

Jag har slutat att andas.
Han ser och han förstår, plötsligt har han sett hela mig, all min sorg, all min smärta.
Att kroppen kan klara sig utan att dra in syre i lungorna!
Jag skäms.
Han ler.
De mjuka fina frågorna, utan svåra taggar och spjut ställer han, vi möts på ett plan jag aldrig trodde var möjligt.
Han tar emot det jag säger utan att tala.
Natten går, tåget flyger fram, isen tjocknar alltmer på fönstren, snön packas tjock och ogenomtränglig och vi flyger ut i vinternatten.

Så kommer sömnen, vi skils åt, natten slukar alla ord, alla tankar, alla bilder.
-Som två skepp som seglar på havet, säger han innan han går. Skeppen förs mot varandra, de möts en kort och intensiv stund, och sen seglar de vidare, var och en åt sitt håll - för att aldrig mötas igen.