”Varje historia har sin egen rytm” säger Katarina von Bredow till ungdomarna på årets litteraturläger i Karlstad.

Vi är i kulturhuset Tolvmansgatan. Utanför är det grått och sommarvarmt, inne i kaféet är stämningen tät. Trettio skrivglada ungdomar sitter på stolar, på kuddar, i varandras knän och lyssnar. Katarina von Bredow har i sin tur tagit plats på scenen med alla sina böcker uppradade bredvid sig. Varje bokomslag har en egen anekdot – en försäljningsavdelning som förälskade sig i det rosa på Hur kär får man bli? (Rabén & Sjögren, 2004) och konstnären som helt utan att läsa manuset till Som jag vill vara (Rabén & Sjögren, 2007) lyckades pricka huvudpersonen som von Bredow hade i tankarna perfekt.

Katarina von Bredow

Sedan debuten Syskonkärlek (Norstedts förlag, 1991) har Katarina von Bredow publicerat ytterligare nio böcker. Hennes mål är att bli klar med en bok om året för att få det att gå runt ekonomiskt. Ibland måste deadline skjutas upp från 12 månader till 15, men hittills har ingen bok behövt ta längre tid än så på sig.

Med tio böcker i bagaget har Katarina von Bredow haft tid att definiera sitt skrivande för sig själv. Hon har arbetat fram rutiner som hon följer så gott det går; att först samla in stoff så att hon har hela historien klar för sig, sedan skriva en grundlig sammanfattning som hon kan skicka till förlaget. När det är gjort, är det dags att ta itu med det stora skrivandet, som allra oftast sker helt i historieenlig ordning; från början till slut. I avstampet för en ny historia är det viktigt att ha skrivro. Katarina berättar också att hon aldrig skriver på mer än en historia åt gången. Ju längre hon kommer i berättelsen, desto mer uppslukad blir hon av den och mot slutet av en skrivperiod kan hon sitta och skriva halva nätterna för att bli klar med en bok. Annars skriver hon i regel från klockan åtta till halv två om dagarna.

För en person som Katarina von Bredow, som har åtskilliga rosade böcker och litterära pris att stödja sin författartitel på, kan det tyckas självklart att yrkesvalet var gjort från början, men enligt von Bredow var det aldrig meningen att hon skulle bli författare. Det var snarare så att hon bara fortsatte skriva när alla andra runt omkring henne slutade. ”Varför skriver du?” – den vanligaste frågan av dem alla, får många olika svar. von Bredow säger att hon nog började skriva precis som många barn gör, av lusten att berätta historier och framför allt chansen att kunna skriva precis vad som helst utan att ha kravet på sig att det hon skrev skulle vara sant. Med tiden kom det att bli tvärtom, det var möjligheten att faktiskt kunna skriva sanningen som var en befrielse. Genom sitt skrivande fick hon berätta om och utforska ämnen som på något sätt berört henne och som hon kanske inte ville eller kunde prata med andra människor om. Slutligen var det von Bredows dåvarande man som uppmuntrade henne att skicka in manuset till Syskonkärlek, en bok som von Bredow börjat med redan när hon gick i nian och vars karaktärer hon inte riktigt kunnat släppa. Det tog fem och en halv månad innan Norstedts förlag hörde av sig och sa att de ville publicera boken. Då hade Syskonkärlek skickats fram och tillbaka mellan barn- och ungdomsavdelningen och vuxenavdelningen för att den var svår att bestämma mottagarålder på. Till slut blev det en ungdomsbok och sedan dess är det den målgruppen (med undantag för två barnböcker) som Katarina von Bredow har riktat in sig på.

böcker

Att lyssna på Katarina von Bredow är att bli påmind om hur roligt det är att skriva. Frågorna från litteraturlägrets deltagare är många och Katarina tar sig tid att svara utförligt och titta den som frågar i ögonen. När vi efter två timmar applåderar för besöket, samlas en rad ungdomar för att få sina böcker signerade och många positiva kommentarer hörs om att de har blivit inspirerade till att skriva mer.

/ text: Emilie, foto: Sofie

I förra veckan träffades 30 ungdomar mellan 12 och 16 år i Karlstad för att ägna en vecka åt skrivande och drama. Det var dags för årets Litteraturläger.

Som ledare kunde jag och Emilie inte göra mycket annat än häpna över den talang och kreativitet som formligen lyste om lägerdeltagarna.

Och vi vill dela med oss av lite:

Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Är det att hjälpa andra? Är det att älska varandra? Är det att älska dig? Jag älskar dig, vet ej om det är det som är meningen med livet.
Inte att jag bryr mig, för inget kan stoppa mig att göra det. För min mening med livet är enligt mig, dig. Likt en sommarbris vill jag smeka dig ömt. Varför kan du inte älska mig?
Jag är feg, du vet inte att jag finns. När du grät tröstade jag dig inte. När du bad för hjälp, hjälpte jag dig inte. Och nu har skeppet seglat iväg, men jag var inte värd att åka med. Så jag är inte värld livet, för jag har ingen mening.

Döden kryper längs min bleka ryggrad.
Och i mitt sista andetag skriker jag
ditt namn ända in i tystheten.

Joel Ängeby

© 2014 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha