Den litterära (eller om du så vill, den akademiskt kulturella) världen verkar fortfarande vara kvar i att arbeta för att trycka ned kvinnan, och att lyfta upp mannen som förmer, som mer värdefull, som den alla ska mätas efter. Fortfarande idag 2011. Eller är det bara ett utslag av manliga moderatorers grodor?

Björn Linnell inleder ett seminarium genom att ställa följande fråga till Åsa Moberg:
- Skrev du på ett annat sätt, hade du en föreställning om att du skulle skriva annorlunda, än dina manliga kollegor?
Sedan går han raskt över till det som seminariet ska handla om, som är något helt annat (Vad är en genre? Och att lära ut det här med genrer i skolan). Och jag undrar fortfarande, såhär dagen efter, vad hade den frågan med seminariet att göra, överhuvudtaget?

Och så idag, i ett annat seminarium, när tre personer grottar ner sig i det köttigt intelektuella, totalt försvinner in i hyllningar av det repetativa, och i Tomas Berners storhet, så till den grad att moderatorn säger:
– Han hann ju aldrig få Nobelpriset. Det finns de som säger att Elfriede Jelinek fick det istället, för att hon är en tydlig efterföljare till Berner.
Då griper han in, Torbjörn Flygt:
- Jag tycker det är lite att förminska Jelinek och jag tror inte att man skulle ha sagt så ifall Jelinek vore en man.

Sen sägs det inte mer om det.
Men det kanske borde?
Det händer ju fortfarande, detta jämförande mellan könen, om personen som presterat något är en kvinna.

Christina Jutterström och Clarence Crafoord samtalar om skrivandet av sina memoarer. Och om vad man inte skriver i sina memoarer. Samtalet leds av Björn Linell.

De får bland annat prata om hur de har förhållit sig till sanningen. Clarence säger att han varit så sann som han har vågat och att alla har sin egen bild av vad som skett.

Både Christina och Clarence berättar att de skrivit ur minnet. Christina hade en vision om att skriva dagbok men det blev aldrig så: ”När mina företrädare skrev dagbok hängde jag tvätt.”

De ger oss inget recept på hur man skriver en memoar. Men båda talar om att boken skriver sig själv. En impuls leder till en annan. ”Hjärnan plockar fram minnen på natten”, säger Christina och berättar vidare om att hon skriver för att kunna ge sin version av olika händelser. Att gamla sår är läkta men att ärr kommer fram när man plockar fram minnena.

”Det finns något av en folkbildare i oss”, säger Christina. För henne har det aldrig handlat om att göra karriär, drivkraften har istället legat i att vara med och bygga samhället.

Skrivandet av böckerna satte igång processer hos båda. Skrivandet fortsätter som tankar. Efter boken.

Clarence Crafoord, Christina Jutterström, Björn Linell

Vi hade gärna hört mer om den spännande frågan Vad skriver man inte i sina memoarer? och även om hur själva skrivandet gått till. Samtalet började väldigt lovande, men förvandlades tyvärr till egocentrerad klagan. Vi hade gärna sett bättre frågor från moderatorn.

/Sofie och Anna Lena

© 2016 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha