– Seminarier handlar inte så ofta om de som finns i böckerna, utan om de som skriver dem, men när det gäller deckare kanske vi går till affären, inte för att köpa den senaste Mankell, utan för att köpa den senaste Wallander, säger Johan Wopenka, och så är seminariet igång, det som ska handla om deckarkaraktärer och vad dylika sysslar med. Johan är moderator och ska leda samtalet genom att ställa frågor till Aino Trosell, Elias Palm, och Leif GW Persson.


En av de stora frågor som seminariet kretsar kring är: Hur gör författarna för att skapa minnesvärda karaktärer och profilera hjältarna i det stora poliskollektivet?

Aino börjar med att berätta om sin karaktär Siv Dahlin: – Jag ville berätta om omvärlden och samhället, lyfta fram en kvinna och visa hennes unika förmåga att lösa brott. Jag valde att göra henne outbildad, och hon är inte vacker, hon är inte ung, hon säger själv att hon är mönstret i tapeten, flugan på väggen. Hon rör sig obehindrat bland högdjuren, ingen lägger märke till henne.
Och Aino fortsätter senare:
– Tidskriften Jury gav mig pris för Om hjärtat ännu slår, som jag inte alls såg som genren thriller, och då kom genast frågan: När kommer nästa? Jag tänkte inte alls att det skulle bli en serie, men då klev Siv fram och sade: ”Men jag kan ju det där, du kan använda mig!” Men sen är det inte så som hon tror alltid. Hon hamnar alltid i trubbel; hon är orädd, men lite naiv. Siv, hon har många fördelar, men också begränsningar. Jag måste till exempel hålla undan poliserna hela tiden, annars så får både hon och jag problem… Jag vet att jag kommer att skriva fler kriminalromaner, men jag vet inte om Siv kommer att vara med då.

Leif bryter in med lite verklighetsförankring:
– Nä, det är poliser som utreder brott, det är ytterst sällan någon annan är inblandad, ibland dyker det upp någon fjärilsskådare som ska lägga sig i, men de är aldrig inbjudna av polisen.

Elias berättar att rättsläkare jobbar på uppdrag av polis och åklagare, ofta med dolda mord, som självmord, trafikolykor osv. Det är rättsläkarens uppgift att ta reda på om det till exempel rör sig om någon som hängt sig själv i bjälken på vinden, eller om det är någon som blivit upphängd. Det kan man se på grund av riktningen på fibrerna i repet, åt vilket håll det har dragits. – Det är rätt bra att vara paranoid i mitt yrke, hängning är ett vanligt fall och då är det bra att ställa sig frågan: Har han verkligen hängt sig själv?

– Jag måste ha någon form av personlig koppling mellan min karaktär och brottet, annars skulle hon inte anstränga sig för att lösa det, det är inte hennes jobb.
På frågan om varför Elias har valt att ha en kvinna som huvudkaraktär svarar han:
– Ska man skriva om en person i åldern 35-40, som är bra på sina saker och har samma yrke som en själv…
Och Elias fortsätter senare:
– Sen får man se till att inte skriva för många böcker i just den genren. Jag ska skriva tre, sen ska jag försöka skriva något annat. Det kan vara ett misstag att harva på med samma karaktär i 50 böcker.

– Varför lät du en av dina huvudkaraktärer dö? Johan ställer frågan till Leif, som svarar sakta och sakligt:
– Han blev väldigt sjuk.
(Publiken skrattar.)
– Sen så vägrade han att rätta sig efter vad läkarna sa, och då blir det sådär. Det är så livet ser ut, tycker jag.
– Alltså, ”mannen med supersalamin”, såna finns det åtskilliga av i varje polishus, män som anser sig själva vara det alltså, och det är otäckt, tycker Leif och fortsätter: — Bäckström, han är tecknad av verkliga förlagor, men det märker de aldrig, de det berör… Men det finns också fullt fungerande kompetenta poliser. Jag skriver om Bäckström för att jag blev förtjust i honom. Ett jävligt underhållningsvärde, det var inte svårare än så.

Och Leif fortsätter igen:
– Aldrig i en mordutredning att jag sett ett draget vapen, knappt ens en höjd röst, man sitter mest och bläddrar i papper, och sen är det någon som får en insikt, och det är mäktigt, va, det är då man dör av hjärtinfarkt.

Aino: – Jag måste läsa massor med deckare, utländska också, för jag är med i deckarakademin. Annars läser jag inte mycket skönlitteratur för jag hinner inte. Det som fångar mig mest är ett bra språk och att läsaren respekteras, att jag kan känna mig trygg.

– Om jag ska peka på någon genrebrist, börjar Leif, och fortsätter: Jag tycker att ibland har man en förmåga att demonisera skurken. Då blir de inte intressanta, de blir som pappersdockor. Det är samma sak med hjälten, och det finns ingen polis som lyssnar på italiensk opera, det är möjligtvis professorn i kriminologi som skulle syssla med något sånt. Svenska deckarförfattare är inte så bra på att beskriva poliskåren, men ibland får man medvetet ljuga sig fri från verkligheten för att det ska funka dramatiskt.

Leif säger också att Sjöwall-Wahlöö inte kan mycket om hur poliser arbetar, men att de är otroligt bra på att skriva trovärdigt.

Johan: – Elias, du har fått kritik för att vara väldigt exakt i dina beskrivningar av det rättsmedicinska, nästan så till den grad att dina böcker skulle kunna användas som handböcker i utbildningen. Vad har du för kommentar om det?
– Om jag skriver det jag kan väldigt trovärdigt och realistiskt, så kan jag tillåta mig själv mer utsvävningar när det gäller handlingen, svarar Elias, och fortsätter:
– Rättsläkarna jobbar tätast med kriminalteknikerna, inte poliserna. Under fem års specialistutbildning till rättsläkare [som man går efter att man gått läkarlinjen, reds anm.] får man reda på att det går inte alls till som på tv.
Den som vill läsa om en dag i en rättsläkares liv, kan gå in på Elias hemsida och hitta en text om just detta.

Författarna glider in på att tala om karaktärens betydelse för berättelsen:
Aino: – Rent generellt så är den drivande karaktären, ja alla karaktärer, det viktigaste i en berättelse, sen platsen, sen miljön.
Leif: – I den döende detektiven är han berättelsen, han är 100%, men annars kan det väl variera. Men i verkligheten är det ju inte så, men det är svårt, jag vet faktistk inte, men man brukar ju märka när en historia haltar. Och då är det väldigt enkelt, då ger man inte ut den.
Här nickar de allihop instämmande. Och Leif fortsätter:
– Människor är rent generellt mer eller mindre bra på det de håller på med. Sjöwall-Wahlöö skriver utomordentligt vissa stycken. Åsa Larsson gillar jag med, enda problemet är att hon tar kål på så mycket folk. Det jag har svårt för är sånt där myspys, med mord. Det är inte trevligt med mord.

Även Elias kommer in på att jämföra dikt med verklighet:
– Jag ville skriva en bok där jag inte skulle behöva göra ett mord vartannat kapitel för att hålla uppe spänningen, för så är det ju verkligen inte på riktigt.

Seminariet börjar lida mot sitt slut, och det sista jag hör Leif säga är:
– Jobbet kan bjuda mig på grejer som fiktionen aldrig kan, just det där att plötsligt förstår jag hur det hela gått till, den känslan, och den får du aldrig som författare av att skriva om brott. Så stor är ingen författare.

Jag lämnar seminarielokalen med ett leende på läpparna; Johan Wopenka var riktigt bra i rollen som moderator!

——————————————————————————————————————————

Leif GW Persson pratade också väldigt mycket om hur det går till på riktigt, så om du är intresserad av sånt så kommer det här:

– Det är aldrig så att när man har ett mord så har man en ensam utredare, det är en jävla massa folk inne. Fullskalig spaningsstyrka är 30 personer, det är så det går till i verkligheten. Och sen lite beroende på resurser. När det gäller fall som Anna Lind och Palme, så var det kanske 300 i spaningsstyrkan.
Det ger ju också vissa friheter, personer kan komma och gå, som Balsac och Dickens, det är en jävla massa personer som egentligen inte hör dit. Men allt det där går ju att lösa inom samma ram.

– Jag har varit med en gång om att polisen tog kontakt med Saida, det brottet är fortfarande olöst.
Poliser kan vara bra, de kan vara dåliga, vad folk inte har klart för sig, det är att det är ett jävla tryck i pannorna när det gäller mordutredningar, när man pratar med anhöriga så lägger man pannan i dystra veck av konvenansskäl.

– Jag har själv jobbat på bårhus en gång, som sommarjobb, jag ville se hur mycket jag klarar. Det får inte vara så att det jag ser blir så starkt för mig att jag upphör att vara iakttagare, det får inte gå ut över min objektivitet. Det är inte så att det är några monster, men en konstig syssla att hålla på med en sommar för en 20-åring, tänkte jag ibland, men det var så uppenbart att de som låg där var kroppar, inte längre människor, och det gjorde det lättare.

© 2014 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha