Vem är Sven Nordqvist? Hur pratar han? Hur klär han sig?

Jag har bilden av Findus i huvudet när jag går mot seminariet. Mer Findus än Pettson faktiskt, de zucchinirandiga byxorna och tänjbarheten i kroppen, Findus som alltid vill leka. Jag ser Pettsons verkstad framför mig också – kaosplottret av skruvar och märkliga maskiner, träflis, små ögonförsedda lurvprickar som befolkar hörnen och som finns där för att de är där, inte av någon annan anledning.

Jo, jag tänker mig det där sprättiga när jag föreställer mig Sven Nordqvist, författare till tio Pettson och Findus-böcker och ett tiotal andra, däribland den senaste Augustprisvinnaren ”Var är min syster?”. Jag vet att det inte stämmer, att en författare utåt sett sällan är som den skriver. Det är den inre världen som dominerar hos en skapande människa, annars skulle den lika gärna låta bli med det den gör.

Ändå reagerar jag på hur olik den levande Sven Nordqvist är från min bild av honom. Han ger ett sobert intryck i sin svarta kavaj och grå skjorta. När seminariet har satt igång, står han vid podiet och läser en monolog om sina reflektioner kring att vara illustratör och konstnär och hur det ena skiljer sig från det andra. Bakom sig har han en stor skärm som visar en powerpoint-presentation av hans verk, allt ifrån barnboksillustrationerna och de politiska bilderna som han gjorde som Amnesty-aktiv på 70-talet.

Talet han håller är som ett brev, ett sommarprat, en vindsbrygga rakt in i hans tankar. Vi som lyssnar får vara där, vi får andas, vi får följa med och hålla Sven Nordqvist i handen medan han leder oss genom bilderna.

Det enda jag tänker är: Tack. Där många samtal på bokmässan tenderar att bli verktyg för moderatorerna att visa sig klipska genom att ställa (enligt deras åsikt) ”rätt” frågor, saknar jag kärnan. Alla dessa samtal med storslagna författare och så många undanflyende frågor för att slippa kliva på och ställa sig upp till knäna i det kladdiga, GRÖTEN, som är skapandet. Varför får inte den plats i diskussionerna? Är folk trötta på att prata om den?

När Nordkvist är klar, tackar Svenska barnboksinstitutets chef Jan Hansson honom och säger att det kändes som att vi var hemma hos Nordqvist ett tag. ”Fast jag pratar inte så här mycket hemma”, säger Nordqvist på sin skånska och alla skrattar.

Jag ska i nästa inlägg försöka att redogöra för det Sven Nordqvist sa i seminariet. Även om jag önskar att jag hade kunnat spela in det och återge det exakt: från första ordet till sista bilden, med Nordqvists lågmält eftertänksamma berättande.

© 2013 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha