Med Eva Söderberg , Eva Susso och Sara Kadefors. Moderator Annica Carlsson Bergdahl, journalist.

Annica börjar med att ställa frågan ”Vad läste du själv i 11, 12-års åldern?” Det visar sig att samtliga i panelen har läst Kulla Gulla, Anne på Grönkulla och Kittyböckerna. Förutom Sara Kadefors vars föräldrar inte tyckte att Wahlströms ungdomsböcer var fina nog. Hon blev uppmuntrad att läsa riktiga böcker skrivna av t ex Barbro Lindgren. Men slukade, i smyg, Allers hemma hos farmor och farfar.

Just det här med att kalla böcker för ”inte fina nog” retar fortfarande Sara. Hon upplever det som att kritiker ibland dömmer ut böcker som dåliga just för att de är omtyckta av många ungdomar.

Både Sara Kadefors och Eva Susso tycker att ordet flicka klingar illa. De förknippar det med något tråkigt, kontrollerat. Att vara en passiv, duktig flicka. Föredrar att kalla de unga kvinnorna i sina böcker för tjejer.

Även litteraturvetaren Eva håller med om att ordet flicka låter lite fjolligt. För att ljuda nytt liv i ordet kallar de ändå sin forskning för ”flick-forsk” på Mittuniversitetet. Eva radar upp 15 starka, unga, kvinnor genom tiden. Från slutet av 1800-talet fram till nutid. Karaktärer som Lillan i Kattresan, Pippi Långstrump, Katitsy, och Maria Gripes Agnes Cecilia nämns.

Både Sara och Eva Susso berättar att de skriver om grupper av ungdomar, både tjejer och killar. De vill förmedla självkänsla. Oavsett kön. Det handlar om karaktärer. Även de starka är ibland svaga. Alla kan inte stå på barikaderna och vara bäst på allt.

Det blir spännande när moderatorn tar upp frågan om ansvar. Känner man ett speciellt ansvar när det man skriver riktar sig till ungdomar? Eva Susso kastar sig direkt på frågan. Inleder till och med genom att ivrigt säga: ”Får jag hugga på den?” Hon känner sig utsatt för kritikernas förväntningar. Tycker att ett allt för stort samhällsansvar läggs på ungdomsförfattarna. ”Vi uttrycker oss som vi vill!” Hon vill inte fastna i fällan. Hon är född rebell.

Även Sara Kadefors upplever det som att många kritiker har ett överdrivet behov av att tolka in saker när hon skriver ungdomsböcker. ”Det går inte att förhålla sig till kritiken.” Hon känner att hon får mer respekt för den vuxenlitteratur hon skriver. Slår dessutom ett slag för medmänsklighet. Sara är trött på att allt handlar om jaget. ”Jag ska bli stark. Jag ska yoga mig till lugn. Jag jag jag.” Det viktiga är ju solidaritet och rättivsa. Det är främst det de här starka, tjejerna vill förmedla!

Moderatorn Annica Carlsson Bergdahl är drivande och väl påläst. Hon lyfter hela seminariet. Det blir intressant och lätt att lyssna när någon håller samtalstråden och ställer bra följdfrågor.

/Sofie och Anna Lena

- Kan man ha jämställdhet som litterärt mål? undrar Katti Hoflin (chef för Rum för barn).
- Nej, svarar Ana Udovic (författare), en bok måste börja med en berättelse! Men sedan kan man fundera och bråka med sig själv. Och faktiskt bli mer kreativ kan jag tycka. Det är begränsande (för skrivprocessen) om man känner att man hela tiden måste göra rätt, då kan det ta tvärstopp och så kommer man ingenstans.

Katti Hoflin pekar på att det finns två åsiktsläger om konsten: de som tycker att konsten ska vara fri och ogranskad och de som menar att den ska ha en högre agenda, en politisk medvetenhet. Hon frågar panelen varför det är så.

Ana Udovic svarar att rädslan för att konst och barnböcker ska vara för politiska är en rest från sjuttiotalet då all litteratur för barn var pekfingeraktig.

- Det får inte vara för tillrättalagt. Men varje bok förmedlar ett ideal, säger Kristina Henkel (jämställt.se).
Hon berättar att när hon besöker olika förskolor brukar hon ha en övning som går ut på att barnen får ta ut tio böcker och räkna hur många flickor respektive pojkar som var huvudkaraktärer i dem. Reaktionerna brukar bli ”men var är alla flickorna?”.

- Jag har rätt som läsare att göra ändringar. Jag vill inte förmedla stereotyper till mina barn. Jag kan gå in och TipExa och ändra han till hon, berättar Kristina vidare.
- Personligen skulle inte jag göra så, men barnlitteraturen behöver mångfald. Jag vill visa att allt finns i världen. Världen ska inte vara stängd för mina barn, anser Ana Udovic.

Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin
Från vänster: Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin

© 2016 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha