Med Eva Söderberg , Eva Susso och Sara Kadefors. Moderator Annica Carlsson Bergdahl, journalist.

Annica börjar med att ställa frågan ”Vad läste du själv i 11, 12-års åldern?” Det visar sig att samtliga i panelen har läst Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Kittyböckerna. Förutom Sara Kadefors vars föräldrar inte tyckte att Wahlströms ungdomsböcer var fina nog. Hon blev uppmuntrad att läsa riktiga böcker skrivna av t ex Barbro Lindgren. Men slukade, i smyg, Allers hemma hos farmor och farfar.

Just det här med att kalla böcker för ”inte fina nog” retar fortfarande Sara. Hon upplever det som att kritiker ibland dömmer ut böcker som dåliga just för att de är omtyckta av många ungdomar.

Både Sara Kadefors och Eva Susso tycker att ordet flicka klingar illa. De förknippar det med något tråkigt, kontrollerat. Att vara en passiv, duktig flicka. Föredrar att kalla de unga kvinnorna i sina böcker för tjejer.

Även litteraturvetaren Eva håller med om att ordet flicka låter lite fjolligt. För att ljuda nytt liv i ordet kallar de ändå sin forskning för ”flick-forsk” på Mittuniversitetet. Eva radar upp 15 starka, unga, kvinnor genom tiden. Från slutet av 1800-talet fram till nutid. Karaktärer som Lillan i Kattresan, Pippi Långstrump, Katitsy, och Maria Gripes Agnes Cecilia nämns.

Både Sara och Eva Susso berättar att de skriver om grupper av ungdomar, både tjejer och killar. De vill förmedla självkänsla. Oavsett kön. Det handlar om karaktärer. Även de starka är ibland svaga. Alla kan inte stå på barikaderna och vara bäst på allt.

Det blir spännande när moderatorn tar upp frågan om ansvar. Känner man ett speciellt ansvar när det man skriver riktar sig till ungdomar? Eva Susso kastar sig direkt på frågan. Inleder till och med genom att ivrigt säga: ”Får jag hugga på den?” Hon känner sig utsatt för kritikernas förväntningar. Tycker att ett allt för stort samhällsansvar läggs på ungdomsförfattarna. ”Vi uttrycker oss som vi vill!” Hon vill inte fastna i fällan. Hon är född rebell.

Även Sara Kadefors upplever det som att många kritiker har ett överdrivet behov av att tolka in saker när hon skriver ungdomsböcker. ”Det går inte att förhålla sig till kritiken.” Hon känner att hon får mer respekt för den vuxenlitteratur hon skriver. Slår dessutom ett slag för medmänsklighet. Sara är trött på att allt handlar om jaget. ”Jag ska bli stark. Jag ska yoga mig till lugn. Jag jag jag.” Det viktiga är ju solidaritet och rättivsa. Det är främst det de här starka, tjejerna vill förmedla!

Moderatorn Annica Carlsson Bergdahl är drivande och väl påläst. Hon lyfter hela seminariet. Det blir intressant och lätt att lyssna när någon håller samtalstråden och ställer bra följdfrågor.

/Sofie och Anna Lena

”Varje historia har sin egen rytm” säger Katarina von Bredow till ungdomarna på årets litteraturläger i Karlstad.

Vi är i kulturhuset Tolvmansgatan. Utanför är det grått och sommarvarmt, inne i kaféet är stämningen tät. Trettio skrivglada ungdomar sitter på stolar, på kuddar, i varandras knän och lyssnar. Katarina von Bredow har i sin tur tagit plats på scenen med alla sina böcker uppradade bredvid sig. Varje bokomslag har en egen anekdot – en försäljningsavdelning som förälskade sig i det rosa på Hur kär får man bli? (Rabén & Sjögren, 2004) och konstnären som helt utan att läsa manuset till Som jag vill vara (Rabén & Sjögren, 2007) lyckades pricka huvudpersonen som von Bredow hade i tankarna perfekt.

Katarina von Bredow

Sedan debuten Syskonkärlek (Norstedts förlag, 1991) har Katarina von Bredow publicerat ytterligare nio böcker. Hennes mål är att bli klar med en bok om året för att få det att gå runt ekonomiskt. Ibland måste deadline skjutas upp från 12 månader till 15, men hittills har ingen bok behövt ta längre tid än så på sig.

Med tio böcker i bagaget har Katarina von Bredow haft tid att definiera sitt skrivande för sig själv. Hon har arbetat fram rutiner som hon följer så gott det går; att först samla in stoff så att hon har hela historien klar för sig, sedan skriva en grundlig sammanfattning som hon kan skicka till förlaget. När det är gjort, är det dags att ta itu med det stora skrivandet, som allra oftast sker helt i historieenlig ordning; från början till slut. I avstampet för en ny historia är det viktigt att ha skrivro. Katarina berättar också att hon aldrig skriver på mer än en historia åt gången. Ju längre hon kommer i berättelsen, desto mer uppslukad blir hon av den och mot slutet av en skrivperiod kan hon sitta och skriva halva nätterna för att bli klar med en bok. Annars skriver hon i regel från klockan åtta till halv två om dagarna.

För en person som Katarina von Bredow, som har åtskilliga rosade böcker och litterära pris att stödja sin författartitel på, kan det tyckas självklart att yrkesvalet var gjort från början, men enligt von Bredow var det aldrig meningen att hon skulle bli författare. Det var snarare så att hon bara fortsatte skriva när alla andra runt omkring henne slutade. ”Varför skriver du?” – den vanligaste frågan av dem alla, får många olika svar. von Bredow säger att hon nog började skriva precis som många barn gör, av lusten att berätta historier och framför allt chansen att kunna skriva precis vad som helst utan att ha kravet på sig att det hon skrev skulle vara sant. Med tiden kom det att bli tvärtom, det var möjligheten att faktiskt kunna skriva sanningen som var en befrielse. Genom sitt skrivande fick hon berätta om och utforska ämnen som på något sätt berört henne och som hon kanske inte ville eller kunde prata med andra människor om. Slutligen var det von Bredows dåvarande man som uppmuntrade henne att skicka in manuset till Syskonkärlek, en bok som von Bredow börjat med redan när hon gick i nian och vars karaktärer hon inte riktigt kunnat släppa. Det tog fem och en halv månad innan Norstedts förlag hörde av sig och sa att de ville publicera boken. Då hade Syskonkärlek skickats fram och tillbaka mellan barn- och ungdomsavdelningen och vuxenavdelningen för att den var svår att bestämma mottagarålder på. Till slut blev det en ungdomsbok och sedan dess är det den målgruppen (med undantag för två barnböcker) som Katarina von Bredow har riktat in sig på.

böcker

Att lyssna på Katarina von Bredow är att bli påmind om hur roligt det är att skriva. Frågorna från litteraturlägrets deltagare är många och Katarina tar sig tid att svara utförligt och titta den som frågar i ögonen. När vi efter två timmar applåderar för besöket, samlas en rad ungdomar för att få sina böcker signerade och många positiva kommentarer hörs om att de har blivit inspirerade till att skriva mer.

/ text: Emilie, foto: Sofie

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha