I morgon, den 25 oktober, kommer det första numret av en ny tidning om skrivande ut. Den heter Skriva, precis som den här sajten, men har trots namnlikheten inget med oss att göra. Däremot blev vi förstås nyfikna på initiativet och vad vi har att vänta oss av den nya tidningen.

Jag har fått tag på ett förhandsexemplar av tidskriften. Den är på 76 sidor och beskriver sig själv som ett livsstilsmagasin för den skrivande människan. Det lovar gott.

Jag bestämde mig för att ta reda på mer, och ringde upp Martin Karlsson, en av tidningens två chefredaktörer. Han berättar om ett våghalsigt projekt som han och Skrivas andre chefredaktör Per Adolfsson finansierat helt på egen hand, om nyfikenheten på skrivandet och hur idén till en ny tidning kläcktes.

Martin Karlsson. Foto: Johanna Hedborg

Namn: Martin Karlsson
Ålder: 30 år
Bor: Tollered, utanför Göteborg
Aktuell: Som en av två chefredaktörer för nystartade tidningen Skriva.
Intressen: Hinner just nu inte med så mycket mer än tidningsmakandet, men film och litteratur hör till intressena.
Mitt skrivtips: Att inte lyssna för mycket på andra. Det är viktigt att inte utmåla tips som att det bara finns en sanning om hur man ska skriva. Det gäller att hitta en metod som passar en själv.
Här skriver jag bäst: Var som helst bara jag får ha hörlurar på som skärmar av. Musiken kan vara lite vad som helst, men inte texter på svenska, de tränger på för mycket.
Udda pryl: Janne Josefssons kaffesked, den har jag inramad hemma. Jag intervjuade honom och då passade jag på att ta den efteråt.

Hur känns det nu när du fått hålla det första numret i din hand?
– Det känns jättebra. Vi har gjort det här lite grand vid sidan om andra arbeten. Det var svårt att ha fokus på det, och då blir man lite snurrig och stressig mot slutet, men det var väldigt skönt när vi fick den från tryckeriet och såg att den blev som vi hade hoppats på. Vi är mycket nöjda.

Kan du nämna någonting om innehållet? Vad har vi att se fram emot?
– Vi har tänkt att tidningen ska ha en ryggrad som består av författarporträtt, där fokus ligger mycket på skrivprocessen, där författarna helt enkelt kan dela med sig av sina erfarenheter och råd till läsarna. I första numret har vi Torbjörn Flygt och Susanna Alakoski. Båda hade ganska mycket spännande att säga om sitt skrivande.
– En annan del av ryggraden är skrivarguider. Särskilt gör Sören Bondeson en väldigt bra guide som vi har kallat ”Sju steg för att lyckas med din roman”. Han är rutinerad och undervisar i litterär gestaltning, och blev också nominerad till Augustpriset nu, så det var ju roligt. Det känns som en väldigt god grund i tidningen.

Hur har ni tänkt kring målgruppen? Vilka ni vänder er till?
– Skrivintresset är så stort nu, det är hela anledningen till att vi startade den här tidningen. Det kom en undersökning förra året som visar att var tredje svensk drömmer om att skriva en bok. Det är det vi har tagit fasta på.
– Vi tror att vi kan ha en väldigt bred målgrupp, helt enkelt alla människor som är intresserade av att skriva, och speciellt skrivande i bokform är vårt fokus. Sen tror vi kanske att tidningen kommer att gå bättre bland kvinnor än bland män, och vi tror att det framförallt är i åldersgruppen 30-45 som tidningen verkligen kommer att fungera bra. Men mer än ålder och kön handlar det om skrivintresse.

Och då handlar det om både skönlitterärt och facktexter? Oavsett vad man skriver ska man kunna hitta något i tidningen, eller?
– Ja, det är vår plan, att ha de två huvudspåren. Båda de intressena kommer att täckas upp ganska väl i tidningen.

Vänder ni er både till nybörjade och till de som har hållit på ett tag, och kanske redan är publicerade?
– Absolut. Det är en balans vi får försöka hitta, att ha det på en nivå som gör att vem som helst kan få behållning av det, men utan att göra det till något tramsigt eller ointressant för de som redan har tänkt mycket kring skrivande, och som du säger kanske redan har blivit utgivna.
– Jag tror ju att var man än befinner sig i sin ”karriär” som författare, så kan man alltid lära sig av andra. Det är alltid intressant att höra hur kollegor har skrivit, eller det kanske dyker upp någonting i nån guide som man inte alls har tänkt på, som kan underlätta i ens egen skrivprocess eller ge nya ingångar.

Hur fick ni idén? Du sa att behovet var stort och undersökningen visar att det är så många som faktiskt skriver, men ni jobbade ju på Faktum innan. Hur gick det till när ni bestämde er för att ta det här steget, att starta en ny tidning?
– Vi jobbade på Faktum båda två då, och jag jobbar fortfarande på Faktum. Det var min kollega Per Adolfsson som började prata om det här någon dag, ”jag läste den här undersökningen att så här många skriver, och tänk, det finns ju ingen tidning för dem…”. Så började vi prata om det och tyckte det var rätt märkligt. Det finns ju hur många tidningar som helst om trädgårdsarbete, scrapbooking eller inredning eller vad det kan vara, men ingen om skrivande. Där började vår mentala process. Sen är både jag och Per skrivande människor, och när författardrömmar som så många journalister, med en halvfärdig roman i byrålådan. Så författarskapet och skrivande, det är frågor som engagerar oss. Vi kände att fan, vad roligt det hade varit att göra en sån tidning! Vi började spåna och kände att det finns hur många ingångar som helst.
– Vi grunnade på ganska långsamt under våren, vi pratade om det lite då och då, och sen före semestern så bestämde vi oss för att vi provar. Vi satsar på det här, så får vi se vart det bär. Och det har ju gått fantastiskt bra än så länge.

Det saknades en sån här tidning på den svenska marknaden, sa du. Har ni tittat någonting på utländska förebilder?
– Ja, vi har kollat en del på Writers’ Digest, som är kvalitetsmässigt inspirerande, men för tråkig. Den riktar sig till folk som har ett uttalat skrivarintresse, men vi vill ju att vem som helst ska ha nytta av Skriva. Den typiska läsaren är någon som står mitt i karriären och känner att ”ska jag fortsätta att vara sjuksköterska i hela livet?”. Vi vill pusha folk att komma igång med skrivandet.

Vad har du själv skrivit för något utöver journalistiken?
– Det har blivit en del halvfärdiga bokidéer som jag inte nått i mål med. Per och jag utger oss inte för att vara experter. Vi är rutinerade journalister, och använder vår nyfikenhet på skrivandet i det här arbetet. Det är bra att vi båda vill ta del av tipsen för att komma igång, och de kommer att vara en inspirationskälla även för mig.

Har ni någon redaktion eller använder ni er i första hand av frilansmaterial?
– Det här är ju något vi har kastat oss ut i. Vi har inget stort förlag eller riskkapital bakom, utan vi har satsat egna pengar och vi förlitar oss på vår egen förmåga att göra magasin. Sedan har vi kunnat använda oss av ett brett nätverk. Vi har 23 medarbetare i det första numret, och de har mer eller mindre ställt upp på att jobba gratis till första numret. Förhoppningsvis upplevs det inte så.

Hur har det gått med prenumerationerna, motsvarar det förväntningarna?
– Det har gått väldigt bra. Prenumerationserbjudandet har legat ute i en månad, och vi närmar oss 1 000 prenumeranter. Sedan kommer tidningen att säljas av ca 1 000 återförsäljare.
– Om antalet prenumeranter fortsätter att växa i liknande takt, så att vi når några tusen, och försäljningen i handeln går bra, så är vår ambition att ha en frilansbudget från nummer 2, och vi hoppas få ekonomisk hållbarhet under våren så att vi kan ha en redaktion. Sen är det ju viktigt att annonsförsäljningen går bra också.

Hur ska ni sprida kunskapen om att tidningen finns? Ni har varit rätt aktiva i sociala medier än så länge, är det huvudstrategin?
– Ja, det får man säga. Vi har ingen marknadsföringsbudget. Men så fort vi får lite tid över ska vi initiera mer samarbeten med andra aktörer, som bloggar och sajter. Det finns så mycket bra, trevliga och engagerade människor i den här världen, och vi vill gärna vara en del av den. Det ska vara en tidning för hela Skrivarsverige.

Jonna Berggren med IsportenJonna Berggren har skrivit böckerna om Isporten, en fantasyserie för människor i låg- och mellanstadieåldern. Här kommer hon med ett tips till dig som skriver för barn och unga. Men detta tips skulle vi vilja hävda är ett tips som passar alla som vill skriva, oavsett ålder eller målgrupp!

I Jonnas blogg kan du läsa mer om hennes böcker (till och med läsa utdrag ur dem), och om hennes skrivande.

Under ett seminarium på Bokmässan delade Camilla Läckberg och Amanda Hellberg med sig av sina erfarenheter, och kom med råd till alla de som sitter hemma och drömmer om att någon gång ge ut en bok. Moderator för seminariet var Maria Neij. Här får ni ta del, av inte allt men en hel del, av det som sades!


Camilla: – För mig började det med en skrivarkurs för Peter Gissy, i att skriva krim. Sen, när jag hade ett manus, så skickade jag till tre förlag samtidigt. För mig hade det varit lika konstigt som att bara söka jobb på ett företag i taget om jag inte hade gjort så, men jag var tydlig i mitt följebrev med att jag skickade till flera.

Amanda: – Jag var kontorsråtta i England. Jag fick chansen att skriva D-uppsats i Sussex, jag skulle bli gymnasielärare i engelska, men jag kände; jag stannar kvar i England och skiter i det där. Jag träffade många kreativa typer och kände att wow, här var det högt i tak. Många frilansade och jag såg att det gick att tjäna pengar på det. Det går inte att utbilda sig till författare, men det är nog därför man pluggar litteraturvetenskap. Men illustratör, det kan man faktiskt utbilda sig till. Jag gick en sån kurs på lördagar, så jag kunde ha mitt kontorsjobb samtidigt. Jag blev lite chef och kunde gå ned till 80%, så jag kunde fixa illustratörstjosan samtidigt. Sen fick jag kontrakt på två böcker, och då kunde jag inte jobba på kontorsjobbet längre, så då fick jag satsa på det här. 50% illustratör och barnboksförfattare, och 50% vuxenförfattare, det är vad jag är nu. För som nystartad egenföretagare, när engelska förlagen var på semester, var det svårt att få ihop tillräckligt med jobb, och då fick jag en idé till en roman, det var sommaren 2006.

Camilla: – Min historia är nog rätt unik, jag skickade manusen på en onsdag, jag var höggravid och less på allt, på söndagen ringer ett förlag (jag hade skickat till ett litet, ett mellan och ett stort förlag) och de sade att vi har läst det och vill ge ut den! På tisdag kom kontraktet, och på fredagen kom Wille! Jag var nära på att säga: Men jag har inte tid nu, ni får återkomma om tre månader! För det var det jag varit inställd på.

Amanda: – Jag fick ganska snabbt en personlig refusering på flera sidor, som sade ungefär: Det funkar inte riktigt, men det finns något här, du är välkommen tillbaka när du mognat till lite mer. Och det kändes inte som en besvikelse utan som ett wow, och jag började titta på min text på ett annat sätt. Jag skrev om på ett par – tre månader och såg mig om efter andra förlag. Jag letade efter något som gav ut mer åt det håll som jag skrev, och hittade ett litet mindre förlag, ett som kändes som min sorts människor. Det tog två dar så sade de att de ville ge ut.

Här flikar Maria in att det kanske inte alltid går så snabbt att få sitt manus antaget på förlag, att för Camilla och Amanda har det kanske gått till på ett exceptionellt sätt.

Amanda: – Ja, många säger att det tar så lång tid innan de får svar, och då ringer de till mig, och då säger jag att det kan vara ganska bra att det tar tid, för då kan det ha tagits upp i en kommitté.

Camilla: – Jag ångrar inget jag gjorde, men jag är väldigt glad över vissa beslut, ett av dem var att jag trivdes bra på det lilla förlaget, men visste att det skulle bli svårt att nå upp till större nivåer på upplagor på ett litet förlag. Då hörde jag om det här med agenter! Jag tänkte: jag börjar från toppen, vem har Liza Marklund? Och så mailade jag honom. Han kallade mig till ett möte och sade att han ville representera mig, och då tog han manuset till bok två och gick till Forum. Det är ett beslut jag är väldigt glad över.

Amanda: – För mig är det en väldigt liknande historia. Jag kände att jag inte kunde hålla på med det här på deltid. Jag blev faktiskt väldigt inspirerad av Camilla, och jag tog också kontakt med Bengt. Han tyckte att jag skulle skriva chick lit! Jag sade tack men det är inte min grej. Men jag skickade faktiskt ett par kapitel till honom av min debutgrej, och han svarade: Du är opublicerad och jag jobbar inte med det, och det här är bara ett par kapitel, jag vill se vad du går för, du får skicka mer.

Tips!

– Det absolut bästa rådet jag fått var (och det säger förlagen med): breda marginaler! Så att det blir väldigt korta rader, och 1,5 punkters radavstånd. Vi snackar jävligt korta rader, typ 10-11 ord per rad, annars får förläggaren migrän av att läsa. Så ser det ut som en satt bok också.

    ~ Amanda Hellberg

Camilla Läckberg  Foto: Sofie SigrinnCamilla minns sin första proffsfeedback, det var på bok nummer två (Predikanten): – Jag var lite kaxig då efter min första bok, så kommer jag upp på förlaget och ser en manusbunt, och jag ser på översta pappret en massa röda markeringar och jag tänkte: Jag får nog ställa in allt för resten av dagen. Det var lite som en chock.
– Ibland blir det rätt mycket diskussioner med förlaget angående manuset, och det allra mesta är jag med på på en gång. Men ibland är det saker som jag verkligen vill ska vara med, så några gånger har jag stått på mig för att jag tycker det är viktigt för boken eller karaktären, fortsätter Camilla.

Amanda: – Jag ändrade strukturen helt och hållet på min bok. Jag hade vartannat kapitel i olika tider, redaktören sade åt mig att dela upp det i två halvor, så det blev så. Jag hade aldrig kommit på det själv! Kritikerna älskade det, men inte alla läsarna. Om det skulle bli flm/drama av det skulle man få återgå till ursprungsidén. Men man måste ta till sig av den kritik man får av förlaget, för de vet vad de gör. Jag skyr klyschor som pesten, så det får jag ta bort om förlaget hittar. Men ibland måste man få ha mer platta partier för annars blir det svårläst om allt ska vara originellt beskrivet.

Camilla: – Så har man darlings man använder hela tiden som man inte märker förrän man sitter där med korrekturet, så tack gode gud för att man får hjälp med att rensa ogräsen!

Amanda: – Jag är så inne i mitt att jag kan få rådet att jag måste göra saker tydligare. Sånt som jag inte märker för att jag kan min historia så bra, som ”det här kapitlet vet jag inte riktigt var vi är, är vi kvar på sjukhuset eller har vi åkt hem till henne?” och då kan jag få sätta ut några markörer som att hon gick förbi spegeln i hallen.

Camilla: – Korrekturläsning är en förbannelse som vilar över en författare, det är förfärligt att sitta och peta och peta, men det är en otroligt viktig del av arbetet, som är väldigt oglamoröst.

Amanda: – ”Man får inte tro att skrivardrömmen är en väg in i showbis utan att man behöver se snygg ut i honpants”, som den engelske författaren Peter James har sagt. Det här, som bokmässan, är guldkanten.

Camilla:- Jag pluggade i Göteborg, på Handelshögskolan, och gick till bokmässan varje år och tittade på de som var som rockstjärnor för mig. För mig blev sidbytet väldigt påtagligt.

Camilla Läckberg och Amanda Hellberg  Foto: Sofie Sigrinn

Amanda: – Jag har varit kulturtant sen 11-årsåldern! (Publiken skrattar.) Jag har varit på bokmässan fyra-fem gånger innan jag blev författare. Att se mina förebilder var en stor grej, det är såhär, wow! Nu är det första året som författare för mig.

– Kritiken från förlaget är ju konstruktiv, men den kan ju komma från andra håll med: läsare, kritiker, hur känner ni för kritik i tidning till exempel? flikar Maria in.

Camilla: – Jag fick fina recsenconer på mina första böcker, men sen när jag började sälja mer så sa min förläggare att jag skulle vara förberedd på mer dåliga recensioner och det stämde verkligen! Men jag känner att allt jag får av mina läsare, det får verkligen räcka. Varför ska jag bry mig om rescensioner då? När de ibland inte ens är skrivna av någon som gillar deckare?

Amanda: – Det kommer lite såhär: det blir lite debutant-boksläppsdepression, man kollar och kollar efter recensioner, men det kommer inget. Så kollar man varje dag, så på åttonde dagen kommer det, och så är den jättehemsk! Men då är det värsta gjort. Men även där, det finns en positiv sida, en god vilja i seriösa recensioner. För mig droppade det in upp till ett halvår efter utgivningen värsta hyllningar i stora tidningar. Om alla recensenter tycker samma sak, då kan jag ta åt mig lite grand. Är det lite delat tänker jag att det är bortom min kontroll, då är det en smaksak. Men ibland känns det som att recensenten inte läst boken…

Seminariet börjar närma sig slutet. Samtalet har flutit på väldigt bra, och Maria passar på att skicka med åhörarna ett tips:
– Det går att ladda ned Camillas deckarskola från hennes sajt, och Amanda bloggar frikostigt om tips och råd!
Camilla: – Det är lite den här pay forward-tanken, jag har ett deckarstipendium också, man vill ha med fler när det är roligt!
Amanda: – Alla mina bloggläsare har blivit antagna, alla fem! Det finns vissa insidertips som jag känner att hade jag känt till det här så hade jag nog debuterat vid 30 istället för 34. Men skriv klart! Alla kan skriva tre bra kapitel, men tänk på dramaturgin.

Jörgen Lind haffade vi bokstavligen talat mitt i folkvimlet på mässan:

Blir du nyfiken på vad Jörgen skriver? Du kan lyssna när han läser ett stycke – här – klippet är från en uppläsning på Göteborgs stadsbibliotek tidigare i år.

Saul Williams har varit i Uppsala. Saul Williams har varit i Uppsala och jag var inte där. Saul Williams var i Uppsala igår, på Ordsprak Uppsala International Poetry Festival. Jag fick reda på det idag.
Saul Williams har varit i Uppsala och jag undrar, var du där? Vill du berätta om dina intryck? Skriv gärna en kommentar eller mejla mig på lotta at skriva.net.

Saul Williams har varit en av mina idoler sedan jag såg filmen Slam för många år sedan. Han var fullkomligt lysande i huvudrollen som den unge Raymond Joshua som kämpar mot de dåliga förutsättningarna i en omgivning fylld av våld och missbruk, hamnar i fängelse och fortsätter kämpa, hela tiden med ordet hjälp, med språket som slagträ.

För mig är det en väldigt inspirerande film. Jag tycker om poesi som kommer i självsvängning, inte nödvändigtvis med rim, men med rytm.

Williams är en verklig multitalang med framgångar som författare, poet, musiker och skådespelare. Delar av musikkarriären kan man ta del av på hans YouTubesida.

Kulturnyheterna träffade honom inför framträdandet i Uppsala:

Mer om Saul Williams på Wikipedia.

H P Lovecraft i ett konstverk av juhoham. cc: sa

SF-bokhandeln i Stockholm anordnar en ”Novelltävling i Lovecrafts anda” tillsammans med Vertigo förlag. Tävlingen går ut på att du skriver en novell som utspelar sig i H P Lovecrafts värld. Texten ska vara max 10 sidor lång, skriven i 12 punkter med 1,5 punkters radavstånd, och skickas in senast 5 november. Läs mer på SF-bokhandelns sajt.

Första pris är 1000 kronor i presentkort samt Lovecrafts ”Skräcknoveller” och Karl Johnssons Mara från Ulthar (som utspelar sig i Lovecrafts värld).

– Seminarier handlar inte så ofta om de som finns i böckerna, utan om de som skriver dem, men när det gäller deckare kanske vi går till affären, inte för att köpa den senaste Mankell, utan för att köpa den senaste Wallander, säger Johan Wopenka, och så är seminariet igång, det som ska handla om deckarkaraktärer och vad dylika sysslar med. Johan är moderator och ska leda samtalet genom att ställa frågor till Aino Trosell, Elias Palm, och Leif GW Persson.


En av de stora frågor som seminariet kretsar kring är: Hur gör författarna för att skapa minnesvärda karaktärer och profilera hjältarna i det stora poliskollektivet?

Aino börjar med att berätta om sin karaktär Siv Dahlin: – Jag ville berätta om omvärlden och samhället, lyfta fram en kvinna och visa hennes unika förmåga att lösa brott. Jag valde att göra henne outbildad, och hon är inte vacker, hon är inte ung, hon säger själv att hon är mönstret i tapeten, flugan på väggen. Hon rör sig obehindrat bland högdjuren, ingen lägger märke till henne.
Och Aino fortsätter senare:
– Tidskriften Jury gav mig pris för Om hjärtat ännu slår, som jag inte alls såg som genren thriller, och då kom genast frågan: När kommer nästa? Jag tänkte inte alls att det skulle bli en serie, men då klev Siv fram och sade: ”Men jag kan ju det där, du kan använda mig!” Men sen är det inte så som hon tror alltid. Hon hamnar alltid i trubbel; hon är orädd, men lite naiv. Siv, hon har många fördelar, men också begränsningar. Jag måste till exempel hålla undan poliserna hela tiden, annars så får både hon och jag problem… Jag vet att jag kommer att skriva fler kriminalromaner, men jag vet inte om Siv kommer att vara med då.

Leif bryter in med lite verklighetsförankring:
– Nä, det är poliser som utreder brott, det är ytterst sällan någon annan är inblandad, ibland dyker det upp någon fjärilsskådare som ska lägga sig i, men de är aldrig inbjudna av polisen.

Elias berättar att rättsläkare jobbar på uppdrag av polis och åklagare, ofta med dolda mord, som självmord, trafikolykor osv. Det är rättsläkarens uppgift att ta reda på om det till exempel rör sig om någon som hängt sig själv i bjälken på vinden, eller om det är någon som blivit upphängd. Det kan man se på grund av riktningen på fibrerna i repet, åt vilket håll det har dragits. – Det är rätt bra att vara paranoid i mitt yrke, hängning är ett vanligt fall och då är det bra att ställa sig frågan: Har han verkligen hängt sig själv?

– Jag måste ha någon form av personlig koppling mellan min karaktär och brottet, annars skulle hon inte anstränga sig för att lösa det, det är inte hennes jobb.
På frågan om varför Elias har valt att ha en kvinna som huvudkaraktär svarar han:
– Ska man skriva om en person i åldern 35-40, som är bra på sina saker och har samma yrke som en själv…
Och Elias fortsätter senare:
– Sen får man se till att inte skriva för många böcker i just den genren. Jag ska skriva tre, sen ska jag försöka skriva något annat. Det kan vara ett misstag att harva på med samma karaktär i 50 böcker.

– Varför lät du en av dina huvudkaraktärer dö? Johan ställer frågan till Leif, som svarar sakta och sakligt:
– Han blev väldigt sjuk.
(Publiken skrattar.)
– Sen så vägrade han att rätta sig efter vad läkarna sa, och då blir det sådär. Det är så livet ser ut, tycker jag.
– Alltså, ”mannen med supersalamin”, såna finns det åtskilliga av i varje polishus, män som anser sig själva vara det alltså, och det är otäckt, tycker Leif och fortsätter: — Bäckström, han är tecknad av verkliga förlagor, men det märker de aldrig, de det berör… Men det finns också fullt fungerande kompetenta poliser. Jag skriver om Bäckström för att jag blev förtjust i honom. Ett jävligt underhållningsvärde, det var inte svårare än så.

Och Leif fortsätter igen:
– Aldrig i en mordutredning att jag sett ett draget vapen, knappt ens en höjd röst, man sitter mest och bläddrar i papper, och sen är det någon som får en insikt, och det är mäktigt, va, det är då man dör av hjärtinfarkt.

Aino: – Jag måste läsa massor med deckare, utländska också, för jag är med i deckarakademin. Annars läser jag inte mycket skönlitteratur för jag hinner inte. Det som fångar mig mest är ett bra språk och att läsaren respekteras, att jag kan känna mig trygg.

– Om jag ska peka på någon genrebrist, börjar Leif, och fortsätter: Jag tycker att ibland har man en förmåga att demonisera skurken. Då blir de inte intressanta, de blir som pappersdockor. Det är samma sak med hjälten, och det finns ingen polis som lyssnar på italiensk opera, det är möjligtvis professorn i kriminologi som skulle syssla med något sånt. Svenska deckarförfattare är inte så bra på att beskriva poliskåren, men ibland får man medvetet ljuga sig fri från verkligheten för att det ska funka dramatiskt.

Leif säger också att Sjöwall-Wahlöö inte kan mycket om hur poliser arbetar, men att de är otroligt bra på att skriva trovärdigt.

Johan: – Elias, du har fått kritik för att vara väldigt exakt i dina beskrivningar av det rättsmedicinska, nästan så till den grad att dina böcker skulle kunna användas som handböcker i utbildningen. Vad har du för kommentar om det?
– Om jag skriver det jag kan väldigt trovärdigt och realistiskt, så kan jag tillåta mig själv mer utsvävningar när det gäller handlingen, svarar Elias, och fortsätter:
– Rättsläkarna jobbar tätast med kriminalteknikerna, inte poliserna. Under fem års specialistutbildning till rättsläkare [som man går efter att man gått läkarlinjen, reds anm.] får man reda på att det går inte alls till som på tv.
Den som vill läsa om en dag i en rättsläkares liv, kan gå in på Elias hemsida och hitta en text om just detta.

Författarna glider in på att tala om karaktärens betydelse för berättelsen:
Aino: – Rent generellt så är den drivande karaktären, ja alla karaktärer, det viktigaste i en berättelse, sen platsen, sen miljön.
Leif: – I den döende detektiven är han berättelsen, han är 100%, men annars kan det väl variera. Men i verkligheten är det ju inte så, men det är svårt, jag vet faktistk inte, men man brukar ju märka när en historia haltar. Och då är det väldigt enkelt, då ger man inte ut den.
Här nickar de allihop instämmande. Och Leif fortsätter:
– Människor är rent generellt mer eller mindre bra på det de håller på med. Sjöwall-Wahlöö skriver utomordentligt vissa stycken. Åsa Larsson gillar jag med, enda problemet är att hon tar kål på så mycket folk. Det jag har svårt för är sånt där myspys, med mord. Det är inte trevligt med mord.

Även Elias kommer in på att jämföra dikt med verklighet:
– Jag ville skriva en bok där jag inte skulle behöva göra ett mord vartannat kapitel för att hålla uppe spänningen, för så är det ju verkligen inte på riktigt.

Seminariet börjar lida mot sitt slut, och det sista jag hör Leif säga är:
– Jobbet kan bjuda mig på grejer som fiktionen aldrig kan, just det där att plötsligt förstår jag hur det hela gått till, den känslan, och den får du aldrig som författare av att skriva om brott. Så stor är ingen författare.

Jag lämnar seminarielokalen med ett leende på läpparna; Johan Wopenka var riktigt bra i rollen som moderator!

——————————————————————————————————————————

Leif GW Persson pratade också väldigt mycket om hur det går till på riktigt, så om du är intresserad av sånt så kommer det här:

– Det är aldrig så att när man har ett mord så har man en ensam utredare, det är en jävla massa folk inne. Fullskalig spaningsstyrka är 30 personer, det är så det går till i verkligheten. Och sen lite beroende på resurser. När det gäller fall som Anna Lind och Palme, så var det kanske 300 i spaningsstyrkan.
Det ger ju också vissa friheter, personer kan komma och gå, som Balsac och Dickens, det är en jävla massa personer som egentligen inte hör dit. Men allt det där går ju att lösa inom samma ram.

– Jag har varit med en gång om att polisen tog kontakt med Saida, det brottet är fortfarande olöst.
Poliser kan vara bra, de kan vara dåliga, vad folk inte har klart för sig, det är att det är ett jävla tryck i pannorna när det gäller mordutredningar, när man pratar med anhöriga så lägger man pannan i dystra veck av konvenansskäl.

– Jag har själv jobbat på bårhus en gång, som sommarjobb, jag ville se hur mycket jag klarar. Det får inte vara så att det jag ser blir så starkt för mig att jag upphör att vara iakttagare, det får inte gå ut över min objektivitet. Det är inte så att det är några monster, men en konstig syssla att hålla på med en sommar för en 20-åring, tänkte jag ibland, men det var så uppenbart att de som låg där var kroppar, inte längre människor, och det gjorde det lättare.

Det är hög tid för oss på Skriva att ta oss ut i de sociala medierna. Det är rätt märkligt att vi inte skaffat Facebooksida och Twitterkonto tidigare, eftersom både Sofie och jag är aktiva där sedan länge. Dags att ändra på det, alltså.

Här hittar du oss: [Facebook] [Twitter]

Berättarministeriet på Vimeo. alt
Berättarministeriet anordnar skrivarverkstäder för barn mellan 8 och 18 år, och har en utbredd volontärsverksamhet för att inspirera unga till berättande och få dem att få upp ögonen för det skrivna ordet.
Även de har varit på Bokmässan, och i en serie videoklipp därifrån får vi träffa författare som berättar om hur det var att för första gången hålla sin egen bok i sin hand. Fint, tycker jag.

Videoklippen finns på Berättarministeriets sida på Vimeo.

Rebecca Kjellberg har varit i bokbranschen sedan -95, och vi haffade henne i vimlet på bokmässan för att få ett välbehövligt tips:

© 2019 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha