Som författare behöver man inte vara knäpp (vilket många tror, men det är bara avundsjuka) och man behöver inte leva på något speciellt sätt. Jag tror snarare att man bara skall vara sig själv och ta vardagen som den kommer. Okej, som författare är man kanske aningen mer observant på vad som händer och sker runt om en. Fast å andra sidan tror jag inte att det är fel, snarare tvärtom. Det borde egentligen vara varje människas plikt att vara just observant på det som sker. På så sätt hade kanske samhället sett bättre ut än vad det gör idag.

Jag tror också, eller rättare sagt jag vet att det sitter en himla massa människor och skriver för sin egen del. Detta oavsett om det gäller dikter, romaner, noveller, dagböcker eller till och med erotiska texter. Jag personligen är väldigt nyfiken på vad de skrivit, för jag är övertygad om att det finns många som kan bli mycket bra författare/författarinnor.

De tror bara att det är svårt att skriva, men så är icke fallet. Svårigheten ligger i att sammanställa de olika styckena till en helhet. När man låter hjärnan och känslan styra sig blir det bara små korta stycken som man sedan återvänder till längre fram i tiden. Det är för att man har haft en period på sig där texten pyrt i bakhuvudet och utvecklat sig.

Man tar styckena och fixar till det grammatiska och allt annat som hör till. Jag kallar det för skrivandets teknik och det har ingenting att göra med själva historien. Det gäller bara att se till att få ner texten på papper och därefter fixar man till den så att den ser snygg ut och blir lättläst. Det är tekniken efteråt som kan vara svår. Men å andra sidan så finns det massor av skrivarkurser och inte att förglömma internet där det finns massor av den varan, och gratis.

Det jag önskar är att alla antar min utmaning att börja skriva och inte vara rädda för det. Okej, jag vet att när ni har skrivit något tycker ni inte att det är bra. Orsaken är den att man är oerhört överkritisk mot sig själv. Det var jag också i början, fram till den gången en av mina vänner fick tag på en text jag hade skrivit. Hon tyckte att den texten var, rent ut sagt, skitbra och jag tyckte att den var kass. Sedan dess har jag alltid låtit folk få läsa mina texter och det är något jag aldrig har ångrat. Det har gett mig blodad tand. Okej, det är inte allt jag skriver som faller i god jord. Men det ger mig styrka, glädje och tillfredsställelse och det är det viktigaste.

Många har ställt mig frågan om hur man börjar att skriva? Svaret är lika enkelt som frågan, nämligen: Jag vet inte! Mitt svar är ingen lögn, för jag vet faktiskt inte när det börjar eller tar fart. Om det är en normal dag (vilket det sällan är) går det till så att jag sätter mig någonstans där jag trivs (vilket är viktigt för mig) med en penna och en bit papper framför mig. Sedan sitter jag med en kopp kaffe och låter tankarna få flytta fritt. Till slut dyker det upp något och då börjar jag att skriva. Det allra första brukar bli rena rama rappakaljan (som man tar bort och spar på), men innan man vet ordet av är man igång och skriver seriöst. Det beror på att tanken i hjärnan utvecklar sig efter hand och sedan väcker den inspirationen och känslan. Inspiration är något som alla har inom sig, det gäller bara att låta den bubbla fram ( hur tokig den än är ) och lära sig att lyssna på den (det är inte alls svårt). Det kan många gånger räcka med att läsa en tidningsrubrik eller att man snappar upp något man hör från andra, det kan räcka med ett litet fragment.

Man kan säga att en nedskriven tanke är tusenfalt bättre än en enbart tänkt tanke, detta oavsett om den är vettig eller inte. Förr eller senare kommer logiken fram även i en ovettig tanke. Då gäller det att ta till vara på tillfället och utveckla den.