Liten och obetydlig ligger den framför mig.
Jag försöker ihärdigt förtränga dess existens;
"Skärp dig nu, Christina!" - mumlar jag irriterat för mig själv och tar fram kvällstidningen. Vänder blad på blad.....ögnar igenom rubrikerna...
...försöker intensivt koncentrera mig på bokstäverna och hoppas att jag skall fastna i nån intressant artikel - allt för att slippa tänka på drömmen.

Det går inte! Jag smygkikar över tidningskanten och tänker:
"Att det skall vara så svårt!"

Jag vet ju att allt som krävs för att slippa ifrån den lockelse som drömmen utgör är......Karaktär!!!
Allt som krävs --- Det Enda --- är En Attityd. Min.
Just därför retar det mig; jag kan ju inte skylla på någon annan.
Om drömmen skulle gå i kras så är det mitt fel! Bara mitt!

Egentligen är utgången given: Slaget är förlorat, jag är besegrad.
Uträknad på förhand. Jag visste det...detta är ju inte första gången.

Ändå hade jag en liten stund av tvekan; varje sekund var betydelsefull:
Argumenten för/emot svischade förbi i min hjärna, men längtan blev för stor:
Nu fångar jag den! Den allra, allra sista drömmen......

Hoppas bara.....




















att mormor




















bakar nya vaniljdrömmar snart!