Att vara illustratör och konstnär är enligt Sven Nordqvist olika saker. Det är inte bara två olika grenar utsprungna ur samma träd, de är mycket mer skilda åt än så. Konstnärskapet innebär att inte ha ramar för sin kreativitet. Att våga lämna förnuftet och lita till sin intuition.

”Det är bra om man låter det omedvetna få bestämma”, säger Nordqvist. Han fortsätter med att för honom är det betydligt svårare att veta om ett konstverk är bra eller inte. Hur ska man avgöra det? Det är så nära en själv, utsprunget ur diffusa bilder i ens medvetande, det är helt utan förhållningsregler. Jämförelsen går helt klart att göra med det kreativa skrivandet.
Jan Hansson och Sven Nordqvist
Nordqvist drar själv slutsatsen att när han kan återvända till ett konstverk flera år efter att han har gjort det och fortfarande tycka om det, då måste det vara bra på något sätt. Sedan tillägger han att han personligen inte tycker att konst ska vara politisk. ”Åsikter kan man uttrycka i ord” menar han och visar en bild på två kinesiska barn och en Mao-röd fana:”Det var på sjuttiotalet när alla var tvungna att visa hur politiska de var hela tiden.”

Att illustrera ser Nordqvist som ett hantverk. Det är beställaren som sätter upp vissa gränser och då går inte att sväva ut hur som helst. Inte heller har han full frihet när det gäller att skriva en barnbok. Ofta har han målet att klara av sagan på 24 sidor och han måste ta i beaktande att han berättar en historia för människor som inte har så stor erfarenhet av livet. Ni som liksom jag har vuxit upp med Pettson-böckerna kan kanske intyga om att de talade till en och inte över huvudet på en, världen var ens egen barnvärld på något sätt.

För att förklara hur han går tillväga när han skriver en barnbok, listar Nordqvist, mycket pedadgogisk, upp processen för oss åhörare.

1. Han bestämmer sig för att göra en bok och att det ska ta ett halvår.
2. Vad ska boken handla om? Det är det svåra, säger Nordqvist, det kan ta upp till några månader att komma i underfund med.
3. När historien är bestämd, börjar han skriva anteckningar för hand.
4. Efter anteckningarna, kommer skisserna. Sida för sida planerar han boken.
5. När han har kommit hit, är det bara att ”göra färdigt”. Nu är allt bestämt, det gäller bara att färglägga och producera. Nordqvist talar om det här som ett helt annat tillstånd. När han tidigare i processen varit så koncentrerad att han inte har kunnat tänka på något annat, kan han i slutstadiet förlita sig på sina hantverkshänder och samtidigt lyssna på radio eller någon talbok.

Arbetet med Var är min syster? var lite annorlunda. Det var en idé som fick mala i Nordqvists huvud i flera år. Han berättar att han gjorde de första skisserna för inte mindre än 25 år sedan, efter att ha publicerat sin första bok. Det var svårt att fortsätta på den då så Nordqvist la den åt sidan och började med en Pettson-bok istället. Sedan hittade han skisserna femton år senare och i tio år fick den mogna till sig i huvudet.

Nordqvist erkänner att han var tveksam till att bygga en bok utifrån bilder som inte har någon egentlig handling. Ett tag övervägde han att publicera boken helt utan text men i slutändan fick det bli några rader på varje sida – poetiska tankar som systern har medan hon svävar från ett landskap till ett annat. Textrutorna är inflikade i de bländande magiska bilderna, där Nordqvist som vanligt har öst på med detaljrikedom och värme. Varje träd finns gestaltat med kvistar och lutning, varje strå på ängarna har sin egen rättmätiga plats.

Det har varit roligt att vistas i den världen, säger Nordqvist och ger det som en förklaring till att han tog förhållandes lång tid på sig att göra den. På frågan vad han har för planer här närmast, svarar han att han kanske ska göra en mellanbok för att få lite distans. Egentligen skulle han gärna göra en till bok i liknande stil men menar att prestationskravet ökar hela tiden. Nu har han gjort det här och det betyder att nästa bok måste bli bättre.

Han avslutar med att det inte blir lättare med åren. Vissa perioder kan det kännas som att han inte kan något. Sedan lättar det igen och han hittar vägen till nya projekt. ”Det är väl en del av skapandet”, säger han.

* På bilden: Sven Nordqvist (t. v.) tillsammans med Jan Hansson, chef för Svenska Barnboksinstitutet

Vem är Sven Nordqvist? Hur pratar han? Hur klär han sig?

Jag har bilden av Findus i huvudet när jag går mot seminariet. Mer Findus än Pettson faktiskt, de zucchinirandiga byxorna och tänjbarheten i kroppen, Findus som alltid vill leka. Jag ser Pettsons verkstad framför mig också – kaosplottret av skruvar och märkliga maskiner, träflis, små ögonförsedda lurvprickar som befolkar hörnen och som finns där för att de är där, inte av någon annan anledning.

Jo, jag tänker mig det där sprättiga när jag föreställer mig Sven Nordqvist, författare till tio Pettson och Findus-böcker och ett tiotal andra, däribland den senaste Augustprisvinnaren ”Var är min syster?”. Jag vet att det inte stämmer, att en författare utåt sett sällan är som den skriver. Det är den inre världen som dominerar hos en skapande människa, annars skulle den lika gärna låta bli med det den gör.

Ändå reagerar jag på hur olik den levande Sven Nordqvist är från min bild av honom. Han ger ett sobert intryck i sin svarta kavaj och grå skjorta. När seminariet har satt igång, står han vid podiet och läser en monolog om sina reflektioner kring att vara illustratör och konstnär och hur det ena skiljer sig från det andra. Bakom sig har han en stor skärm som visar en powerpoint-presentation av hans verk, allt ifrån barnboksillustrationerna och de politiska bilderna som han gjorde som Amnesty-aktiv på 70-talet.

Talet han håller är som ett brev, ett sommarprat, en vindsbrygga rakt in i hans tankar. Vi som lyssnar får vara där, vi får andas, vi får följa med och hålla Sven Nordqvist i handen medan han leder oss genom bilderna.

Det enda jag tänker är: Tack. Där många samtal på bokmässan tenderar att bli verktyg för moderatorerna att visa sig klipska genom att ställa (enligt deras åsikt) ”rätt” frågor, saknar jag kärnan. Alla dessa samtal med storslagna författare och så många undanflyende frågor för att slippa kliva på och ställa sig upp till knäna i det kladdiga, GRÖTEN, som är skapandet. Varför får inte den plats i diskussionerna? Är folk trötta på att prata om den?

När Nordkvist är klar, tackar Svenska barnboksinstitutets chef Jan Hansson honom och säger att det kändes som att vi var hemma hos Nordqvist ett tag. ”Fast jag pratar inte så här mycket hemma”, säger Nordqvist på sin skånska och alla skrattar.

Jag ska i nästa inlägg försöka att redogöra för det Sven Nordqvist sa i seminariet. Även om jag önskar att jag hade kunnat spela in det och återge det exakt: från första ordet till sista bilden, med Nordqvists lågmält eftertänksamma berättande.

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha