Finns den, tiden? Dum fråga, tänker du kanske. Vi lever ju mitt i den. Vi mäter den, ibland tar vi oss den, till exempel för att skriva om den. Emellanåt har vi all tid i världen, för att i nästa ögonblick inte ha någon tid alls. Den gamla goda tiden, alla som kommit en bit upp i åren minns den. Det händer att tiden är hård, men också att tiderna är goda. Ibland blir det nästan paradoxalt; det tidlösa utmärks ju egentligen av att ständigt ligga i tiden. Tiden är så självklar att man nästan aldrig funderar över den, trots att den styr våra liv som den värsta envåldshärskare. Inte? Ta bort alla klockor, från hemmen, arbetsplatserna. Från järnvägsstationerna och flygplatserna. Stryp Big Bens tornur, tysta fröken Ur. Låt alla fickur försvinna tillsammans med alla armbandsklockor. Hur många minuter (om nu någon kan mäta dem, utan klocka) tror du det tar innan fullständigt kaos råder i den så kallat civiliserade världen? Inte många, med all säkerhet.

Men likväl: Finns tiden? Vad är tid i så fall? Det är inte så lätt att enkelt definiera. Det blir naturligtvis inte lättare om man försöker göra det komplicerat, det ligger i sakens natur. Försök att definiera vad tid är, utan att använda begreppet tid. Inte så lätt, eller hur? Nu är det möjligt att saker kan finnas även om det är svårt att definiera dem. Men sådant som finns brukar på något sätt vara påtagligt, till och med om det är abstrakt. Sorg och glädje kan inte gripas med handen, men nog känns de, båda två. Nu menar du kanske att tiden också kan kännas, lång till exempel. Eller kort, tiden går fort säger man ibland. Den kortaste tid man kan tänka sig måste vara "nu". "Nu" har blivit "då" långt innan man har hunnit uttala ordet. Ändå menar man att "nu" finns. Man kan leva i nuet. Just nu gör man något.

Nu är det som skiljer dåtiden från framtiden. Det är alltså varken det ena eller det andra; bara nu. Kan det då finnas? Nu kan varken ha början eller slut, det skulle innebära att det även har en mitt, det egentliga nuet, och det i sin tur måste innebära att den ena delen av nu är dåtid, och den andra måste alltså bli framtid. Ingetdera fick ju ingå i nu, eftersom det skiljer sig från dessa begrepp. Alltså måste nu vara noll. Alla värden större än noll innebär att nu kan delas, och då är det inte nu längre. Detta medför att nu inte finns.

Om "nu" inte finns, kan knappast "då" heller existera. Och inte framtiden, "sedan", heller. "Då" måste ju först ha varit "nu" innan det kan bli "då". Nu hävdar du kanske att framtiden trots allt kan finnas, den är inte avhängig nuet på samma sätt. Men, om nu "nu" hade funnits, skulle det ju löpa framåt. Nuet hinner upp framtiden, nollställer den och förvandlar den till dåtid. Som alltså inte finns. Det måste innebära att om framtiden trots allt finns, upphör den att existera i samma ögonblick som den övergår i nutid. Detta medför att tiden inte finns. Kanske finns den i framtiden, men det får vi aldrig veta eftersom vi lever i nutiden, som trots att den inte finns, eliminerar framtiden.

Märkligt, detta att någonting som inte finns kan styra oss så hårt.

© Christer Nilsson 2000