Den inneboende klådan höll på att driva honom till vansinne. Han var fylld av en primitiv djurisk längtan som spred sig genom lemmarna. En längtan att slita tag i det långsamt läkande såret. Han ville riva upp det, slita ut det som plågade honom. Förnuftet hindrade honom gång på gång när han sittandes försiktigt drog i de torra skinnbitarna.
  ”Fel, fel, fel”, tjöt förnuftets varningsklocka.
  ”Ett varande oläkt sår skrämmer bytet på flykt istället för att locka det till dig”, ekade inom honom.
  Att locka bytet till honom var syftet med barkritualen som drivit fram såret på benet bit för bit. Med grov bark från narbstuträden filades den grova läderhuden på smalbenen i syfte att locka endangserna rakt in i fällan - hans händer. Barken i trakten var känd för sin kåda som fungerade som parningssignal för endangserna, de harliknande katterna som i flock drev genom Nestrabi, skogen där han bodde. I augusti hade luftfuktigheten fått narbusträden att sava. Kådan som rann längst stammarna fungerade som klocka för endangserna som då förökade sig lavinartat. Honkatten gnider sig mot trädstammen, rullar sig i färskt gräs. Det är startsignalen för handjuren som flockas i Nestrabis alla hörn.

Han hade tidigt lärt sig att tolka signalerna. En gång som barn hade han rivit en bit av narbusträdets bark för att koka. Avkoket från barken blev ett stärkande te när temperaturen vid samma tidpunkt i slutet av november hastigt föll. Första gången han förstod vad barken gjorde med honom var han åtta, kanske nio år. Precis innan han hade lagt barkbiten i det kokande vattnet hade han försiktigt gnidit det mot smalbenet för att känna på det.
  Insidan var så len och fuktig och hans ben så torra. Som balsam för benen var barkens fukt, som lockrop på endangserna likaså, blev han varse då två honkatter kom som skjutna ut ur sina gömmen. De smekte hans ben med sin lena svarta päls, slickade hans barkfuktiga fingrar och utstötte ljud han aldrig hört.
  Endangserna var Nastrabis mest svårfångade skygga kattdjur. Omöjliga att hitta, samtidigt eftertraktade. Proteinhalten var högre än i något annat kött skogen bjöd. När han hade insett hur enkelt han kunde fånga in dem genom barken hade tillvaron plötsligt fått sig en ny vändning. Det som tidigare var ouppnåerligt blev hans egna hemlighet. Snart var pratet igång och ingen fick veta hur det gick till. Det var hans hett eftertraktade förmåga som hade drivit honom till skogen.

Han böjde sig ner och stirrade på det. Femton dagar. Femton dagars läktid för ett sår. Två dagars härdning. Hettan och luftfuktigheten hade omöjliggjort en snabbare läkprocess. Han visste mycket väl att det var den här tiden på året försiktighet var en dygd. I vanliga fall klädde han ben och bröst med tunna vaxblad som växte tätt nere vid sjön, men nu när hettan gjorde det omöjligt att torka köttet från katterna var han tvungen att lämna huden naken. Varannan dag behövde han en endangs för att få mat. Den här tiden på året var energiförbrukningen som högst. Det betydde att barken från trädet skulle gnidas mot benet varannan dag innan jakt. Utan bark, ingen fångst. Men barken slet på huden.

Det var för tre veckor sedan han hade skavit hål på sig själv med barken.
  Djuprött blod hade sipprat ur honom, ner på marken. Han hade fuktat en trasa i sjön för att rengöra såret, utan tanke på konsekvenserna. Sommartid var sjön en bakteriehärd och bakterierna i kombination med fukten och hettan fick infektionen att sprida sig i benet.
  ”Du måste lägga ett havsalgsförband på benet”, hade man rådit honom.
  ”Annars kan det ruttna. Det är för hett för att läkprocessen ska gå av sig självt”.
  Han hade till slut fått tag på alger som han försiktigt lindade runt de varande smalbenen.
  Läkprocessen var igång, och hungern rev i honom. Att leva vegetariskt fungerade inte när hans kropp skrek efter kött och energi.

I tretton dagar hade han haft såret. Tretton dagar utan kött. På den fjortonde dagen hade klådan börjat. Längst nere vid vristerna började den.
  Sakta spred den sig upp längst smalbenen. Som en outhärdlig eld som inte ville lämna honom i fred. Nätterna var värst. Det var då han inte kunde kontrollera sig. Han vaknade ofta av att han var i full färd med att slita upp förbanden. Det kröp och kliade. Som om hundratals mygg samlats på samma plats, sugit hans blod och lämnat bett som aldrig ville ge sig.
  ”Ge inte upp. Härda ut, för det är nu det läker. Ett par dagar till. Sen är du hel”.

Han tittade ner. Femton dagar och fortfarande klåda.
  ”Två dagar till. Sen är du hel. Sen kan du jaga igen”.
  Natten till den tredje dagen av utlovad härdning fick han i sömnen tag på förbandet. Han drömde att han var jagad av en hjord endangser som skulle ha honom. Han - deras fångst. De - hans plågoandar. I drömmen, ett par hankatter som i jakten fick tag i förbandet. Rev det av honom, slet det i stycken. Deras vassa klor tog tag i de kvarvarande sårskorporna, de lät klorna sjunka ner i benet. Djupt grävde de, som om de jagade det innersta, hans ben och märg. Liv och instinkt.
  Skrikande hade de sugit blodet ur såren innan de lämnade honom utmattad och bedövad kvar. I käkarna hängde köttet rött när de lommade tillbaka djupt ner i skogen.

Han vaknade av att han skrek. Svetten rann i ner för pannan, kinderna, läpparna. Febern var hög och sängen nedblodad. Fingrarna täcktes av hudrester och levrat blod. I natt hade endangserna uppsökt honom, ätit av honom. Blicken fastnålad på fingrarna. På de sönderslitna smalbenen. Skriket ekade över sjön, över hela Nastrabi.
  ”Skogen har slukat mig! Den har slukat mig”.
  Mitt emellan drömmen och verkligheten pulserade öppna sår för flugorna. Tre dagars härdning. Tre dagars väg mot slutet.