Under ett seminarium på Bokmässan delade Camilla Läckberg och Amanda Hellberg med sig av sina erfarenheter, och kom med råd till alla de som sitter hemma och drömmer om att någon gång ge ut en bok. Moderator för seminariet var Maria Neij. Här får ni ta del, av inte allt men en hel del, av det som sades!


Camilla: – För mig började det med en skrivarkurs för Peter Gissy, i att skriva krim. Sen, när jag hade ett manus, så skickade jag till tre förlag samtidigt. För mig hade det varit lika konstigt som att bara söka jobb på ett företag i taget om jag inte hade gjort så, men jag var tydlig i mitt följebrev med att jag skickade till flera.

Amanda: – Jag var kontorsråtta i England. Jag fick chansen att skriva D-uppsats i Sussex, jag skulle bli gymnasielärare i engelska, men jag kände; jag stannar kvar i England och skiter i det där. Jag träffade många kreativa typer och kände att wow, här var det högt i tak. Många frilansade och jag såg att det gick att tjäna pengar på det. Det går inte att utbilda sig till författare, men det är nog därför man pluggar litteraturvetenskap. Men illustratör, det kan man faktiskt utbilda sig till. Jag gick en sån kurs på lördagar, så jag kunde ha mitt kontorsjobb samtidigt. Jag blev lite chef och kunde gå ned till 80%, så jag kunde fixa illustratörstjosan samtidigt. Sen fick jag kontrakt på två böcker, och då kunde jag inte jobba på kontorsjobbet längre, så då fick jag satsa på det här. 50% illustratör och barnboksförfattare, och 50% vuxenförfattare, det är vad jag är nu. För som nystartad egenföretagare, när engelska förlagen var på semester, var det svårt att få ihop tillräckligt med jobb, och då fick jag en idé till en roman, det var sommaren 2006.

Camilla: – Min historia är nog rätt unik, jag skickade manusen på en onsdag, jag var höggravid och less på allt, på söndagen ringer ett förlag (jag hade skickat till ett litet, ett mellan och ett stort förlag) och de sade att vi har läst det och vill ge ut den! På tisdag kom kontraktet, och på fredagen kom Wille! Jag var nära på att säga: Men jag har inte tid nu, ni får återkomma om tre månader! För det var det jag varit inställd på.

Amanda: – Jag fick ganska snabbt en personlig refusering på flera sidor, som sade ungefär: Det funkar inte riktigt, men det finns något här, du är välkommen tillbaka när du mognat till lite mer. Och det kändes inte som en besvikelse utan som ett wow, och jag började titta på min text på ett annat sätt. Jag skrev om på ett par – tre månader och såg mig om efter andra förlag. Jag letade efter något som gav ut mer åt det håll som jag skrev, och hittade ett litet mindre förlag, ett som kändes som min sorts människor. Det tog två dar så sade de att de ville ge ut.

Här flikar Maria in att det kanske inte alltid går så snabbt att få sitt manus antaget på förlag, att för Camilla och Amanda har det kanske gått till på ett exceptionellt sätt.

Amanda: – Ja, många säger att det tar så lång tid innan de får svar, och då ringer de till mig, och då säger jag att det kan vara ganska bra att det tar tid, för då kan det ha tagits upp i en kommitté.

Camilla: – Jag ångrar inget jag gjorde, men jag är väldigt glad över vissa beslut, ett av dem var att jag trivdes bra på det lilla förlaget, men visste att det skulle bli svårt att nå upp till större nivåer på upplagor på ett litet förlag. Då hörde jag om det här med agenter! Jag tänkte: jag börjar från toppen, vem har Liza Marklund? Och så mailade jag honom. Han kallade mig till ett möte och sade att han ville representera mig, och då tog han manuset till bok två och gick till Forum. Det är ett beslut jag är väldigt glad över.

Amanda: – För mig är det en väldigt liknande historia. Jag kände att jag inte kunde hålla på med det här på deltid. Jag blev faktiskt väldigt inspirerad av Camilla, och jag tog också kontakt med Bengt. Han tyckte att jag skulle skriva chick lit! Jag sade tack men det är inte min grej. Men jag skickade faktiskt ett par kapitel till honom av min debutgrej, och han svarade: Du är opublicerad och jag jobbar inte med det, och det här är bara ett par kapitel, jag vill se vad du går för, du får skicka mer.

Tips!

– Det absolut bästa rådet jag fått var (och det säger förlagen med): breda marginaler! Så att det blir väldigt korta rader, och 1,5 punkters radavstånd. Vi snackar jävligt korta rader, typ 10-11 ord per rad, annars får förläggaren migrän av att läsa. Så ser det ut som en satt bok också.

    ~ Amanda Hellberg

Camilla Läckberg  Foto: Sofie SigrinnCamilla minns sin första proffsfeedback, det var på bok nummer två (Predikanten): – Jag var lite kaxig då efter min första bok, så kommer jag upp på förlaget och ser en manusbunt, och jag ser på översta pappret en massa röda markeringar och jag tänkte: Jag får nog ställa in allt för resten av dagen. Det var lite som en chock.
– Ibland blir det rätt mycket diskussioner med förlaget angående manuset, och det allra mesta är jag med på på en gång. Men ibland är det saker som jag verkligen vill ska vara med, så några gånger har jag stått på mig för att jag tycker det är viktigt för boken eller karaktären, fortsätter Camilla.

Amanda: – Jag ändrade strukturen helt och hållet på min bok. Jag hade vartannat kapitel i olika tider, redaktören sade åt mig att dela upp det i två halvor, så det blev så. Jag hade aldrig kommit på det själv! Kritikerna älskade det, men inte alla läsarna. Om det skulle bli flm/drama av det skulle man få återgå till ursprungsidén. Men man måste ta till sig av den kritik man får av förlaget, för de vet vad de gör. Jag skyr klyschor som pesten, så det får jag ta bort om förlaget hittar. Men ibland måste man få ha mer platta partier för annars blir det svårläst om allt ska vara originellt beskrivet.

Camilla: – Så har man darlings man använder hela tiden som man inte märker förrän man sitter där med korrekturet, så tack gode gud för att man får hjälp med att rensa ogräsen!

Amanda: – Jag är så inne i mitt att jag kan få rådet att jag måste göra saker tydligare. Sånt som jag inte märker för att jag kan min historia så bra, som ”det här kapitlet vet jag inte riktigt var vi är, är vi kvar på sjukhuset eller har vi åkt hem till henne?” och då kan jag få sätta ut några markörer som att hon gick förbi spegeln i hallen.

Camilla: – Korrekturläsning är en förbannelse som vilar över en författare, det är förfärligt att sitta och peta och peta, men det är en otroligt viktig del av arbetet, som är väldigt oglamoröst.

Amanda: – ”Man får inte tro att skrivardrömmen är en väg in i showbis utan att man behöver se snygg ut i honpants”, som den engelske författaren Peter James har sagt. Det här, som bokmässan, är guldkanten.

Camilla:- Jag pluggade i Göteborg, på Handelshögskolan, och gick till bokmässan varje år och tittade på de som var som rockstjärnor för mig. För mig blev sidbytet väldigt påtagligt.

Camilla Läckberg och Amanda Hellberg  Foto: Sofie Sigrinn

Amanda: – Jag har varit kulturtant sen 11-årsåldern! (Publiken skrattar.) Jag har varit på bokmässan fyra-fem gånger innan jag blev författare. Att se mina förebilder var en stor grej, det är såhär, wow! Nu är det första året som författare för mig.

– Kritiken från förlaget är ju konstruktiv, men den kan ju komma från andra håll med: läsare, kritiker, hur känner ni för kritik i tidning till exempel? flikar Maria in.

Camilla: – Jag fick fina recsenconer på mina första böcker, men sen när jag började sälja mer så sa min förläggare att jag skulle vara förberedd på mer dåliga recensioner och det stämde verkligen! Men jag känner att allt jag får av mina läsare, det får verkligen räcka. Varför ska jag bry mig om rescensioner då? När de ibland inte ens är skrivna av någon som gillar deckare?

Amanda: – Det kommer lite såhär: det blir lite debutant-boksläppsdepression, man kollar och kollar efter recensioner, men det kommer inget. Så kollar man varje dag, så på åttonde dagen kommer det, och så är den jättehemsk! Men då är det värsta gjort. Men även där, det finns en positiv sida, en god vilja i seriösa recensioner. För mig droppade det in upp till ett halvår efter utgivningen värsta hyllningar i stora tidningar. Om alla recensenter tycker samma sak, då kan jag ta åt mig lite grand. Är det lite delat tänker jag att det är bortom min kontroll, då är det en smaksak. Men ibland känns det som att recensenten inte läst boken…

Seminariet börjar närma sig slutet. Samtalet har flutit på väldigt bra, och Maria passar på att skicka med åhörarna ett tips:
– Det går att ladda ned Camillas deckarskola från hennes sajt, och Amanda bloggar frikostigt om tips och råd!
Camilla: – Det är lite den här pay forward-tanken, jag har ett deckarstipendium också, man vill ha med fler när det är roligt!
Amanda: – Alla mina bloggläsare har blivit antagna, alla fem! Det finns vissa insidertips som jag känner att hade jag känt till det här så hade jag nog debuterat vid 30 istället för 34. Men skriv klart! Alla kan skriva tre bra kapitel, men tänk på dramaturgin.

© 2014 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha