Hon går fram och tillbaka på sin lilla del av gatan, som hon gjort så många gånger förr. Stannar till vid ett skyltfönster och speglar sig i glaset. Tar upp läppstiftet ur den lilla svarta väskan hon har slängd över ena axeln och bättrar på med ett lager till. Hon lägger ner det igen och rättar till kjolen lite. Hon har den där röda kjolen av velourtyg på sig, den där hon brukar ha på torsdagar. Hon hör hur en bil bromsar in bakom henne, men hon vänder sig inte om. Det gäller att inte verka allt för ivrig, då kan det verka som om det är något som är fel. Istället rufsar hon till håret lite och biter av läppstiftet på en servett hon hade i kavajfickan. Bilen har stannat helt nu. Det är en svart Volvo, typisk firmabil. Hon suckar. Det är dom som är värst. Hon tänker att hon borde skriva en bok om det här, folk borde få veta vilka perversioner som döljer sig bakom kostymerna. Men vem skulle vilja ge ut den boken? Det är ju samma gubbar som sitter i styrelserna för bokförlag som sitter bakom ratten på de Volvobilar som sakta glider omkring på gatorna runt klockan tio på kvällarna. ”Nej, jag är ledsen älskling, jag måste jobba över i kväll. Du behöver inte sitta uppe och vänta, jag kommer nog inte förrän vid elvasnåret. Ja, hälsa barnen. Jag älskar dig också.” Patetiskt... De skulle bara veta.
  Hon vänder sig sakta om, tittar sig förstrött omkring. Hon går fram till bilen, koncentrerar sig så att hon inte ska snubbla på sina höga klackar. Hon kommer nog aldrig att lära sig att gå så där riktigt elegant i såna här skor som en del andra gör, om hon inte koncentrerar sig ser hon ut som Bambi på isen.
  När hon kommit fram till bilen vevar den som sitter i bilen ner fönsterrutan. Det är ingen belysning i bilen, allt hon kan urskilja av förarens ansikte är konturen. Hon lutar sig ner så hon får någotsånär ögonkontakt med mannen. ”Vad tar du?” frågar han. Han har mjuk, förtroendeingivande röst. ”Vad och hur länge?” frågar hon. ”En timme högst, och inget över det vanliga” svarar han. ”Sötnos, har du någon aning om vad som är normalt i sådana här sammanhang egentligen?” säger hon retsamt. ”Larva dig inte,” säger han med samma mjuka tonläge som förut. ”Vad är priset?” ”Tusen per timme. Mindre kan jag inte ta.” Han tvekar lite och startar bilen. ”Hoppa in,” säger han kort.
  Hon sträcker på sig och söker ögonkontakt med Carina som står vid hörnet mitt emot Statoilmacken. Carina, som tittar åt hennes håll, nickar bekräftande åt henne. Hon är medveten om att hon åker iväg.
   Hon smackar lite med läpparna, öppnar bildörren och kliver in. Mannen startar bilen och åker iväg. Han håller hastighetsbegränsningarna, antagligen för att han inte har någon större lust att åka fast för fortkörning i den här situationen. Hon sitter tyst i passagerarsätet. Om han vill ha en konversation så är det upp till honom att sätta igång en, tänker hon.
  Men tystnaden fortsätter. Han säger inte heller någonting. Han bara kör och kör. Till slut kommer de fram till ett litet hotell hon aldrig sett förut. Hotellet består i stort sett av en stor trappuppgång i ett hyreshus, med gråa betongförortsväggar. Han kör in på en parkeringsficka och slår av motorn. ”Nu är vi framme,” säger han och kliver ur bilen. Hon sväljer, nyper sig i kinderna och stiger ur. Han tar henne upp till ett rum med nummer 25 på dörren i guldfärgade metallsiffror. Han låser upp dörren och håller upp den för henne. ”Damerna först,” säger han med ett milt leende på läpparna. Hon ler tillbaka, ser ner i golvet och kliver över tröskeln. När hon tittar upp igen ser hon en till man sitta på en stol i ett hörn. ”Nej, hallå,” säger hon. ”Du sa ingenting om att ni skulle vara två.” Hon tycker inte om överraskningar, särskilt inte inom jobbet. ”Du får skylla dig själv, du frågade ju inte ens,” säger han med en föraktfull ton i rösten. Hon snurrar runt för att se hans ansikte. Han smäller igen dörren och börjar gå fram mot henne. ”Men nu ska vi ha roligt,” säger han och tittar på sin vän som nu har rest sig upp. Vännen tar tag i hennes vänstra axel med ena handen och smeker henne på högra kinden med den andra. Hon ser att mannen i Volvon höjer handen, och hon hinner ta till sig vad som är på väg att hända innan det svartnar för ögonen på henne. Rädslan hinner komma.

Carina står som vanligt nästa kväll vid hörnet mitt emot macken. Hon tittar bort mot Helenas lilla bit av gatan, men den är tom. ” Lyckliga brud,” tänker hon. ”Hon fick säkert en två-nätters beställning igår. Lyxhora...” Men när hon inte uppenbarar sig på fredagskvällen heller börjar Carina bli orolig. Aldrig att hon skulle missa en fredag, det är ju den mest lönsamma dagen i veckan, och folk har ju nyss fått löning. Carina trippar fram till en telefonkiosk och slår numret till polisen. ”Hej, jag skulle vilja anmäla ett försvinnande.” ”Jaha,” säger den uttråkade telefonisten. ” Vem är försvunnen och hur länge?” ”Ja, eh, hon har vart borta ett par dar nu,” säger Carina tvekande. ”Vem är hon?” frågar telefonisten. ”Jag är inte säker på vad hon heter men...” ”Nähä, då känner ni henne inte särskilt väl?” ”Nej, vi går... bor på samma gata.” ”Jaha, men då ska ni allt se att hon har åkt för att hälsa på någon släkting över helgen. Ni kan väl höra av er om hon inte kommit hem om en vecka eller så. Adjö.” ”Hej då,” säger Carina uppgivet och lägger på luren. Hon går ur telefonkiosken och ställer sig nonchalant lutad mot en lyktstolpe. Efter en liten stund ser hon hur en svart Volvo glider runt hörnet och bromsar in ett tiotal meter framför henne. Hon tar ett sista bloss på sin cigarett, trampar ner fimpen på marken och styr stegen mot bilen.