Anneli njöt. En heldag i den gamla ruinstaden Pompeji,
avslutad med en underbar teaterföreställning i en av
de antika teatrarna. Ett italienskt teatersällskap
spelade Julius Caesar av William Shakespeare, och med
en glöd och inlevelse hon aldrig tidigare sett på en
teaterscen. Särskild glöd visade den unge vackre man
som spelade Marcus Antonius - den berömda monologen
efter mordet av Caesar, där de sammansvurna talas om
som "ärans män", fick Anneli att rysa oavbrutet i hela
kroppen. Anneli förstod nästan ingen italienska alls,
men hon kunde pjäsen närapå utantill, så det gjorde
ingenting. Och denne man, denne unge, mörklockige,
muskulöse, lidelsefulle man med blixtrande ögon var
värd biljettpriset allraminst - bara en sån sak.
Efter säkert tio inropningar och stående ovationer
lämnade Anneli och den övriga publiken motvilligt
denna magiska teater, den över tvåtusen år gamla
Odeon-teatern, med ömma handflator och stora leenden.
Anneli var ensam, eftersom Mikael, hennes pojkvän,
inte tyckte att gamla ruiner var något att ödsla tid
på. Han hade sett fram emot en sol- och badsemester,
men Anneli envisades att släpa med honom på en massa
trista kulturevenemang, och en lång båtfärd till den
vackra ön Capri två dagar tidigare hade enbart
resulterat i en vansinnesfärd med buss längs de
slingrande bergsvägarna, samt en tröttsam promenad
runt i ett gammalt hus som nån svensk professor bott i
nån gång, och som hette Villa San Michele. Mycket sol,
men inget bad. Typiskt Anneli.
Alltså stannade Mikael surt i Neapel, och Anneli åkte
till Pompeji. De hade grälat, men Anneli vägrade låta
sig nedslås av detta, och bestämde sig för att njuta
fullt ut av sitt besök i denna gamla stad, som för
dryga 1.900 år sedan täcktes av ett tjockt lager
pimpsten och aska från den våldsamt utbrytande
vulkanen Vesuvius, och som sen legat övertäckt och
konserverad ända fram till modern tid.
Anneli valde att gå en annan väg tillbaka till
busshållplatsen än den där alla andra gick. Hon
korsade det stora torget, Forum, och den slitna frasen
"att känna historiens vingslag" var aldrig så aktuell
som just då. Det helt tomma torget fylldes plötsligt
av människor i märkliga kläder - mörka, ljusa,
talandes olika språk, bärandes på varor till
försäljning och tunga penningpungar. Där fanns fattiga
och rika, försäljare, utropare och tiggare. Husen var
plötsligt hela, och Pompeji framstod i sin gamla glans
som rik handelsstad. Anneli stod mitt i detta myller -
och plötsligt var allt borta igen.
Anneli trodde på själavandring, och var fullt och fast
övertygad om att hon levat många liv före detta - hon
kände på något märkligt sätt igen sig i denna miljö,
och kanske hade hon levat just här, i Pompeji, för
tvåtusen år sedan. Vem vet? Hon ville så gärna veta -
vem hade hon varit, och vad hade hon gjort? Var hon
lycklig eller olycklig, fattig eller rik, man eller
kvinna? Hon kände sig starkt upphetsad av alltihop -
av staden, av teaterpjäsen, av allt som sköljde över
henne, och bestämde sig för att göra samma sak hon
gjort på andra ställen där hon haft liknande känslor.
Hon lämnade Forum och gick in på en sidogata, för att
gå dit intuitionen, det undermedvetna, eller vad det
nu var, ledde henne - och hon fann snart vad hon
sökte.
En sak som sällan nämns i turistböcker är hur
Pompejanerna för snart tvåtusen år sedan betraktade
vissa av de grundläggande mänskliga behoven, som till
exempel sex. Hugget i gatstenarna kan man här och där
se konturen av en erigerad manslem, och då vet man att
om man går åt det håll en sådan pekar, kan man finna
en bordell. Enkelt och lättbegripligt. Anneli hade
hört talas om de illustra målningarna man kunde finna
på väggen på flera av dessa bordeller, och letade sig
nyfiket fram, med hjälp av de i gatstenarna uthuggna
"vägvisarna" till ett hus vid vilken en av dessa
stenpenisar pekade rakt in mot ingången. Hade hon
kanske, i ett tidigare liv, besökt en av dessa
inrättningar? Hon tittade in, och trots att det börjat
skymma, kunde hon med hjälp av det lilla dagsljus som
letade sig in genom fönster och trasiga tak urskilja
ett antal frescomålningar med otvetydigt erotiska
motiv. Där fanns män och kvinnor som knullar
framifrån, bakifrån, stående, liggande, sittande,
cunnilingus och fellatio och allt man kan tänkas önska
sig.
Eftersom många bordellbesökare på den tiden då det
begav sig kom från andra länder, och inte talade
språket, gick det till på det sättet att kunden fick
peka på en eller fler av bilderna, och så valde man
någon kvinna som kunde tänkas passa för att utföra
dessa tjänster. Sen betalade man, fick sin beställning
expedierad, och gick.
Anneli kände sig starkt berörd av denna miljö, och
gick runt bland de små "mottagningsrummen", tittade på
bilderna och hon kände hur det hettade till i hela
kroppen och hur det blev fuktigt i trosorna. Hon hade
bara på sig en tunn, vit, ärmlös bomullsklänning,
trosor och sandaler, och kände sig plötsligt otroligt
medveten om sin kropp, sin samtidigt oskuldsfulla och
utmanande klädsel, och platsen hon var på.
Hon lutade sig behagfullt mot en vägg, lyfte upp
klänningen och lät ena handen glida ner innanför
troskanten. Hon studerade noggrant bilderna på väggen
och levde sig sakta in i hur det skulle kunna ha varit
att vara en prostituerad här, för tvåtusen år sedan.
Hon lät trosorna falla till golvet, och smekte nu sig
själv hämningslöst, och med total hängivelse. Bilderna
var fantastiskt välbevarade i både färger och
detaljer, och i sitt inre såg hon framför sig hur hon
tog emot en ung romare, eller kanske en keltisk
köpman, och hur han lystet lät sin blick spela över
hennes kropp, och hur han ordlöst pekar på en eller
två av bilderna, hur han betalar till bordellmadamen,
och hur de sedan går in till hennes bås och fullföljer
affärsöverenskommelsen. Lika delar intensiv njutning
och vämjelse, blandat med skam sköljde över henne, och
i samma stund smekte hon sig själv till en våldsam
orgasm.
Larm och prat på gatan utanför. Fantasi eller
verklighet? Hon kikade försiktigt ut genom en
fönsterglugg, och såg att det var teatersällskapet på
väg hem från teatern. Skådespelarna var fortfarande
klädda i sina scenkostymer, och fick därmed hela
situationen att framstå som än mer surrealistisk -
vilken tidsperiod befann Anneli sig i, egentligen? Hon
sökte instinktivt med blicken efter den unge mannen
som spelat Marcus Antonius, och hon fann honom. Han
gick bland de sista i truppen, och småpratade med en
av de andra skådespelarna. Plötsligt vände han blicken
rakt mot den plats där Anneli stod. Såg han henne?
Kände han hennes närvaro? Med ett ryck drog hon sig
undan från fönstergluggen och klämde in sig i ett
hörn. Hon vågade knappt andas, så upphetsad, rädd,
lycklig, förvirrad var hon.
Larmet på gatan försvann, och teatertruppen var borta.
Anneli slappnade sakta av i hela kroppen, och klev ut
i korridoren med freskerna för att ta en sista titt
före hemfärden. Vilket äventyr! Detta skulle hon
aldrig kunna berätta för Mikael - han förstod inte
sånt här.
Anneli skulle just böja sig ner för att hämta sina
trosor från golvet, när ljuset försvann. Någon stod i
dörren. Hjärtat stannade, Anneli blev iskall - hon
insåg i samma stund att hon var en värnlös kvinna, och
ingen visste var hon var, och nu skulle hon dö. Hon
skulle bli rånad och våldtagen, och mördad, och ingen
skulle hitta henne på flera dagar.
- Mi scusi, non sapevo... volevo vedere se c'era
qualcuno - lei é turista? ... Parla italiano?
Det var Han. Marcus Antonius, eller vad han nu heter i
verkligheten... eller vad som nu är verklighet,
egentligen... Hon förstod inte direkt vad han sade,
men förstod att han på något sätt bad om ursäkt för
att han störde, och om hon talade italienska. Med viss
tveksamhet stammade hon fram en av de få fraser hon
lärt sig.
- No... sono svedese... non capisco...
De stod där en stund och betraktade varandra, utan
ord, och tiden stod still. Han vände blicken mot de
skabrösa freskerna, och av hennes röda kinder och
trosorna på golvet förstod han att hennes intresse för
denna plats varit mer än arkeologisk. Han gick fram
till bilderna som beskrev "sortimentet", och studerade
dem noggrant. Han låtsades inte om hennes existens,
utan valde med omsorg, hummade och smackade
njutningsfullt vid skärskådandet av dessa scener. Och
så satte han ett finger på en av bilderna, vände sig
om mot Anneli och frågade -
- Quanto costa, signorina?
Det hettade till i hela kroppen på Anneli. Bilden
föreställde en man som tar en kvinna bakifrån, och hon
såg framför sig hur han, Marcus, eller vad han nu
heter, och hon, Anneli, eller Aurelia, eller en
namnlös sköka i det antika Pompeji, eller vem hon nu
var, faktiskt gjorde det - här och nu. Eller där och
då. Allt blev ett virrvarr, och i denna förvirring
stiger hon fram som en kvinna från en annan tid,
spelar med, klappar på hans penningpung och ler.
- - -
De går in i ett av båsen, han tar av sig manteln och
viker omsorgsfullt ihop den till lagom storlek att
lägga på en av stenbritsarna (som en gång i tiden
naturligtvis haft mjukare underlag att ligga på), han
tar av sig resten av kläderna och står där naken
framför henne. Han drar försiktigt av henne
klänningen, och hon står framför honom, endast iklädd
sina tunna sandaler, en halskedja och örhängen. Hon är
ett objekt, han är en köpare, en kund. För en stund
skall han äga henne, och hon skall uppfylla hans
önskningar, ge honom det han betalat för. De spelar
bägge sina roller, och han synar henne noggrant,
klämmer på henne här och där, daskar henne lätt i
baken och pekar på britsen. Hon lägger sig på britsen,
redo att ta emot honom.
- No, no - voglio farlo come nell'affresco, signorina!
Han påminner henne något missnöjt om vad han faktiskt
beställt, och hon vänder sig från att ligga på rygg
till att ställa sig på alla fyra, med stjärten vänd
mot dörren, och mot denne okände antike romare. Han
kommer nära henne nu, knådar lustfyllt hennes bak,
smeker lagom okänsligt hennes sköte, och strax sker
det som avtalats dem emellan. Han tränger in i henne,
och det blir som en explosion inifrån.
I samma stund blir det som att hennes minne, tankar,
tidsuppfattning - allt, allt försvinner och blir till
en enda gröt av känslor, extas, underkastelse, begär -
och hon och han förverkligar varenda bild på väggen,
och några till. Bägge blir de blåslagna och rivna av
det obarmhärtiga underlaget, men det gör ingenting,
absolut ingenting. De älskar hett, våldsamt och
intensivt, och ändå stannar de kvar i sina roller -
Han, den antike romaren, och Hon, den Pompejanska
Skökan. Han betalar, hon levererar. Hon är ett objekt,
en vara, och hon älskar det.
Plötsligt vaknar hon. Hon har drömt. Det är mörkt, och
minst en timme måste ha förflutit sen hon förlorade
medvetandet härinne. Men... hon är fortfarande naken,
med sin klänning över sig som filt, och som underlag
för hennes trötta och sargade kropp ligger en vinröd
mantel med guldkant. Och vid fotänden av britsen en
börs. Hon lyfter upp den och väger den i handen. En
tung skinnpung med okänt innehåll. Hon öppnar den, och
finner att det är plåtbrickor. Teaterrekvisita.
Hon klär på sig - hon hittar inte sina trosor - sveper
manteln om sig och går mot stadsporten. Efter mycket
letande och vandrande hittar hon en taxi, och åker
tillbaka till hotellet mitt i Neapel.
- - -
- Va sen du är!
- Ja, det var en lång föreställning...
- Var har du hittat den där manteln?
- I Pompeji.
- Hm. Medan du har traskat runt i din spökstad har jag
haft det jättekul här i Neapel. Du anar inte vad du
gått miste om. Träffade du några gamla romare, då?
- Du skulle bara veta...
© Carl Johan Rehbinder, 1997
AdLibris, 30 till 50% billigare böcker!
