Vilken intressant människa! Det är den första tanken som dyker upp i huvudet på Sofie. En sådan utstrålning, han är en människa som bjuder på sin energi. Han är ljuvlig! skriver Anna Lena i sitt block.
Lesego Rampolokeng, är poet, musiker, dramatiker, spokenword-artist, och han glänser. Han är inte det minsta ödmjuk, men charmar alla ändå.

När moderator Gunnar D Hansson frågar om det är sant att Lesego redan vid 14-års ålder bestämde sig för att bli poet blir svaret tvärt nej. ”Poet är ingenting man bestämmer sig för att bli. Poet är något man föds till.” Hela salen brister ut i ett gapskratt när han fortsätter: ”Om man sprättar upp min mor, efter hennes död, kommer man att se att insidan av hennes livmoder är fylld av poesiklotter.”

Familjen förväntade sig att Lesego skulle bli katolsk präst. Det fanns ingen som helst förståelse för att en liten afrikansk pojke intresserade sig för böcker, skrivande och läsande. Hans moster var helt övertygad om att böcker drog till sig kackerlackor och råttor. ”Om du ser en människa som går och plockar upp papper från marken kan du vara säker på att det är en galning.” Traditionen går till och med så långt som att säga att man blir tokig av att läsa för mycket.

Det engelskan språket uppmuntrades i hemmet. Allt som Lesego sa på just engelska möttes av applåder. Något egentligt modersmål kan han inte relatera till. Språket förändras och olika generationer har till och med svårt att förstå varandra. Just nu är poesi väldigt trendigt i Sydafrika. ”Vill du ha kärlek ska du säga att du är poet. Det fungerar till och med bättre än att vara popstjärna.”

Precis som Lesego inte tycker att poet är något man väljer att bli vill han inte vara den som sätter namn på den stil i vilken hans ord kommer ut. ”Är det prosa det heter?” skrattar han. ”Jag bara gav redaktören massor av texter och så satte han ihop dem till den där boken.”

Moderator Gunnar D Hansson refererar flera gånger till Lesego som Sydafrikas förfader av spokenword-genren. Lesego själv möts ofta av fördomen att man inte är en riktig poet när man skriver som han gör. Man sätter ofta etiketter som ”oral-poet”, ”spoken-poet” eller ”dub-poet” på honom. En riktig poet är enligt många någon som T.S. Eliot eller Bates. Lesego tycker att man förminskar poeter genom att sätta dessa prefix på dem.

Moderatorn har tyvärr under hela samtalet svårt relatera till Lesego, han pratar förbi honom och lyssnar inte riktigt på det poeten har att säga. Men Lesego, med sitt självförtroende och sin scenvana, klarar biffen ändå. Hur har valet av moderator gått till, undrar vi?

Trots moderatorns oförmåga att möta poeten blir detta dagens bästa seminarieminne för oss!

/Sofie och Anna Lena

Christina Jutterström och Clarence Crafoord samtalar om skrivandet av sina memoarer. Och om vad man inte skriver i sina memoarer. Samtalet leds av Björn Linell.

De får bland annat prata om hur de har förhållit sig till sanningen. Clarence säger att han varit så sann som han har vågat och att alla har sin egen bild av vad som skett.

Både Christina och Clarence berättar att de skrivit ur minnet. Christina hade en vision om att skriva dagbok men det blev aldrig så: ”När mina företrädare skrev dagbok hängde jag tvätt.”

De ger oss inget recept på hur man skriver en memoar. Men båda talar om att boken skriver sig själv. En impuls leder till en annan. ”Hjärnan plockar fram minnen på natten”, säger Christina och berättar vidare om att hon skriver för att kunna ge sin version av olika händelser. Att gamla sår är läkta men att ärr kommer fram när man plockar fram minnena.

”Det finns något av en folkbildare i oss”, säger Christina. För henne har det aldrig handlat om att göra karriär, drivkraften har istället legat i att vara med och bygga samhället.

Skrivandet av böckerna satte igång processer hos båda. Skrivandet fortsätter som tankar. Efter boken.

Clarence Crafoord, Christina Jutterström, Björn Linell

Vi hade gärna hört mer om den spännande frågan Vad skriver man inte i sina memoarer? och även om hur själva skrivandet gått till. Samtalet började väldigt lovande, men förvandlades tyvärr till egocentrerad klagan. Vi hade gärna sett bättre frågor från moderatorn.

/Sofie och Anna Lena

bokmässan 2010

Just nu suger vi i oss information, röster, intryck, citat. – Vi återkommer med mer substansiella inlägg under dagen!

Om några dagar drar Bok & Biblioteksmässan igång! Och under de dagarna kommer denna sida att uppdateras flitigt. Inte mindre än tre människor kommer att lägga upp saker här, Skrivas Sofie, Skrivas Lotta samt vårt senaste tillskott AnnaLena Mayor Ekeblad (som själv kommer att presentera sig lite mer ingående).

Om det är någon av er som ska besöka mässan, så har ni också möjlighet att besöka mig i Skrivarakademins monter (A02:54) under söndagen. Jag kommer då att hålla i ett par skrivarworkshops, den första klockan 11 och den andra klockan 13. Välkomna!

Har ni några önskemål om vad vi ska rapportera om från mässan, så posta en kommentar om det här nedanför!

- Kan man ha jämställdhet som litterärt mål? undrar Katti Hoflin (chef för Rum för barn).
- Nej, svarar Ana Udovic (författare), en bok måste börja med en berättelse! Men sedan kan man fundera och bråka med sig själv. Och faktiskt bli mer kreativ kan jag tycka. Det är begränsande (för skrivprocessen) om man känner att man hela tiden måste göra rätt, då kan det ta tvärstopp och så kommer man ingenstans.

Katti Hoflin pekar på att det finns två åsiktsläger om konsten: de som tycker att konsten ska vara fri och ogranskad och de som menar att den ska ha en högre agenda, en politisk medvetenhet. Hon frågar panelen varför det är så.

Ana Udovic svarar att rädslan för att konst och barnböcker ska vara för politiska är en rest från sjuttiotalet då all litteratur för barn var pekfingeraktig.

- Det får inte vara för tillrättalagt. Men varje bok förmedlar ett ideal, säger Kristina Henkel (jämställt.se).
Hon berättar att när hon besöker olika förskolor brukar hon ha en övning som går ut på att barnen får ta ut tio böcker och räkna hur många flickor respektive pojkar som var huvudkaraktärer i dem. Reaktionerna brukar bli ”men var är alla flickorna?”.

- Jag har rätt som läsare att göra ändringar. Jag vill inte förmedla stereotyper till mina barn. Jag kan gå in och TipExa och ändra han till hon, berättar Kristina vidare.
- Personligen skulle inte jag göra så, men barnlitteraturen behöver mångfald. Jag vill visa att allt finns i världen. Världen ska inte vara stängd för mina barn, anser Ana Udovic.

Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin
Från vänster: Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin


bokmässan

Äntligen har den startat, 24:e årets bokmässa. Trots att undertecknad bara kunde närvara under eftermiddagen blev det ett långt och fem korta seminarier som hanns med för egen del. Emilie hann med ett kortseminarie och fyra långa.

Vi ska göra vårt bästa för att skriva så många artiklar som möjligt från dessa redan idag. Imorgon väntar nya spännande seminarier…

Även i år tar vi på Skriva och besöker Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Med syftet att hinna se på så mycket som möjligt av vad som händer och skriva om det här på bloggen!

    Nyheter på årets bokmässa är:
  • under söndagen räcker det med entrébiljett för att lyssna på seminarier
  • ett nytt torg med namnet Grafiska torget
  • 1000kvm temporär hall med serveringsområde, utställningar och bokbord
  • ett café med många sittplatser

Om ni har några särskilda önskemål om vad vi ska skriva om ifrån mässan så kan ni posta dem i en kommentar till detta inlägg eller maila oss på info at skriva punkt net.

© 2013 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha