Michelle Paver - Foto: Sofie Jansson – Att göra research är mycket roligare än att skriva själva boken! utbrister Michelle Paver glatt och fortsätter: Boken är klottriga anteckningar i en enda röra, och du måste på något sätt få allt det du researchat och alla dina tankar i någon form av ordning. Själv skriver jag allt för hand, och sedan knappar jag in det på en uråldrig gammal dator, sparar det på floppy-disk och lämnar över till min förläggare.

Michelle Paver har sålt 2,5 miljoner böcker, hon är översatt till 35 språk. Och hon är berömd för sin research.

- Jag vill att läsarna ska känna att de är med om äventyret, och därför känner jag behovet av att själv uppleva det som karaktärerna är med om. Researchen är otroligt viktig för att ge berättelsen liv och jag lägger in detaljer av det som jag själv var med om. Ibland kan även research ge mig nya idéer.

- Jag har utsatt mitt liv för fara på grund av research, men det var inte meningen. En gång, på Grönlands sydkust, det var sommar och efter att jag hade kollat guide-boken – inga polarbjörnar i området – så jag tog en lång promenad. Så såg jag en vit prick en bit bort, en polarbjörn som sedan reste sig på bakbenen. Jag har aldrig varit så rädd, för dem är vi ett byte. Men jag tänkte rationellt: vinden blåser mot mitt ansikte, och jag tänkte, det räddar mig, och jag vände och gick långsamt därifrån, Jag ville inte springa av rädsla för att björnen då skulle upptäcka mig. När jag var tillbaka i säkerhet igen var jag mycket arg på guide-boken, men när jag tittade närmare i den såg jag att det stod ”virtually no polar bears”. Så det är viktigt med detaljer.

Michelle Pavers tycker också att göra research är en bra förevändning från att få en skön paus från förläggarna.

Men det är bara ungefär en procent av all research som tillslut hamnar på någon av sidorna i själva boken.
- För jag vill att läsaren ska tänka själv, och inte blir alldeles överlastad av detaljer, så jag kan inte ha med allting. Men ofta ger researchen idéer till hur mina karaktärer tänker. Och jag vill inte undervisa läsaren. Ofta när jag skrivit färdigt en bok tänker jag: Ja, jag fick med precis de detaljer jag ville ha med! Men ibland, när jag läser mina research-anteckningar så hittar jag saker som får mig att tänka: Oooooh, det här hade varit så bra att ha med! Men då får det kanske bli i en annan historia. Det tar ungefär ett år för mig att skriva en barn/ungdoms-bok, just för att jag gör så mycket research, avslöjar Michelle.

Michelle Pavers vill inte kalla sina böcker för fantasy. Hon försöker alltid ge rationella förklaringar till de upplevelser karaktärerna har som är av mer andlig/magisk natur. Som t ex uttorkning, rökförgiftning, något de ätit. Det finns inget hon skriver om som är helt otänkbart.

gammalt yxhuvud - Foto: Sofie Jansson
Michelle Paver visar upp ett 6000 år gammalt yxhuvud från Sahara.

 - Jag tror inte på andar och sådana saker, jag är ateist. Men jag tror på hjärnans föreställningsförmåga. På den tiden jag skriver om, fanns det mycket färre människor, och de levde mycket närmare naturen.

- Jag kallar mina böcker för äventyrsböcker. Jag vet att det är lite långsökt att kalla dem för reality, men det är historisk reality. Inget av det som händer i dem är helt fysiskt omöjligt att det skulle kunna ske. Inget i dem skulle inte ha kunnat hänt. Det skulle vara så mycket lättare att stoppa in lite flygande hästar och hitta på saker, men jag skulle inte tro på dem då, jag skulle inte kunna skriva det. Jag skriver från karaktärens point of view. Fantasy eller reality kan det upplevas som utifrån var du befinner dig när du betraktar berättelsen.

- I barnböcker är karaktärerna den absolut viktigaste ingrediensen, sedan handlingen, och sen bilderna, detaljerna och miljön, tycker Michelle Paver.

© 2016 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha