Den litterära (eller om du så vill, den akademiskt kulturella) världen verkar fortfarande vara kvar i att arbeta för att trycka ned kvinnan, och att lyfta upp mannen som förmer, som mer värdefull, som den alla ska mätas efter. Fortfarande idag 2011. Eller är det bara ett utslag av manliga moderatorers grodor?

Björn Linnell inleder ett seminarium genom att ställa följande fråga till Åsa Moberg:
– Skrev du på ett annat sätt, hade du en föreställning om att du skulle skriva annorlunda, än dina manliga kollegor?
Sedan går han raskt över till det som seminariet ska handla om, som är något helt annat (Vad är en genre? Och att lära ut det här med genrer i skolan). Och jag undrar fortfarande, såhär dagen efter, vad hade den frågan med seminariet att göra, överhuvudtaget?

Och så idag, i ett annat seminarium, när tre personer grottar ner sig i det köttigt intelektuella, totalt försvinner in i hyllningar av det repetativa, och i Tomas Berners storhet, så till den grad att moderatorn säger:
– Han hann ju aldrig få Nobelpriset. Det finns de som säger att Elfriede Jelinek fick det istället, för att hon är en tydlig efterföljare till Berner.
Då griper han in, Torbjörn Flygt:
– Jag tycker det är lite att förminska Jelinek och jag tror inte att man skulle ha sagt så ifall Jelinek vore en man.

Sen sägs det inte mer om det.
Men det kanske borde?
Det händer ju fortfarande, detta jämförande mellan könen, om personen som presterat något är en kvinna.

– Kan man ha jämställdhet som litterärt mål? undrar Katti Hoflin (chef för Rum för barn).
– Nej, svarar Ana Udovic (författare), en bok måste börja med en berättelse! Men sedan kan man fundera och bråka med sig själv. Och faktiskt bli mer kreativ kan jag tycka. Det är begränsande (för skrivprocessen) om man känner att man hela tiden måste göra rätt, då kan det ta tvärstopp och så kommer man ingenstans.

Katti Hoflin pekar på att det finns två åsiktsläger om konsten: de som tycker att konsten ska vara fri och ogranskad och de som menar att den ska ha en högre agenda, en politisk medvetenhet. Hon frågar panelen varför det är så.

Ana Udovic svarar att rädslan för att konst och barnböcker ska vara för politiska är en rest från sjuttiotalet då all litteratur för barn var pekfingeraktig.

– Det får inte vara för tillrättalagt. Men varje bok förmedlar ett ideal, säger Kristina Henkel (jämställt.se).
Hon berättar att när hon besöker olika förskolor brukar hon ha en övning som går ut på att barnen får ta ut tio böcker och räkna hur många flickor respektive pojkar som var huvudkaraktärer i dem. Reaktionerna brukar bli ”men var är alla flickorna?”.

– Jag har rätt som läsare att göra ändringar. Jag vill inte förmedla stereotyper till mina barn. Jag kan gå in och TipExa och ändra han till hon, berättar Kristina vidare.
– Personligen skulle inte jag göra så, men barnlitteraturen behöver mångfald. Jag vill visa att allt finns i världen. Världen ska inte vara stängd för mina barn, anser Ana Udovic.

Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin
Från vänster: Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha