– Vi får se om de kommer, hör jag en mässarbetare säga när klockan är en minut i starttiden för seminariet Kanske finns det en Magnoliagenre?
Som tur är dröjer det inte länge innan Gunnhild Øyehaug och Kristina Hård äntrar scenen tillsammans med moderator Immi Lundin.

Författarna har båda två skrivit böcker som innehåller flera berättelser, flera huvudkaraktärer (lite som Short cuts); och moderatorn undrar: Många platser, många personer – hur går det till?

Kristina svarar: – Jag satte upp ett regelverk för mig själv, där jag bland annat tänkte på filmen Magnolia (och när min förläggare ringde och frågade efter genre på boken så sade jag magnoliagenre):

  1. flera händelser sker samtidigt och oberoende av varandra, men flätas ändå samman till slut
  2. jag ska skriva allt i presens, även det i dåtid – men det lyckades jag inte riktigt med.
  3. m.m.

Gunnhild flikar in: – Jag tänkte mer på Kill Bill och Mrs. Dalloway – allt händer samtidigt, även i mitt huvud när jag skrev det.
Personerna i min bok tänker på samma saker, sjunger på samma sånger etc, det är ett berättargrepp jag valt, även om det står ett litet PS i boken om att alla sådana saker är rena sammanträffanden, det är de ju inte, det är mycket medvetet gjort. Gunnhild har skrivit med en mycket synlig berättarröst, första person pluralis (berättarrösten kommenterar, i stil med vi ser).

Kristina har däremot en berättare som är osynlig: – Mitt största problem var att jag inte ville att läsaren skulle veta vilket av mina tre hon det handlade om hela tiden, så därför skrev jag hon och inte deras namn – men då kunde jag ju inte lägga in några fler/andra hon.

Magnoliagenre

– Jag var mycket ute på nätet och sökte information för att få samtidskänsla till min berättelse, säger Kristina mot slutet.
Då blommar helt plötsligt moderatorn (som jag hittills tyckt gjort ett bra jobb) ut i en pretentiös monolog, som börjar med ”Man skriver först och lever sen” och slutar någonstans vid ”kringflytande samtidskänsla”.

Sedan blir det inte något mer vettigt sagt detta seminarium, det är snart dags att bryta och ge sig ut i vimlet igen.

Vilken intressant människa! Det är den första tanken som dyker upp i huvudet på Sofie. En sådan utstrålning, han är en människa som bjuder på sin energi. Han är ljuvlig! skriver Anna Lena i sitt block.
Lesego Rampolokeng, är poet, musiker, dramatiker, spokenword-artist, och han glänser. Han är inte det minsta ödmjuk, men charmar alla ändå.

När moderator Gunnar D Hansson frågar om det är sant att Lesego redan vid 14-års ålder bestämde sig för att bli poet blir svaret tvärt nej. ”Poet är ingenting man bestämmer sig för att bli. Poet är något man föds till.” Hela salen brister ut i ett gapskratt när han fortsätter: ”Om man sprättar upp min mor, efter hennes död, kommer man att se att insidan av hennes livmoder är fylld av poesiklotter.”

Familjen förväntade sig att Lesego skulle bli katolsk präst. Det fanns ingen som helst förståelse för att en liten afrikansk pojke intresserade sig för böcker, skrivande och läsande. Hans moster var helt övertygad om att böcker drog till sig kackerlackor och råttor. ”Om du ser en människa som går och plockar upp papper från marken kan du vara säker på att det är en galning.” Traditionen går till och med så långt som att säga att man blir tokig av att läsa för mycket.

Det engelskan språket uppmuntrades i hemmet. Allt som Lesego sa på just engelska möttes av applåder. Något egentligt modersmål kan han inte relatera till. Språket förändras och olika generationer har till och med svårt att förstå varandra. Just nu är poesi väldigt trendigt i Sydafrika. ”Vill du ha kärlek ska du säga att du är poet. Det fungerar till och med bättre än att vara popstjärna.”

Precis som Lesego inte tycker att poet är något man väljer att bli vill han inte vara den som sätter namn på den stil i vilken hans ord kommer ut. ”Är det prosa det heter?” skrattar han. ”Jag bara gav redaktören massor av texter och så satte han ihop dem till den där boken.”

Moderator Gunnar D Hansson refererar flera gånger till Lesego som Sydafrikas förfader av spokenword-genren. Lesego själv möts ofta av fördomen att man inte är en riktig poet när man skriver som han gör. Man sätter ofta etiketter som ”oral-poet”, ”spoken-poet” eller ”dub-poet” på honom. En riktig poet är enligt många någon som T.S. Eliot eller Bates. Lesego tycker att man förminskar poeter genom att sätta dessa prefix på dem.

Moderatorn har tyvärr under hela samtalet svårt relatera till Lesego, han pratar förbi honom och lyssnar inte riktigt på det poeten har att säga. Men Lesego, med sitt självförtroende och sin scenvana, klarar biffen ändå. Hur har valet av moderator gått till, undrar vi?

Trots moderatorns oförmåga att möta poeten blir detta dagens bästa seminarieminne för oss!

/Sofie och Anna Lena

Christina Jutterström och Clarence Crafoord samtalar om skrivandet av sina memoarer. Och om vad man inte skriver i sina memoarer. Samtalet leds av Björn Linell.

De får bland annat prata om hur de har förhållit sig till sanningen. Clarence säger att han varit så sann som han har vågat och att alla har sin egen bild av vad som skett.

Både Christina och Clarence berättar att de skrivit ur minnet. Christina hade en vision om att skriva dagbok men det blev aldrig så: ”När mina företrädare skrev dagbok hängde jag tvätt.”

De ger oss inget recept på hur man skriver en memoar. Men båda talar om att boken skriver sig själv. En impuls leder till en annan. ”Hjärnan plockar fram minnen på natten”, säger Christina och berättar vidare om att hon skriver för att kunna ge sin version av olika händelser. Att gamla sår är läkta men att ärr kommer fram när man plockar fram minnena.

”Det finns något av en folkbildare i oss”, säger Christina. För henne har det aldrig handlat om att göra karriär, drivkraften har istället legat i att vara med och bygga samhället.

Skrivandet av böckerna satte igång processer hos båda. Skrivandet fortsätter som tankar. Efter boken.

Clarence Crafoord, Christina Jutterström, Björn Linell

Vi hade gärna hört mer om den spännande frågan Vad skriver man inte i sina memoarer? och även om hur själva skrivandet gått till. Samtalet började väldigt lovande, men förvandlades tyvärr till egocentrerad klagan. Vi hade gärna sett bättre frågor från moderatorn.

/Sofie och Anna Lena

bokmässan 2010

Just nu suger vi i oss information, röster, intryck, citat. – Vi återkommer med mer substansiella inlägg under dagen!

Om några dagar drar Bok & Biblioteksmässan igång! Och under de dagarna kommer denna sida att uppdateras flitigt. Inte mindre än tre människor kommer att lägga upp saker här, Skrivas Sofie, Skrivas Lotta samt vårt senaste tillskott AnnaLena Mayor Ekeblad (som själv kommer att presentera sig lite mer ingående).

Om det är någon av er som ska besöka mässan, så har ni också möjlighet att besöka mig i Skrivarakademins monter (A02:54) under söndagen. Jag kommer då att hålla i ett par skrivarworkshops, den första klockan 11 och den andra klockan 13. Välkomna!

Har ni några önskemål om vad vi ska rapportera om från mässan, så posta en kommentar om det här nedanför!


bokmässan

Äntligen har den startat, 24:e årets bokmässa. Trots att undertecknad bara kunde närvara under eftermiddagen blev det ett långt och fem korta seminarier som hanns med för egen del. Emilie hann med ett kortseminarie och fyra långa.

Vi ska göra vårt bästa för att skriva så många artiklar som möjligt från dessa redan idag. Imorgon väntar nya spännande seminarier…

© 2017 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha