Feeling Blue ...
"Måndag morgon och mitt huvud känns så tungt ..." Någon sjöng en gång de orden och i min naiva ungdom trodde jag att huvudet var tungt efter en helgs nöjen och överkonsumtion av alkohol. Nu vet jag att det inte är så.

Måndag morgon och jag känner mig utsliten och trött som aldrig förr. Min helg har inte innehållit en droppe sprit och inget vidlyftigt leverne. Tvärtom så har jag pliktskyldigt gått till mitt arbete.
   Stigit upp tidigt och kommit hem sent efter dagar på avdelningen för de svåraste demenssjuka.

Måndag morgon och mitt hjärta blöder för de svaga som ingen tar i försvar och ingen talar för. De som inte längre har förmågan att uttrycka sina egna tankar och behov. De lever i ett ingenmansland där vi andra är främlingar och verkligheten förvrängd och främmande, omöjlig att förstå sig på.

Måndag morgon och jag känner ilskan koka i mitt inre. Ilska över chefer som inte ser andra mål än att hålla budgeten och hitta knep som sparar in någon miljon. Ilska över politiker som säger sig ha ideal men, ändå bedriver vård och omsorg som ett multinationellt företag.

Måndag morgon och jag är förtvivlad över personalens okunskap och bristfälliga syn på helheten. Där strävan efter att nå resultaten är större än hur man når dit. Dagar som delas in i tider där olika händelser och aktiviteter ska vara avklarade, till vilket pris som helst. En transportsträcka till befrielsens timme då de får gå hem.

Måndag morgon och flera års engageang och otal övertidstimmar sliter på min själ och mina ideal. Verkligen kryper sakta under skinnet och jag känner mig trött och förbrukad. Uttnyttjad i alla år med dålig lön och lite tillfredsställelse.

Glädjen som kommer med en rynkig hand, där livet satt sina spår, som smeker min kind efter ett kort möte i förvirringens värld. Tillfredsställelsen när ett toalettbesökt avlöpt med bevarad integritet för en människa som förlorat förmågan att själv klara av det mest elementära. Lättnaden över att fortfarande möta med respekt och självklarhet, att en gammal människa får behålla sin upplevelse av värdighet. Även om andra bara ser det ovärdiga i att inte klara sig själv, förlora sina minnen och förändras som person.

Måndag morgon och jag tvingar mig själv att se det som trots allt är positivt i Ädelreformens Sverige. Kanske orkar jag en vecka till eller till och med en månad. Har jag tur håller jag till semestern.

Måndag morgon och jag lovar mig själv att när jag tappar min empati och medmänsklighet så ska jag gå till doktorn, när jag tappar tålamodet och börjar bli stygg då ska jag säga upp mig!