Skrivas Lotta Holmström besöker The Spoken Word Festival '99

Biografen Rival

The Spoken Word Festival avhölls i helgen för andra året i rad på Rival vid Mariatorget i Stockholm. Det var en brokig skara människor, även om de svartklädda nog var i majoritet, som hade samlats för att uppleva denna speciella festival där ordet står i centrum.
  Det var god stämning. Gemytlig skulle jag nästan säga, om det inte lät som en sådan floskel.
Scendekoren var sparsmakad. Bara några mickar och en oljelampa som gav märkliga mönster på filmduken bakom författarna.

”People would rather kill each other than sit down and communicate” - Sparkle Hayter

  Tyvärr missade jag några av framträdandena tidigt på fredagen. Mare Kandre hade jag velat se. I stället blev det Sparkle Hayter som inledde min första dag på festivalen. Kvinnan med det avundsvärda förnamnet - vem skulle inte vilja heta Sparkle? - intog scenen i blåblommig skolflicksklänning och en blick som lekte med publiken.
  Kanadensiskan har nyligen kommit ut med boken ”Hårda bullar”, vilket hon med viss, om än bara viss, framgång försökte säga på svenska.
  Hayter hade ett gäckande sätt att tala. Samtidigt tog hon upp allvarliga saker. Hon sparkade åt alla håll, men med mycket humor, värme och självironi.
  ”Is the whole world nuts, or is it just me?” blir den fras som lever kvar i huvudet på mig. Samt att världen behöver fler ”bitches”. Ja, sanneligen.

Patrick McCabe

Patrick McCabe har en underbar irländsk dialekt. Jag skulle kunna sitta och lyssna på honom bara för att få höra ordmelodin.
  Innan han började läsa ur sin ”Butcher boy” såg han nästan lite rädd ut, men när han väl kom igång försvann det intrycket snabbt.
  Han är en dynamisk uppläsare med ett blixtsnabbt minspel som skiftar mellan bokens olika karaktärer. Ögonen, rösten, tonläget. Allt stämmer och allt ger berättelsen liv.

Lee Hardy

Så blev det dags för fredagens huvudattraktion, Lee Hardy, eller Cabell McLean som han egentligen heter. Lee levde under fem år nära William S. Burroughs. Att det var därför han var inbjuden var inget han hymlade om. Men Lee Hardys eget författande är allt annat än ointressant.
  Den lille mannen tog sig långsamt upp på scenen, haltande och stödd på en käpp, men med värdighet. Han började med att berätta om hur han träffade Burroughs.
  Det var sommaren 1977 och Lee Hardy var en av poesistudenterna vid mytomspunna Naropa Institute, där många av beat-generationens storheter

”I was definately not ready to be in the presence of the great man” - Lee Hardy

föreläste på somrarna mot kost och logi. Män som Allen Ginsberg, Gregory Corso, Michael Brownstein och ... William S. Burroughs. Lee fascinerades av Burroughs förflutna och person.
  - Jag var definitivt inte redo för att vara i den store mannens närvaro, berättade Lee Hardy. Han var en av dessa människor som inte alls såg likadan ut i verkligheten. Han hade en aura, han lyste.
  Hardy var så upptagen av det stora i att vara där att han hade svårt för att koncentrera sig på vad Burroughs egentligen sa. Efter lektionen fick han reda på att de planerade veckorna av föreläsningar hade skurits ner till två entimmesföreläsningar. Då blev han förbannad.
  - Jag var ung och dum nog att klaga.
  Senare på kvällen drack han sig berusad på mescal och beslutade sig i ruset för att söka upp Bill. Väl där nyktrade han till något och tanken slog honom: ”Tänk om han är hemma!” Dörren flög upp och den omedelbara kommentaren från Burroughs var ”oh, it's you”. Han kände igen sin besvärlige student.

Lee Hardy

  Med sig hade Lee Hardy ett manuskript som Burroughs gick igenom. Ganska snart kom de på att de trivdes ihop, och Lee Hardy blev vad man skulle kunna kalla Burroughs lärling. De avtalade att Hardy skulle hänga med Burroughs, utan att få någon formell träning, men möjligheten att snappa upp hur han arbetade. Hardy tror att omgivningen såg på honom som att han utnyttjade Burroughs.
  - Det första folk tänkte var att jag var någon han hade plockat upp på gatan, sa Hardy. Men jag betalade för mig själv; det var inte alls så.
  Burroughs lärde honom att arbeta med språket och hjärnan. Bland annat gjorde de mentala övningar som att lära sig att komma ihåg allt i ett rum efter att ha sett sig om en gång. De experimenterade också med bandspelare.
  Hardy utvecklade så småningom en egen cut-up-teknik, med stöd från Burroughs.
  Under kvällen läste han ur inte mindre än sju olika texter. Intressant, frånstötande, kittlande och bra modern beat-prosa. Jag fick mersmak.

Lördagen inleddes med film - SLAM. Stark. Tyvärr var den bara för dem som hade köpt tvådagarsbiljett, vilket gjorde att många missade den.

Jag är stadigt förankrad, som med en blytyngd, i 70-talets mitt” - Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygt gillade jag. Framför allt hans sätt att hitta symboler för skeenden i en viss tid.
  - Jag är stadigt förankrad, som med en blytyngd, i 70-talets mitt, sa han.
  Det var därifrån han hämtade sina berättelser, de flesta från skolans värld. Det handlade om lärare som straffade de som var efter eller straffade de som låg före, allt för att klassen skulle följa normalfördelningskurvan. Men även om att ha ”lättat från sitt ursprung och ympats in i ett annat samhälle”. Flygt känner sig rotlös och söker sig tillbaka till sina rötter.
  Publiken fick sig många igenkännande skratt.

”Prick your hearing and listen” - Edwin Torres

Edwin Torres är ett fenomen. Hans gjorde entré iförd långa vita lakan, celofan på huvudet och en bandspelare som spelade musik som avbröts och började på nytt runt magen.
  Bandspelaren använde han sedan föreställningen igenom. Ja, jag måste nog kalla det en föreställning. Edwin Torres är en av förgrundsfigurerna i Spoken Word-rörelsen. Han har bland annat turnerat i ett flertal länder och framträtt i MTV:s ”Spoken Word Unplugged”. Han är proffs, och det märks.
  Verken han framför är mycket varierande - från en slags spanskliknande ljudmassa som sprutar ut munnen på honom till stilla läst poesi, via ett slags dansliknande rörelser med långa tygrör på armarna och ett rött skynke runt midjan.
  Ibland blir det mer show än poesi - orden drunknar i spektaklet. Men stundtals är det riktigt briljant.

”2000-talet kan bli byteshandelns tid” - Henning Mankell

När Henning Mankell steg upp på scenen direkt efter Torres var hans kommentar rak och träffsäker.
  - Det känns som att det här är kontrasternas festival, och att det är jag som står för kontrasten. För jag har varken bandspelare, lakan eller konstiga kläder. Jag litar på ordet.
  När applåden hade mattats av tog han till orda igen. Han talade om språket, det talade ordet. Att det som gör oss till det vi är är vår förmåga att berätta för varandra - att arten vi tillhör borde kallas ”homo narrans”, den berättande människan.
  - Det vi gör här i kväll är att vi skriver ett nytt kapitel i den gigantiska krönika som är människans krönika om människan. Den har alltid skrivits och kommer att skrivas så länge det finns människor på jorden.
  Han talar om Mocambique där han tillbringar mycket tid med sin teater, och om det talade ordets betydelse där, där det muntliga berättandet har en helt annan roll i samhället. Ett gammalt samhälle i förändring. Men Mankell ser även framåt.
  - 2000-talet kan bli byteshandelns tid. Om vi kan fortsätta att byta historier med varandra tror jag att vi kan skapa en lite bättre värld.

”I used to be an atheist, but I had to give it up. I didn't have anything to say during a blow job.” - Robert Anton Wilson

Robert Anton Wilson tog hem den största applåden. Han har uppnått kultstatus (3833 sökträffar på Altavista - bara en sån sak!). Wilson är en av förgrundsgestalterna inom discordianismen - ”en religion, eller också ett komplicerat skämt förtäckt som en religion”.
  Han samlar på konspirationsteorier och märkliga berättelser, mer eller mindre med historisk förankring. Tillsammans med Robert Shea skrev han 1975 undergroundklassikern The Illuminatus! Trilogy.
  Wilson hade hela två timmar till sitt förfogande på lördagkvällen, och han fyllde dem väl. Kennedymordet, italienska maffian, frimurare och scientologer var några av de ämnen som belystes på ett annorlunda sätt.
  Mer om R.A.W. hittar du på hans sajt: http://www.rawilson.com/

Som helhet tyckte jag det var en mycket trevlig festival, även om jag störde mig på den hurtfriska konferenciern som inte alls verkade höra hemma i detta sammanhang.
  Det talade ordet ger en extra dimension till texten, oavsett om det ackompanjeras av flaxande armar som i Edwin Torres fall eller om författaren står stilla vid mikrofonen. Minspel, tonfall och rytm ger en upplevelse utöver den lästa.
  Kanske borde vi alla testa att läsa våra texter högt, kanske spela in på band eller minidisc. Det kan vara nyttigt att höra sin texten när man nästan blivit blind för den. Varför inte låta dina ord höras?