Elizabeth Gilbert talar om kreativitet, inspiration och hur man tar itu med omvärldens prestationskrav. Klippet går att få med undertexter på bl.a. svenska.


Klippet kommer från TED.com, där kan du hitta många intressanta klipp, alla med Creative Commons-licens.

Men hur blir man egentligen en författare? Den frågan ställs i kvällens Babel. Det kommer även att pratas om Skrivarskolor.

Sara Stridsberg, Torgny Lindgren, Daniel Sjölin, Lennart Hagerfors, Jayne Anne Philips och undertecknads gamla kurskamrat Ida Linde är personer vi får möta i kvällens inslag.

Mer om programmet kan du läsa här. Och missar du det när det sänds ikväll klockan 20, så ges det hela tre övriga tillfällen i SVT-kanalerna de kommande dagarna, och du kan även se programmet direkt i SVT play under ganska lång tid framöver.


Sara Stridsberg och Daniel Sjölin pratar om prosa.

Att vara illustratör och konstnär är enligt Sven Nordqvist olika saker. Det är inte bara två olika grenar utsprungna ur samma träd, de är mycket mer skilda åt än så. Konstnärskapet innebär att inte ha ramar för sin kreativitet. Att våga lämna förnuftet och lita till sin intuition.

”Det är bra om man låter det omedvetna få bestämma”, säger Nordqvist. Han fortsätter med att för honom är det betydligt svårare att veta om ett konstverk är bra eller inte. Hur ska man avgöra det? Det är så nära en själv, utsprunget ur diffusa bilder i ens medvetande, det är helt utan förhållningsregler. Jämförelsen går helt klart att göra med det kreativa skrivandet.
Jan Hansson och Sven Nordqvist
Nordqvist drar själv slutsatsen att när han kan återvända till ett konstverk flera år efter att han har gjort det och fortfarande tycka om det, då måste det vara bra på något sätt. Sedan tillägger han att han personligen inte tycker att konst ska vara politisk. ”Åsikter kan man uttrycka i ord” menar han och visar en bild på två kinesiska barn och en Mao-röd fana:”Det var på sjuttiotalet när alla var tvungna att visa hur politiska de var hela tiden.”

Att illustrera ser Nordqvist som ett hantverk. Det är beställaren som sätter upp vissa gränser och då går inte att sväva ut hur som helst. Inte heller har han full frihet när det gäller att skriva en barnbok. Ofta har han målet att klara av sagan på 24 sidor och han måste ta i beaktande att han berättar en historia för människor som inte har så stor erfarenhet av livet. Ni som liksom jag har vuxit upp med Pettson-böckerna kan kanske intyga om att de talade till en och inte över huvudet på en, världen var ens egen barnvärld på något sätt.

För att förklara hur han går tillväga när han skriver en barnbok, listar Nordqvist, mycket pedadgogisk, upp processen för oss åhörare.

1. Han bestämmer sig för att göra en bok och att det ska ta ett halvår.
2. Vad ska boken handla om? Det är det svåra, säger Nordqvist, det kan ta upp till några månader att komma i underfund med.
3. När historien är bestämd, börjar han skriva anteckningar för hand.
4. Efter anteckningarna, kommer skisserna. Sida för sida planerar han boken.
5. När han har kommit hit, är det bara att ”göra färdigt”. Nu är allt bestämt, det gäller bara att färglägga och producera. Nordqvist talar om det här som ett helt annat tillstånd. När han tidigare i processen varit så koncentrerad att han inte har kunnat tänka på något annat, kan han i slutstadiet förlita sig på sina hantverkshänder och samtidigt lyssna på radio eller någon talbok.

Arbetet med Var är min syster? var lite annorlunda. Det var en idé som fick mala i Nordqvists huvud i flera år. Han berättar att han gjorde de första skisserna för inte mindre än 25 år sedan, efter att ha publicerat sin första bok. Det var svårt att fortsätta på den då så Nordqvist la den åt sidan och började med en Pettson-bok istället. Sedan hittade han skisserna femton år senare och i tio år fick den mogna till sig i huvudet.

Nordqvist erkänner att han var tveksam till att bygga en bok utifrån bilder som inte har någon egentlig handling. Ett tag övervägde han att publicera boken helt utan text men i slutändan fick det bli några rader på varje sida – poetiska tankar som systern har medan hon svävar från ett landskap till ett annat. Textrutorna är inflikade i de bländande magiska bilderna, där Nordqvist som vanligt har öst på med detaljrikedom och värme. Varje träd finns gestaltat med kvistar och lutning, varje strå på ängarna har sin egen rättmätiga plats.

Det har varit roligt att vistas i den världen, säger Nordqvist och ger det som en förklaring till att han tog förhållandes lång tid på sig att göra den. På frågan vad han har för planer här närmast, svarar han att han kanske ska göra en mellanbok för att få lite distans. Egentligen skulle han gärna göra en till bok i liknande stil men menar att prestationskravet ökar hela tiden. Nu har han gjort det här och det betyder att nästa bok måste bli bättre.

Han avslutar med att det inte blir lättare med åren. Vissa perioder kan det kännas som att han inte kan något. Sedan lättar det igen och han hittar vägen till nya projekt. ”Det är väl en del av skapandet”, säger han.

* På bilden: Sven Nordqvist (t. v.) tillsammans med Jan Hansson, chef för Svenska Barnboksinstitutet

”Varje historia har sin egen rytm” säger Katarina von Bredow till ungdomarna på årets litteraturläger i Karlstad.

Vi är i kulturhuset Tolvmansgatan. Utanför är det grått och sommarvarmt, inne i kaféet är stämningen tät. Trettio skrivglada ungdomar sitter på stolar, på kuddar, i varandras knän och lyssnar. Katarina von Bredow har i sin tur tagit plats på scenen med alla sina böcker uppradade bredvid sig. Varje bokomslag har en egen anekdot – en försäljningsavdelning som förälskade sig i det rosa på Hur kär får man bli? (Rabén & Sjögren, 2004) och konstnären som helt utan att läsa manuset till Som jag vill vara (Rabén & Sjögren, 2007) lyckades pricka huvudpersonen som von Bredow hade i tankarna perfekt.

Katarina von Bredow

Sedan debuten Syskonkärlek (Norstedts förlag, 1991) har Katarina von Bredow publicerat ytterligare nio böcker. Hennes mål är att bli klar med en bok om året för att få det att gå runt ekonomiskt. Ibland måste deadline skjutas upp från 12 månader till 15, men hittills har ingen bok behövt ta längre tid än så på sig.

Med tio böcker i bagaget har Katarina von Bredow haft tid att definiera sitt skrivande för sig själv. Hon har arbetat fram rutiner som hon följer så gott det går; att först samla in stoff så att hon har hela historien klar för sig, sedan skriva en grundlig sammanfattning som hon kan skicka till förlaget. När det är gjort, är det dags att ta itu med det stora skrivandet, som allra oftast sker helt i historieenlig ordning; från början till slut. I avstampet för en ny historia är det viktigt att ha skrivro. Katarina berättar också att hon aldrig skriver på mer än en historia åt gången. Ju längre hon kommer i berättelsen, desto mer uppslukad blir hon av den och mot slutet av en skrivperiod kan hon sitta och skriva halva nätterna för att bli klar med en bok. Annars skriver hon i regel från klockan åtta till halv två om dagarna.

För en person som Katarina von Bredow, som har åtskilliga rosade böcker och litterära pris att stödja sin författartitel på, kan det tyckas självklart att yrkesvalet var gjort från början, men enligt von Bredow var det aldrig meningen att hon skulle bli författare. Det var snarare så att hon bara fortsatte skriva när alla andra runt omkring henne slutade. ”Varför skriver du?” – den vanligaste frågan av dem alla, får många olika svar. von Bredow säger att hon nog började skriva precis som många barn gör, av lusten att berätta historier och framför allt chansen att kunna skriva precis vad som helst utan att ha kravet på sig att det hon skrev skulle vara sant. Med tiden kom det att bli tvärtom, det var möjligheten att faktiskt kunna skriva sanningen som var en befrielse. Genom sitt skrivande fick hon berätta om och utforska ämnen som på något sätt berört henne och som hon kanske inte ville eller kunde prata med andra människor om. Slutligen var det von Bredows dåvarande man som uppmuntrade henne att skicka in manuset till Syskonkärlek, en bok som von Bredow börjat med redan när hon gick i nian och vars karaktärer hon inte riktigt kunnat släppa. Det tog fem och en halv månad innan Norstedts förlag hörde av sig och sa att de ville publicera boken. Då hade Syskonkärlek skickats fram och tillbaka mellan barn- och ungdomsavdelningen och vuxenavdelningen för att den var svår att bestämma mottagarålder på. Till slut blev det en ungdomsbok och sedan dess är det den målgruppen (med undantag för två barnböcker) som Katarina von Bredow har riktat in sig på.

böcker

Att lyssna på Katarina von Bredow är att bli påmind om hur roligt det är att skriva. Frågorna från litteraturlägrets deltagare är många och Katarina tar sig tid att svara utförligt och titta den som frågar i ögonen. När vi efter två timmar applåderar för besöket, samlas en rad ungdomar för att få sina böcker signerade och många positiva kommentarer hörs om att de har blivit inspirerade till att skriva mer.

/ text: Emilie, foto: Sofie

 Tips:

Carina Dahl har ett intressant inlägg om att vara författare (och att leva med en sådan) i sin blogg.

Trevlig läsning!

© 2016 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha