Sedan finns mycket annat som kan vara av intresse på den bloggsajten. Coelho är en författare som gillar att dela med sig.

Det mest intressanta var just kriminalhistorien Skönhetsmord. Ljuden och musiken gav den känslan av radioteater men det var suggestivt och medryckande. Däremot blev uppläsningen av Afrika, vars text samtidigt spelades upp baklänges, mest en kakafoni av ljud som i mitt tycke blev irriterande och störande. Men det var å andra sidan kanske meningen med det.

Mikael Strömberg pratade om ljud, om hur städer kan ha sina egna soundtracks (det hade en gång varit hans arbetsuppgift på Aftonbladet att recensera städer som om de vore skivor). Han pratade också om de ljud som är på väg att försvinna som ”kom och ät” när en förälder ropar till barnen som är ute och leker. Andra utrotningshotade ljud är mattpiskning och den trasiga uppkopplingstonen till modemet. I mitt stilla sinne tänkte jag att visst kan man sörja över vissa ords bortgång men å andra sidan finns det ljud man aldrig vill höra igen ”arbeit macht frei” till exempel.

Joakim Pirinen är ett stort fan av anagram och läste upp flera texter ihopsatta med just dessa. Han har också komponerat en text som endast bestod av kända människors namn men avstavade mitt i för att ge nya betydelser.

Ett intressant seminarium och en påminnelse om att den text vi läser har uppstått från ljuden vi hör.

Nanna var inte själv på Textival men väl en representant för förlaget Kolik som gett ut hennes debutalbum ”Fulheten”, vilket även är namnet på hennes hemsida. Albumet blev, förutom senaste numret av Galago, det enda jag köpte på mässan. 100 pix och jag har glädjen att avnjuta denna unga smarta kvinnas iakttagelser. Att rekommendera!

I korthet – det stora problemet med Kulturutredningen tycks vara att ingen egentligen vet vad det var som var problemet till att börja med. Vad skulle man utreda?

Man har fått igång en debatt om kulturen och kunnat konstatera att kultursverige skulle må bra av färre institutioner och bredare samarbete mellan olika områden som exempelvis integration, utbildning och näringslivspolitik. Det finns problem inom kulturen med byråkratisering, fragmentarisering, minskad status och brist på pengar vilket skulle kunna lösas med hjälp av s.k. aspektpolitik (samarbete över gränserna), förvaltningsreformer och breddad finansiering.

Men skattekontoret inte har fått något uppdrag att beräkna hur mycket det skulle kosta att genomföra dessa förändringar.

Så kontentan av kulturutredningen är att ingenting kommer i realiteten att förändras – åtminstone inte under denna mandatperioden.

”Sara Granérs Det är bara lite AIDS fyller ett hålrum i den svenska humorserie-genren. Där Nina Hemmingsson driver med vår försiktighet vevar Granér med rallarnävarna och där Liv Strömquists serier är pedagogiska så är Granérs skämtteckningar som en hel obs-klass. Detta utan att någonsin tappa sin politiska medvetenhet.

I ett av duktighetskomplex infekterat samhälle, där neuros avlöser neuros, är det oerhört befriande att se Sara Granér angripa sin omvärld. Med en illvillig och vräkig humor som aldrig blir plump inspirerar hon oss att bryta med traditionella beteenden. Att ta itu med vår så vidrigt trevliga och mysiga tillvaro med nyöppnade ögon”

Man känner lätt igen hennes mycket karakteristiska enrutingar av djur, oftast i starka färger. Exempelvis är hon upphovsman till omslaget av Galagos senaste nummer (nr 95) – två hånglande björnar.

På Textival pratade Sara om sitt arbetssätt och visade ett par av sina alster och läste texter som exempelvis ”hur man hittar sin CP-punkt” – en ironisk drift av jakten på G-punkten men här i lobotomitappning.

Sara berättade att det viktiga är att något i bilderna är sant, och de behöver inte nödvändigtvis vara roliga (men ofta är det just det som blir komiken i bilderna – kärnan av sanning men sett ur ett absurt perspektiv). En av de första bilderna Sara visade var av en mamma och pappa som betraktar sitt barn som räcker dem en leksak. Pappan säger ”det är något konstigt med honom – det är som om han bara umgås med oss för att vi är hans föräldrar”

Sara brukade ha med sig en anteckningsbok med ambitionen att rita en bild per dag. När hon kom på en idé skissade hon hastigt ned den. Medvetet gjorde hon det snabbt för annars börjar man tänka hur eller om man borde göra annorlunda. Efter hand så plockade hon ut de bilder som var bäst och färglade dem.

Det är mycket lätt att fastna för Sara Granérs brutala humor. En av mina personliga favoritbilder är ett djur som har fullt med varor i famnen och springer förbi kassan. En anställd ropar ”Hallå – du måste betala!” varpå djuret svarar ”Nej, nej, nej. Man ska lyssna på sin kropp och inte göra något som känns fel”

Sara ingår i det feministiska serietecknarkollektivet ”Dotterbolaget” och du kan läsa mer på Galagos hemsida.

Workshopen riktar sig både till de som är ute efter skrivövningar och de som mest bara vill ha någonstans att skriva. Textsamtal lär det även bjudas på.

Ungefär 40 utställare, 10 seminarier, fem författarbikter samt diverse andra upptåg ingick i dagens Textival.
Inte mindre än sju av seminarierna fick besök av Skriva. Under de närmaste dagarna planerar vi att dela med oss av våra intryck och andras avtryck.

Lite mer om Textival och tankarna bakom kan du läsa i en intervju med Kristina Blom här.

Textival kommer att gå av stapeln på Tredje Långgatan 13b i Göteborg, mellan klockan 11-18.
I år kostar kalaset 60:- (för hela dagen). Och årets tema är ljud.
Seminarieprogram hittar du här.

Som lite tjuvstart på det hela har det dykt upp ett piano på Järntorget i Göteborg. Ett piano där du kan kolla efter hur ditt favoritord låter… Göteborgs-Posten har redan hunnit uppmärksamma detta.

I och med Textival välkomnar vi också Jennie som ny skribent här på bloggen. En skribent med specialkunskaper inom manusskrivande.
Vi har redan lite planer på vad detta ska kunna resultera i… Det ska bli kul!

Tävlingen pågår fram till den 22 mars och är för dig som ännu inte hunnit fylla 26 år. Ämnet är helt upp till dig och din text kan vara hur kort eller lång som helst. Men tänk på att det är ett bidrag per person som gäller – vi tar alltså inte emot diktsamlingar eller på annat sätt ihophörande dikter!

Bidraget får inte tidigare varit publicerat och du som skickar in måste även vara medlem av P3 Stars community.

Det vinnande bidraget läses sedan upp i P3 Star Söndag den 5 april, samt i Kulturradion i P1.

Något för dig? För att läsa mer om hur du anmäler dig klicka här.

I juryn sitter Anna Hallberg, Viktor Johansson, Anna Jörgensdotter och Daniel Boyacioglu.

Det skadar inte heller att rota runt lite i Diktdoktorns arkiv och se vilka tips och råd andra poeter har fått – det går att lära sig en hel del där.

Så här står det på SkrivPuff, där de två första övningarna dessutom redan är publicerade.

Vad kan du vänta dig här på SkrivPuff?

Varje vardag får du en skrivövning som tar ca 5-15 minuter att göra.

På lördagar och helgdagar får du en skrivarutmaning som kan ta lite längre tid.

En gång i månaden blir det en skrivartävling med fina priser.

Skrivövningarna kommer från författarcoachen Ann Ljungberg. Ofta egenutvecklade, men du får också tips om övningar i inspirerande böcker om skrivande. Skrivarpedagoger och författare bjuds in för att berätta om sina bästa skrivövningar.

Vi på Skriva.net är glada att få vara en del av Johanna Wistrands bloggturné. Hon har skrivit Skriv boken!, en e-bok som fungerar som en fyra veckors handledning i att komma till skott med sitt skrivande och sin bokidé, med skrivövningar varje vardag och ett program som får dig att jobba med att ta ditt skrivande och dina drömmar på allvar.

Jag får intrycket av att Johanna är något av en svensk Julia Cameron men utan den religiösa undertonen som genomsyrar Camerons böcker (även om de fungerar utmärkt att läsas även av en ateist som jag). Det är alltså ett bra betyg från mig som uppskattar Camerons böcker.
Det handlar mycket om att komma över hinder och rädslor, och framförallt att skriva – att verkligen göra det, inte bara läsa om skrivande eller planera sitt skrivande genom att inreda en fin skrivhörna eller köpa bra anteckningsböcker.

Varför, tror du, är det så tabubelagt för många att ägna sig åt det egna skrivandet?
– Är det det för många tror du? Hoppas inte… Jag utgår ju bara från mig själv. Jag inbillar mig att det är mer tabu för kvinnor än för män att ägna sig åt något inåtvänt, dvs åt skapande, på det viset, där det inte finns direkt omsorg om andra. Sen kanske många av de som trängtar efter att skriva samtidigt känner att de kan såra andra genom det de skriver, och att det hindrar dem.
- Jag har fått ta del av en hel del oro när det gäller just detta: vad ska andra säga, tänk om någon känner sig utpekad?

Själv har ändå Johanna Wistrand vuxit upp i en miljö som tar skrivandet på allvar, och som något naturligt, i akademikerstaden Uppsala.
- Mormor var författarinna, pappa jobbade i bokhandel och är poet, mamma undervisade i svenska och skrev läroböcker, min ena syster har bokhandel, skriver romaner och översätter från franska, berättade hon för Kjartan, tidigare i bokturnén.
Ändå var det lite motigt när hon skulle skriva boken.
- Jo, jag körde fast på så vis att jag drog ut på det hela, jag fegade i början, boken var ju ett helt år försenad. När jag väl satte igång med att arbeta på den, då hade jag stöd av skrivretreaten och fick jag fick mycket skrivet under fem dagar och på Skrivrum, på måndagarna där jag satt med andra och skrev på boken.
Du återkommer flera gånger i boken till att du ville använda dina egna råd när du skrev den. Att släppa rädslorna, att få vara ”good enough”, till exempel.
- Usch, var jag så tjatig ang detta med egna råd… man är lite blind för sin egen text, till nästa bok får jag allt hyra in en redaktör! Å andra sidan ingår det i detta att vara just ”good enough” – att inte presentera något som är perfekt. Att genom det inspirera läsaren till att själv våga skriva en bok. Det var i alla fall så jag tänkte när jag såg bristerna i boken. Och håll med om att det är pedagogiskt :-)
- Jag spelade också mycket operamusik medan jag skrev, det gav mig energi och mod! För mig handlar det verkligen om mod att skriva, jag vet inte varför det är just så för mig.

Hur föddes idén till boken, att det skulle vara just fyra veckor?
- Det var tre år sedan idén föddes när jag klurade på en kurs med just det namnet, men så fick det bli titeln på en bok istället. Just fyra veckor tyckte jag kändes behändigt, jag ville inte att e-boken skulle bli för lång (eller för tjock, sedan när det blir pappersbok). En e-bok ska inte vara för lång tycker jag, utan man ska få känslan av tillgänglighet, enkelhet och till viss del snabbhet när det gäller just det formatet.
Vem riktar sig boken till? Kan alla bli författare?
- Den riktar sig till folk som är som jag, lite ängsliga och rädda för att skriva fast med en stark längtan. Alla kan bli författare till sina egna böcker, men inte alla kan bli författare utgivna på etablerade förlag, givetvis. Alla har något att berätta och alla har rätt att ta till hjälp om de känner att de inte räcker till helt och hållet som författare, t ex en medförfattare.
Johanna Wistrand är författarcoach och har det egna bokförlaget Multimanus. Hennes coachingprogram har två inriktningar – skönlitteratur och fakta/självhjälpsböcker/handböcker.
Du har kurser som är kopplade till boken. Men den är tänkt att kunna fungera separat också antar jag? Varför ska man gå kurs?
- Gissa om jag var nöjd när jag kom på att skapa grupper kring min bok. Dels får jag vara delaktig i hur den fungerar, dels får jag själv, indirekt, stöttning till att skriva. Varje vecka under telefonmötena uttalar vi ett mål för kommande vecka, inför nästa telefonmöte. T ex att skriva varje dag på bussen på väg till jobbet.
- Jag skrev boken mycket för min egen skull och jag har de här grupperna lite grann för min egen skull också.

- På den här kursen som heter ”Skriv varje dag i en månad” som jag tänker ha igång löpande, ingår min vägledning under telefonmötena, samt individuell coaching efter kursens slut, från mig. Här får deltagarna också chansen att bilda en egen grupp efter kursens slut: de kan fortsätta mötas i grupp över telefonen och de har ett forum att kommunicera på (en blogg som bara de har tillgång till).
- Det räcker inte alltid med att läsa en stöttande bok, man kan behöva människor omkring sig som stöttar också, och det får man här.
Vilken egenskap är viktigast för den som skriver, fantasi eller envishet/uthållighet?
- Absolut båda egenskaperna. Måste jag välja så får det bli envishet/uthållighet. Men utan fantasi kan det ju bli rätt trist läsning…

Du skriver i boken om att skapa en pavlovsk hund, något som triggar lusten och impulsen att skriva. Vilken är din pavlovska hund?
- Just nu är det en vit soffa som jag köpte nyligen av en god vän. En vit soffa invid bokhyllan, varifrån jag ser ut över hela rummet och ingången. Så fort jag ser soffan vill jag sätta mig där och skriva. Jag trivs egentligen inte att sitta vid bord och skriva. Det får i så fall vara när man skriver i grupp. Det ska helst vara i soffa eller i en säng.
Alla dessa anteckningsböcker som du rekommenderar att man ska ha liggande i olika rum, i handväskan och så vidare, det låter som ett gott råd. Men hur håller du reda på materialet som samlas i dem, om det hör till ett och samma skrivprojekt? Har du någon rutin att t ex skriva in det på datorn med jämna mellanrum?
- Jo, jag brukar skriva in allt i datorn under fantasilösa, oinspirerade dagar då jag ändå vill skriva på något vis. Då blir det så att säga renskrivning.
- Sen tillåter jag mig att riva ut ur atneckningsböckerna och föra samman i mappar eller pärmar. Eller tejpa in från ”fel” anteckningsbok in i ”rätt” anteckningsbok.

”Man skriver på det sätt man skriver och det är lika bra att bejaka det,” skriver du. Men kan man inte utveckla/förändra sin författarröst, utan att för den sakens skull bli någon annan? Vad har du för tankar kring det?
- Jo så är det. Man utvecklas ju (förhoppningsvis) som människa och då förändras ju rösten. Man bejakar den röst man har just nu. Det är ju helt naturligt. Det skulle nog skorra falskt om man försökte använda samma ton och stil hela tiden fastän man kände att man hade förändrats.
- Jag såg på TV igår om den här irländska kvinnliga författaren som vunnit ett litterärt pris nyligen. Hon sa att hon skrev kubistiskt i början (hon jämförde med Picassos stilar: den otillgängliga kubism och den mer tillgängliga, naturliga blå perioden) men att hon höll på att utvecklas till att skriva mer naturalistiskt, rentav klichéartat, om jag förstod det rätt.

Har du funderat på en fortsättning, en del 2?
- Jag har fått förfrågan från mina kursdeltagare som följer boken att skriva en bok där de har stöttning varje dag i ett helt år och inte bara i fyra veckor.
- Jag kanske skriver en sådan bok nästa höst. Men just nu vill jag bara skriva eget, skönlitterärt.

Boken Skriv boken! finns att låna på elib och kan köpas på Multimanus.

Missa inte heller Johanna Wistrands blogg.

Vagt relaterade inlägg på Skriva.net:
Att driva svenskt förlag från Medelhavet – intervju med Ann Ljungberg
Filling the well
Artist dates – att hämta inspiration
Vad Louisiana lärde mig om skrivande
Jag reser till Prag med Julia Cameron

du som skriver…
…POESI, LÅTTEXTER, NOVELLER, ARTIKLAR,
RHYMES, SERIER, RECENSIONER, m.m?

Vill du påverka eller kanske
låta andra höra dina tankar?
Är du mellan 13-25 år, anmäl dig
och dina texter senast 3 nov till

uttrycktfestival@gmail.com

Så kan du få dina texter upplästa eller
själv stå på scen och läsa, sjunga eller
på vilket sätt du vill, framföra dina ord!

Nordmarkens Fritidsgård, Fredag 7nov kl.18.00-22.00

18.00 Skrivarworkshop med Stina Nilsson, nya sätt att framföra och experimentera med ord!
19.30 Estradpoeten Tina Bergérus, kvällens konferencier uppträder, läser och presenterar akter
20.30 ÖPPEN SCEN och UTSTÄLLNING
21.00 Artisten Loke ”Underground-Visans Härförare”

Under UttrycktFestivalen har du möjlighet att uttrycka dina ord, låta dem höras eller synas. Rikskända artisten Loke och estradpoeten Tina Bergérus (som även är konferencier för kvällen!) är redan bokade och det bjuds även på skrivar-workshops och nya sätt att framföra och experimentera med ord!

En annan del av festivalen är att en jury kommer att välja och vraka bland alla de texter vi får in (från alla festivalerna, inte bara den i Kungälv) och de texter som väljs ut kommer att… …sättas ihop till en bok!

Känner du dig peppad på att delta eller har du en åsikt om hur festivalen borde vara, så ska du höra av dig till oss!

Jag går till seminariet Författarnas Kerala för att lyssna på Anita Nair. Av ingen annan anledning har jag trotsat trötthet och ordgröt i huvudet och satt mig i den dragiga lokalen med dålig akustik. Dagen innan har jag köpt boken ”Ladies Coupé”, till min lycka hittade jag den äntligen på engelska och även om jag inte har med mig den för att få den signerad, tänker jag att bara att få höra Anita Nair räcker.

Anita Nair är en av flera författare från den indiska delstaten Kerala (hon är i gott sällskap med t.ex. Arundhati Roy, författare till ”De små tingens gud”) som fått stor uppmärksamhet runt om i världen. ”Ladies Coupé” (på svenska ”Kvinnor på ett tåg”), en samling historier om olika kvinnor, blev en internationell succé. Den senaste romanen heter ”The Mistress” och har enligt henne själv fått titeln efter Ralph Waldo Emersons citat ”Art is a jealous mistress”. Liksom ”Ladies Coupé” är ”The Mistress” skriven på engelska, ett val av språk som jag personligen gärna skulle ha velat höra mer om: När bestämde sig Nair för att skriva på engelska? Brottades hon med samma dilemma som många författare från före detta kolonier gör – att hålla sitt modersmål levande eller att nå en större marknad och läsekrets internationellt?

Tyvärr är det inte Anita Nair i egenskap som väl respekterad författare som hamnar i fokus. Istället är det Basheer, en annan keralansk författare som dog 1994, som samtalet får cirkulera kring. Seminariet inleds med att översättaren Katarina Trodden berättar om Basheers liv medan ett bildspel av Basheer rullar bakom henne. Det fortsätter med att moderator Tomas Löfström ställer frågor om Nairs skrivande men med utgångspunkten från hur Basheer gjorde under sitt författarskap: – Hur viktig har Basheer varit för Nairs skrivande? Tänker hon också på att använda språket på det innovativa sätt som Basheer gjorde? Ser hon några likheter med sitt och Basheers berättande?

Anita Nair svarar artigt på frågorna men det är först när hon själv tar kontroll över ordet som det blir intressant. Hon berättar om sin bok ”The Mistress”, om att den kom ur att hon börjat grubbla mycket över vad konsten betyder för den som skapar, hur nödvändig den är och vad den gör med en. Som författare var det viktigt att skriva en bok där hon själv fick tolka konsten utan att bli ifrågasatt och det är detta hon gör i ”The Mistress”. Inledningen, som Nair läser högt för oss, sopar inget under mattan. Det är ett djupgående sökande, en kärleksaffär som tecknas med stor passion och sårbarhet.

”You may call these the nine faces of the heart.”

Nio ansikten eller ansiktsuttryck, är det som kathakali-dansarna använder, när de utövar den tusenåriga dansen som har sina rötter i just Kerala. I ”The Mistress” berättas det om en flod som är på väg att torka ut och Nair säger att den kan ses som en symbol för kathakali-dansen, en konstart som det tar många års hård träning för att lära sig och som just därför att hotad att dö ut.

Som en person med konstanta genusglasögon på mig, kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att en framgångsrik som författare som Anita Nair, influgen ända från Indien, inte ensam får stå i fokus på ett seminarium. Jag har svårt att tänka mig att samma sak skulle drabba en aktuell kritikerrosad manlig författare och särskilt inte om den andra författaren var en (måhända hur stor och vida respekterad som helst) kvinna. Kanske har jag fel? Kanske planerar Bok-och biblioteksmässans förberedelsegrupp redan nu att bjuda in den underbarnsmärkte Jonathan Saffron Foer till att enbart prata om Joyce Carol Oates författarskap? Visserligen är det en snäll jämförelse, eftersom Saffron Foer har haft Oates som mentor och förmodligen har en mycket personligare relation till henne än vad Nair, som inte ens delar modersmål med Basheer, har till hans skrivande.

Les Murray är från Australien. Han är poeten som menar att kreativitet och att må dåligt inte hänger ihop, de göder inte varandra, som många kanske har en romantiserad bild av att de ska.

Les Murray har två strategier som han har tacklat sin depression med. Dels att skriva sig ut ur sig själv, in i djur, växter och natur. Dels att göra precis tvärtom; skriva sig in i sig själv och hela sig inifrån, berättar Murrays tyska översättare Margitt Lehbert.

Trots att Les hade levt med svår depression i många år dröjde det innan han insåg att skrivandet kunde fungera terapeutiskt. Det var först när han blev riktigt dålig som han gav det ett försök. Idag säger han att blir man tillräckligt sjuk tar man till vilka medel som helst i ett försök att hitta lindring.

Blir ni intresserade av att se mer (eller bättre) klipp där Les figurerar finns här ett par där han samtalar med Bob Ellis.

Nästa år blir det Spanien som blir fokusland.
År 2010 blir det Afrika. Det ser jag fram emot.

Nu ska jag sova. Det blev det inte så mycket av i helgen.

Orbita är namnet på en grupp som består av en konstnär/designer och fem poeter, gruppen bildades i Lettland år 1999. De började blanda musik, poesi och film och försökte ta sig till arenor där poesi inte var så vanligt förekommande. De anser själva att poetiska framträdanden under 90-talet var deprimerande och oftast slutade med mycket alkohol.
Nu har det blivit mer vanligt med film till poesiuppläsningar i Lettland.

Poeterna i Orbita bor och verkar i Lettland men skriver företrädesvis på ryska. Deras böcker är dock flerspråkiga och innehåller dikter på ryska tillsammans med lettiska översättningar. I vissa fall även med engelska översättningar.
Förutom böcker ger gruppen även ut dvd-utgåvor med filmdiktspår. De läser dikterna på ryska, men man kan välja att se dem med lettiska eller engelska undertexter. Dikterna är bildsatta med exempelvis animeringar och super8-filmer, lite som konstvideo. Några av titlarna är (i engelsk översättning): ”The Hair of Literature” och ”When We Run out of Jazz”

På mässan, i Lettlands monter, finns en dator med ett dataspel som Orbita skapat. Det är ett sätt att visa dikter men samtidigt en parodi på 90-tals-shooterspel. Du måste skjuta för att få en rad av dikten.

Moderatorn för seminariet blev vi dock mindre imponerade av. Det kändes som att Bengt Jangfeldt hela tiden ville styra seminariet till att bli en föreläsning i rysk-lettisk historia och klassisk rysk litteratur. När man får tillfället att prata med en nyskapande grupp som Orbita borde man kanske ta chansen att gå på djupet med deras skapande (och inte prata lika mycket om sig själv och sin egen utgivning av Majakovskijböcker i Moskva).

/Emilie & Sofie

Aidan Chambers har ett arbetsbord och ett databord i varsin ände av rummet han arbetar i. Det är för att han ska röra på sig, det är viktigt säger hans doktor. Han kan bara jobba koncentrerat i 50 minuter. Sedan går han över till datorn och kollar sin mail. Om han inte har fått någon blir han upprörd, det är därför han har funderat på att skriva till spammare och be om fler mail så han ska ha något att läsa, så att han inte känner sig ensam.

Kvällen innan seminariet slog Aidan vad om att det skulle komma max 25 personer och lyssna till just honom berätta om sig själv och sitt författarskap, vem skulle vara intresserad av det? Han förlorade vadet. Det är många som har samlats för att lyssna på engelsmannen och han tackar ödmjukt för vår uppmärksamhet.

Chambers har använt alla de format han känner till i sitt skrivande. Han fick problem under arbetet med den senaste boken eftersom han hade slut på nya sätt att skriva på. Projektet (även liknad vid en rejäl tegelsten) som han höll på med, krävde olika format för de sex olika böckerna. Chambers menar att det inte spelar någon roll om en författare är duktig på handling eller inte, det som gör boken är hur den är skriven, innehållet är mindre viktigt. Vad har boken för röst? Vem är rösten riktad till? Det är två frågor som är av stor vikt för Chambers.

Formatet för den sista boken hittade Chambers när han slog på tv:n sent en natt och fastnade i filmen ”Pillowbook”. Filmen är baserad på en japansk bästsäljare som är skriven på ett sätt som betecknas som ”women writing”. Ingen handling, enbart en samling av olika stycken – det är formen. En bok som Chambers varmt kan rekommendera som exempel är The Book of Disquiet (som du kan läsa delar av här).

Och eftersom populistiska böcker alltid slutar lyckligt medan seriösa böcker slutar olyckligt var Chambers tvungen att avsluta sin bok med döden.

”The books we like the most are the ones our bests friends tells us to read.” Det är ofta där du hittar din Epiphany-bok, boken som du känner handlar om dig själv, där du hittar dig själv, där du lär dig om dig själv och som blir av stor betydelse för just dig. För Chambers egen del var det Sons and lovers av D. H. Lawrence.

Idag är det svårt för unga människor att hitta sin Epiphany-bok, menar Chambers. Att resurserna minskar i skolor och bibliotek och att utbudet krymper. Att lärare bestämmer en bok som alla ska läsa oavsett var någonstans barnet befinner sig eller vilken typ av person man är. Han saknar tiden då bibliotekarier matchade barn med bok och innehåll. Istället får engelska barn läsa böcker med utdrag från olika böcker. Vilket gör att hela resan genom en berättelse går förlorad. Vilka ovana läsare tror man ska bli intresserade av läsning genom en sådan struktur? Här kan vi lätt dra paralleller till Martin Widmarks samtal om förförståelse som vi skrev om igår.
”The key to make children read is to read out loud to them and talk about books and reading with them. Don’t make icecream.” Gör inte läsandet alldeles för lätt, lite motstånd och nya idéer måste finnas. Äter du bara glass blir du fort trött på det.

”What is life going to be like when you live to be a hundred? We haven’t written it yet. That is what I’m going to do now.”

/Emilie & Sofie

”Det är bra om man låter det omedvetna få bestämma”, säger Nordqvist. Han fortsätter med att för honom är det betydligt svårare att veta om ett konstverk är bra eller inte. Hur ska man avgöra det? Det är så nära en själv, utsprunget ur diffusa bilder i ens medvetande, det är helt utan förhållningsregler. Jämförelsen går helt klart att göra med det kreativa skrivandet.

Nordqvist drar själv slutsatsen att när han kan återvända till ett konstverk flera år efter att han har gjort det och fortfarande tycka om det, då måste det vara bra på något sätt. Sedan tillägger han att han personligen inte tycker att konst ska vara politisk. ”Åsikter kan man uttrycka i ord” menar han och visar en bild på två kinesiska barn och en Mao-röd fana:”Det var på sjuttiotalet när alla var tvungna att visa hur politiska de var hela tiden.”

Att illustrera ser Nordqvist som ett hantverk. Det är beställaren som sätter upp vissa gränser och då går inte att sväva ut hur som helst. Inte heller har han full frihet när det gäller att skriva en barnbok. Ofta har han målet att klara av sagan på 24 sidor och han måste ta i beaktande att han berättar en historia för människor som inte har så stor erfarenhet av livet. Ni som liksom jag har vuxit upp med Pettson-böckerna kan kanske intyga om att de talade till en och inte över huvudet på en, världen var ens egen barnvärld på något sätt.

För att förklara hur han går tillväga när han skriver en barnbok, listar Nordqvist, mycket pedadgogisk, upp processen för oss åhörare.

1. Han bestämmer sig för att göra en bok och att det ska ta ett halvår.
2. Vad ska boken handla om? Det är det svåra, säger Nordqvist, det kan ta upp till några månader att komma i underfund med.
3. När historien är bestämd, börjar han skriva anteckningar för hand.
4. Efter anteckningarna, kommer skisserna. Sida för sida planerar han boken.
5. När han har kommit hit, är det bara att ”göra färdigt”. Nu är allt bestämt, det gäller bara att färglägga och producera. Nordqvist talar om det här som ett helt annat tillstånd. När han tidigare i processen varit så koncentrerad att han inte har kunnat tänka på något annat, kan han i slutstadiet förlita sig på sina hantverkshänder och samtidigt lyssna på radio eller någon talbok.

Arbetet med Var är min syster? var lite annorlunda. Det var en idé som fick mala i Nordqvists huvud i flera år. Han berättar att han gjorde de första skisserna för inte mindre än 25 år sedan, efter att ha publicerat sin första bok. Det var svårt att fortsätta på den då så Nordqvist la den åt sidan och började med en Pettson-bok istället. Sedan hittade han skisserna femton år senare och i tio år fick den mogna till sig i huvudet.

Nordqvist erkänner att han var tveksam till att bygga en bok utifrån bilder som inte har någon egentlig handling. Ett tag övervägde han att publicera boken helt utan text men i slutändan fick det bli några rader på varje sida – poetiska tankar som systern har medan hon svävar från ett landskap till ett annat. Textrutorna är inflikade i de bländande magiska bilderna, där Nordqvist som vanligt har öst på med detaljrikedom och värme. Varje träd finns gestaltat med kvistar och lutning, varje strå på ängarna har sin egen rättmätiga plats.

Det har varit roligt att vistas i den världen, säger Nordqvist och ger det som en förklaring till att han tog förhållandes lång tid på sig att göra den. På frågan vad han har för planer här närmast, svarar han att han kanske ska göra en mellanbok för att få lite distans. Egentligen skulle han gärna göra en till bok i liknande stil men menar att prestationskravet ökar hela tiden. Nu har han gjort det här och det betyder att nästa bok måste bli bättre.

Han avslutar med att det inte blir lättare med åren. Vissa perioder kan det kännas som att han inte kan något. Sedan lättar det igen och han hittar vägen till nya projekt. ”Det är väl en del av skapandet”, säger han.

* På bilden: Sven Nordqvist (t. v.) tillsammans med Jan Hansson, chef för Svenska Barnboksinstitutet