Virginia Woolf föddes 1882 i ett viktorianskt och konservativt hem. Båda föräldrarna hade barn i tidigare äktenskap. På faderns, Leslie Stephen, sida var det Laura som tidigt visade sig vara mentalt efterbliven och på moderns, Julia Duckworths sida var det George, Stella och Gerald. Själv hade Virginia tre syskon, de två äldre Vanessa och Thoby och lillebror Adrian. Det var denna samling människor som utgjorde det stephenska hemmet, och för att förstå Virginias författarskap är det nögvändigt att känna till de förhållanden under vilka hon levde.
   Uppväxten präglades av fadern, författare och medarbetare vid framställningen av en stor ordbok. Han kände sig misslyckad och krävde medlidande av sin fru. Hon i sin tur var en uppoffrande natur som sysslade med välgörenhet, såväl i hemmet som på sjukbesök. Stephens kan sägas ha tillhört det "lägre skiktet av övre medelklassen". De bodde i London på 22 Hyde Park Gate i Kensington. Det var ett ganska mörkt hus som livades upp tillfälligt en gång i veckan då Virginias tidning Hyde Park News kom ut, när hon var 9-13 år gammal. På somrarna levde barnen upp i Cornwall, där de hyrde ett hus i St Ives. Döttrarna fick leka som pojkar, klättra i träd, gå på upptäcktsfärd bland klipporna och spela kricket. Virginia läste mycket och skrev för sin tidning, medan Vanessa utvecklade ett konstnärligt sinne.

Ständigt orosmoln
   Den glada stämningen förmörkades något av att Laura bodde hemma ända fram till 1891 och var ett ständigt orosmoln på den annars så blå himlen.
   Julia var svag och insjuknade för att dö den 5 maj 1895. Huset i St Ives måste säljas och en nervpåfrestande sorgeperiod inleddes. Kort efter moderns död fick Virginia sitt första nervösa sammanbrott, vilket knappast hjälptes av att Leslie belastade barnen med sin sorg och vånda. Det blev nu halvsystern Stella som tvingades in i Julias roll som tröstare av den missförstådde författaren. Flickorna var nu tillräckligt stora för att invigas i Londons sällskapsliv och halvbrodern George började med att eskortera Vanessa runt till olika hemst tråkiga bjudningar. Hon avskydde det, inte minst på grund av Georges närmanden på kvällen.
   Sönerna åkte till Cambridge och studerade och Thoby, som stod Virginia närmast efter systern, introducerade henne till de stora grekiska författarna.
   Vanessa tog teckningslektioner och Virginia hade en lärarinna som kom hem till den på eftermiddagarna. Förmiddagarna ägnade hon åt att läsa sig igenom de stora engelska och utländska klassikerna. Hon läste otroligt mycket, och ändå kände hon sig obildad och nedvärderad på grund av sitt kön.
   Vanessa sa slutligen ifrån ordentligt och vägrade att följa med George ut, trots han vädjande ord och små presenter. Då vände han sig till Virginia som var skygg av naturen, och inte vågade säga emot. Hon finner tillställningarna hemska och tillgjorda och hon gjorde bort sig både i konversationen - flickor skulle lyssna men inte ha egna åsikter - och i dansen där hon var klumpig. Georges närgångna sällskap gjorde inte saken bättre.
   Räddaren i nöden hette Kitty Maxse, en vän till Julia, som insåg att George bara behövde Vanessa och Virginia för sin egna sociala ambitioner, och försökte själv ta vara på deras intressen. 1897 gifte sig Stella med Jack Hills, som efter enträget friande till slut fick ett ja, och de flyttade in i grannhuset. Leslie som varig beroende av Stella var inte glad - han höll på att bli döv och gjorde sig omöjlig i sällskapslivet genom att komma med kommentarer som "Guuud var du tråkar ut mig!" som han inte trodde eller inte brydde sig om ifall den som orsakat hans leda hörde.
   Jack och Stella reste på bröllopsresa till Florens; vid hemkomsten insjuknade Stella i bukhinneinflammation och dog slutligen den 19 juli '97.

Leslie's död
   Bördan lades nu på Vanessas axlar, men hon var mycket mer självständig och egoistisk - en typisk konstnärsnatur - än vad Stella och Julia någonsin varit, och det kom till slitande scener med fadern, som inför kvinnor visade stor självömkan, vrålade och grät, medan han i manligt sällskap var vänlig, hänsynsfull och verkade förnuftig. Virginia var skakad efter Stellas död, och släkten begrät henne hysteriskt. Allt bidrog till ett nytt sammanbrott med psykisk ohälsa, reumatiska smärtor och feber.
   1902 insjuknar Leslie i cancer, bedriver en lång och smärtsam kamp mot sjukdomen. De kunde dock åka till Fritham den sommaren, där Virginia träffade Violet Dickinson, som skulle komma att bli en av hennes närmaste vänner i många år, och i början motivet för ett oskyldigt svärmeri. Violet var käck, trygg, 1,83 cm lång och en riktig stöttepelare.
   Leslie dog i april 1904. Vanessa var uttalat lättad, medan Virginia som stått fadern närmare på grund av deras gemensamma intresse för litteratur, fylldes av skuldkänslor och tyckte att Vanessa tog det hela för lätt. Virginia fick ett sammanbrott och kurerades hos Violet Dickonson där hon gjorde sitt första självmordsförsök genom att hoppa från ett fönster, utan större skador dock.

Gordon Square
  

Jonathan Pryce som Lytton Strachey i filmen "Carrington"

Under tiden som hon återhämtade sig hade Vanessa, Thoby och Adrian flyttat till 46 Gordon Square i Bloomsbury, och hon återförenade sig med dem där. Thoby bjöd hem sina vänner från Cambridge, och snart utvecklade sig det hela till ett "öppet hus" på torsdagskvällaren. Det var dessa människor som kom att bilda stommen i vad som brukar kallas "Bloomsburygruppen", en samling intellektuella som diskuterade diverse frågor och som med tiden kom att bli de närmsta vänner. Bland gruppens medlemmar märks särskilt Lytton Strachey, geni som aldrig kom att ge ut det mästerverk han förväntade frambringa, homosexuell med många unga älskare, men han friade ändå en gång till Virginia varvid hon accepterade och han drog sig ur; Saxon Sydney-Turner, även han homosexuell, mycket tyst och mycket intelligent, Maynard Keynes, ekonomen, Clive Bell och Desmond MacCarthy. Inom Bloomsburykretsen fick och förväntades Vanessa och Virginia för första gången använda hjärnan at argumentera och diskutera, och de kände det som en stor befrielse.
   1905 började Virginia skriva för Times Literary Supplement, något hon skulle komma att fortsätta med i flera år. I april samma år reste Virginia tillsammans med Adrian till iberiska halvön, en resa som skulle bli grunden till hennes första roman, The Voyage Out. Följande år gjordes ännu en utlandsresa, denna gång til Grekland, och med betydligt allvarligare följder. Vid hemkomsten insjuknade både Thoby och Violet Dickinson i tyfus. Violet återhämtade sig, men Thoby dog, något som Virginia tog mycket hårt. Hon tröstade sig med att odla vänskapen med Thobys Cambridgevänner än mer, och samtalen blev nu mer personliga, från att enbart ha berört konst och litteratur samt vissa politiska eller moralisla spörsmål. Vanessa accepterade Clive Bells frieri, och Adrian och Virginia var tvungna att flytta. De fann ett hus vid Fitzroy Square, som de tyckte om, men Virginia och Adrian gick inte så bra ihop och försökte undvika varandra så mycket som möjligt. Vanessa och Clive gifte sig den 7 februari 1907 och Virginia var mycket svartsjuk och tyckte inte att Clive var värdig Vanessa.
   Bloomsburygruppen hade nu möten på Fitzroy Square på fredagarna. Virginia fick höra att hon borde gifta sig, men protesterade vilt, även om hon börjat intressera sig för mån i högre grad och flirtade med en sexton år äldre man, Walther Headlam.

Flirtar och förälskelse
   1908 inledde hon och Clive en liten flirt, som mest kom från hans sida. men hon gjorde inget för att förhindra den och var ganska tillmötesgående. Vanessa hade just fött sin första som, Julian, och Virginia var avundsjuk och oförstående över hennes moderliga känslor. 1908 började hon skriva på The Voyage Out och redan nu hade hon stora ideer om sitt framtida författarskapp, som frmgår av ett brev till Clive: "Jag tänker en hel del på min framtid och bestämmer mig för vilka böcker jag ska skriva - hur jag skall omdana romanen och fånga mängder av företeelser som nu flyr undan, omfatta helheten och skapa en oändlighet av underliga figurer ... men i morgon vet jag att jag kommer att slå mig ned till samma gamla livlösa fraser."
   Skrivandet gick framåt, men långsamt, och hon fann avkoppling i lite tidningsartiklar. När boken äntligen var färdig, blev hon så sjuk av oro och sinnesförvirring att hon fick läggas in på ett sjukhem i Twickenham i mars 1910.
   Hon återhämtade sig långsamt och insåg att Londonlivet inte var bra för henne, varför hon såg sig om efter ett hus på landet och fann "Little Talland House" i byn Firle i Sussex.
   1910 kom en ny förmåga med i Bloomsbury. Han hette Roger Fry och var en konstkännare och naturvetare.
   På en resa i Centraleuropa blev Vanessa sjuk och Roger "räddade Vanessa till livet genom energi, medkänsla och sunt förnuft", vilket fick till följd att Vanessa och Roger vid hemkomsten till London var förälskade och Vanessas äktenskap i princip var över. 1911 flyttade Virginia och Adrian till Brunswick Square, ett större hus där Adrian bodde en trappa upp, Virginia på andra våningen, Maynard Keynes på bottenvåningen, som Duncan Grant också skulle ha som ateljé, och den lediga övervåningen erbjöds till en annan av Thobys Cambridgevänner, som just kommit hem från Ceylon, Leonard Woolf. Huset på landet såldes och Virginia hur i stället tillsammans med Vanessa Asheman, strax väster om Firle.

Leonard Woolf
   Leonard och Virginia kom mycket bra överens, och gick långa promenader och diskuterade. Sex månader efter sin hemkomst friade han till Virginia som bad om betänketid. Samtidigt gjorde den press hon kände inför ett giftermål och oron för The Voyage Out som ännu inte blivit tryckt att hon fick, som hon skev "en släng av min vanliga sjukdom, i huvudet, du vet", vilket resulterade i en ny sjukhemsvistelse. Det gav henne tid att tänka, och den 10 augusti 1912 gifte hon sig med Leonard Woolf, och de flyttade till ett hus nära Fleet Street. Leonard hade blivit dåligt varnad för Virginias sjukdom och därför kom det som något av en chock för honom när Virginia åter blev sjuk Han ställde emellertid upp natt som dag, tog med henne till experter, till Twickenham, men inget hjälpte. Hon hade djupa depressioner och stark huvudvärk, kunde inte sova och vägrade äta. En gång då hon lämnats ensam hittade hon de lugnande medel som Leonard förvarade åt henne, och tog en dödlig dos Veronal. Hon svävade länge i dödsfara, men återhämtade sig efter att ha magpumpats och övervakats i flera dygn.
   På Virginias 33:e födelsedag, den 25 januari 1915, beslutade paret att flytta till ett stort hus som hette Hogarth House, och köpa en tryckpress. Pressen fungerade som en utmärkt terapi för Virginia som fick bort tankarna från boken som snart skulle komma ut. Den fick som tur var ett varmt mottagande vilket också påskyndade tillfrisknandet.
   Pressen utvecklades till en hel liten företagsamhet och 1918 gav Hogarth Press ut T.S. Eliots "Poems", Virginias novell "Kew Gardens" och Middleton Murrys "The Critic in Judgement" och senare verk av bl a E. M. Forster och Maksim Gorkij.
   Den 1 juli köpte Woolfs "Monks House" i Rodmell och Virginia gav ut sin andra bok, "Night and Day".

Stream of Consciousness
   1 januari 1920 beslutade hon sig för att skriva en roman där "det ena bara leder till det andra". Detta har hennes första steg mot den Stream of Consciousness-teknik som bland andra Joyce och Rickardson utvecklat. Virginia tyckte dock att de hade stora brister i sitt skrivande, bl a att de var för egoistiska och såg det hela ur en för snäv synvinkel. Verket utvecklade sig till "Jacob's Room", som blev färdigskriven den 4 november '21, varvid hon började skriva på "Mrs Dalloway", vars huvudperson hade en förebild i Kitty Maxse.
   Jacob's Room blev den första normalstora bok som Hogarth Press gav ut, och den "markerar början på hennes mognad och ryktbarhet". Likväl hade hon i början av 1923 en depressiv period som främst berodde på att hon var ledsen över att inte få barn - läkarna hade bedömt risken som för stor, och hon var avundsjuk på Vanessa.
   Vid den här tiden fick hon många nya vänner, bl a Vita Sackville-West och Harold Nicholson, ett märkligt par som båda hade förhållanden med det egna könet vid sidan av äktenskapet. Vita och Virginia blev förälskade i varandra, men åtminstone för Virginia vara det på ett andligt plan. Hon tog hela sitt liv avstånd från all sorts sexualitet och fann det totalt överskattat och främmande.
  

Boken Orlando blev mycket uppmärksammad när den kom ut

Vita härstammande från ett historiskt slott, Knole. Hon var litterärt bevandrad, hade zigenskt påbrå och var mycket manlig. Dessa egenskaper fascinerade Virginia så till den grad att hon skrev ett maskerat porträtt av sin vän, boken Orlando.

Stor uppmärksamhet
   Woolfs hade nu flyttat till Tavistock Square där de hade stora källarlokaler där de kunde utvidga pressens verksamhet ytterligare. Virginia stod nu på toppen av sin karriär: både Jacob's Room och Mrs Dalloway hade varit stora succéer, liksaså Mot fyren, boken om hennes barndom på St Ives.
   Orlando öppnade vägen för en bredare allmänhet som tyckte att hennes övriga böcker var för svåra. Att den väckte stor uppmärksamhet på grund av könsdebatten gjorde att upplagorna steg, och för första gången behövde hon och Leonard inte oroa sig för om pengarna skulle räcka till.
   Nästa bok kom till efter att föredrag om jämställdhet som hon hållit. Ett eget rum handlar om kvinnors oförmåga att ta sig ur sin situation och männens nedtryckande av kvinnorna.
   Hösten '29 började hon skriva på Vågorna och den blev färdig i juli '31. I samband med dess utgivning och Virginias 50-årsdag genomgick hon en sjukdomsperiod, den första på länge, men återhämtar sig snabbt. Vågorna fick strålande kritik som de efterföljande böckerna fick svårt att mäta sig med, "åren" som hon skrev på i tre år och som vållade henne stora bekymmer var enligt Leonard och de flesta kritiker inte alls lika bra som hennes tidigare böcker och Tre Guineas som var tänkt som en fortsättning på Ett eget rum saknade den medryckande stil och livfullhet som fanns i föregångaren. Kanhända berodde det på den växande oron ute i världen, det annalkande andra världskriget.

Självmord
   En sista bok, "Between the Acts" blev färdigskriven men Virginia mådde inte bra. Den negativa kritiken och krigshotet hade tagit hårt på henne och slaget om England förde plötsligt världshändelserna oroväckande nära. Leonard och Virginia hade bestämt sig för att ta sina liv om tyskarna invaderade. Leonard var jude och de hade hört vad som hänt i Tyskland. Den samlade bördan av dessa intryck och stämningar gjorde att Virginias tillstånd försämrades alltmer och Leonard visste inte vad han skulle ta sig till. Virginia som alltid vägrade att erkänna att hon höll på att bli sinnesjuk, ville inte gå till någon läkare. Till slut lät hon sig övertalas, och följde med till en gammal vän till hennes mamma, som vara läkare i Brighton. Mötet verkade lugna henne och de beslutade att en övervakande sjuksköterska nog bara skulle oroa Virginia ännu mer, så de återvände till Monks House. Följande dag ringde läkaren för att höra hur det var, men då var det för sent. Tidigt på morgonen den 28 mars 1941 hade Virginia dränkt sig i floden Ouse utanför Monks House. "Den enda erfarenhet" som hon sagt till Vita, "som jag aldrig kommer att beskriva".

Lotta Holmström

This Virginia Woolf webring site owned by Lotta Holmström. Next Next 5 Random List Previous Previous 5

Member of the Internet Link Exchange