Jag går till seminariet Författarnas Kerala för att lyssna på Anita Nair. Av ingen annan anledning har jag trotsat trötthet och ordgröt i huvudet och satt mig i den dragiga lokalen med dålig akustik. Dagen innan har jag köpt boken ”Ladies Coupé”, till min lycka hittade jag den äntligen på engelska och även om jag inte har med mig den för att få den signerad, tänker jag att bara att få höra Anita Nair räcker.

Anita Nair är en av flera författare från den indiska delstaten Kerala (hon är i gott sällskap med t.ex. Arundhati Roy, författare till ”De små tingens gud”) som fått stor uppmärksamhet runt om i världen. ”Ladies Coupé” (på svenska ”Kvinnor på ett tåg”), en samling historier om olika kvinnor, blev en internationell succé. Den senaste romanen heter ”The Mistress” och har enligt henne själv fått titeln efter Ralph Waldo Emersons citat ”Art is a jealous mistress”. Liksom ”Ladies Coupé” är ”The Mistress” skriven på engelska, ett val av språk som jag personligen gärna skulle ha velat höra mer om: När bestämde sig Nair för att skriva på engelska? Brottades hon med samma dilemma som många författare från före detta kolonier gör – att hålla sitt modersmål levande eller att nå en större marknad och läsekrets internationellt?

Tyvärr är det inte Anita Nair i egenskap som väl respekterad författare som hamnar i fokus. Istället är det Basheer, en annan keralansk författare som dog 1994, som samtalet får cirkulera kring. Seminariet inleds med att översättaren Katarina Trodden berättar om Basheers liv medan ett bildspel av Basheer rullar bakom henne. Det fortsätter med att moderator Tomas Löfström ställer frågor om Nairs skrivande men med utgångspunkten från hur Basheer gjorde under sitt författarskap: – Hur viktig har Basheer varit för Nairs skrivande? Tänker hon också på att använda språket på det innovativa sätt som Basheer gjorde? Ser hon några likheter med sitt och Basheers berättande?

Anita Nair svarar artigt på frågorna men det är först när hon själv tar kontroll över ordet som det blir intressant. Hon berättar om sin bok ”The Mistress”, om att den kom ur att hon börjat grubbla mycket över vad konsten betyder för den som skapar, hur nödvändig den är och vad den gör med en. Som författare var det viktigt att skriva en bok där hon själv fick tolka konsten utan att bli ifrågasatt och det är detta hon gör i ”The Mistress”. Inledningen, som Nair läser högt för oss, sopar inget under mattan. Det är ett djupgående sökande, en kärleksaffär som tecknas med stor passion och sårbarhet.

”You may call these the nine faces of the heart.”

Nio ansikten eller ansiktsuttryck, är det som kathakali-dansarna använder, när de utövar den tusenåriga dansen som har sina rötter i just Kerala. I ”The Mistress” berättas det om en flod som är på väg att torka ut och Nair säger att den kan ses som en symbol för kathakali-dansen, en konstart som det tar många års hård träning för att lära sig och som just därför att hotad att dö ut.

Som en person med konstanta genusglasögon på mig, kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att en framgångsrik som författare som Anita Nair, influgen ända från Indien, inte ensam får stå i fokus på ett seminarium. Jag har svårt att tänka mig att samma sak skulle drabba en aktuell kritikerrosad manlig författare och särskilt inte om den andra författaren var en (måhända hur stor och vida respekterad som helst) kvinna. Kanske har jag fel? Kanske planerar Bok-och biblioteksmässans förberedelsegrupp redan nu att bjuda in den underbarnsmärkte Jonathan Saffron Foer till att enbart prata om Joyce Carol Oates författarskap? Visserligen är det en snäll jämförelse, eftersom Saffron Foer har haft Oates som mentor och förmodligen har en mycket personligare relation till henne än vad Nair, som inte ens delar modersmål med Basheer, har till hans skrivande.

Les Murray är från Australien. Han är poeten som menar att kreativitet och att må dåligt inte hänger ihop, de göder inte varandra, som många kanske har en romantiserad bild av att de ska.

Les Murray har två strategier som han har tacklat sin depression med. Dels att skriva sig ut ur sig själv, in i djur, växter och natur. Dels att göra precis tvärtom; skriva sig in i sig själv och hela sig inifrån, berättar Murrays tyska översättare Margitt Lehbert.

Trots att Les hade levt med svår depression i många år dröjde det innan han insåg att skrivandet kunde fungera terapeutiskt. Det var först när han blev riktigt dålig som han gav det ett försök. Idag säger han att blir man tillräckligt sjuk tar man till vilka medel som helst i ett försök att hitta lindring.

Blir ni intresserade av att se mer (eller bättre) klipp där Les figurerar finns här ett par där han samtalar med Bob Ellis.

Nästa år blir det Spanien som blir fokusland.
År 2010 blir det Afrika. Det ser jag fram emot.

Nu ska jag sova. Det blev det inte så mycket av i helgen.

Orbita är namnet på en grupp som består av en konstnär/designer och fem poeter, gruppen bildades i Lettland år 1999. De började blanda musik, poesi och film och försökte ta sig till arenor där poesi inte var så vanligt förekommande. De anser själva att poetiska framträdanden under 90-talet var deprimerande och oftast slutade med mycket alkohol.
Nu har det blivit mer vanligt med film till poesiuppläsningar i Lettland.

Poeterna i Orbita bor och verkar i Lettland men skriver företrädesvis på ryska. Deras böcker är dock flerspråkiga och innehåller dikter på ryska tillsammans med lettiska översättningar. I vissa fall även med engelska översättningar.
Förutom böcker ger gruppen även ut dvd-utgåvor med filmdiktspår. De läser dikterna på ryska, men man kan välja att se dem med lettiska eller engelska undertexter. Dikterna är bildsatta med exempelvis animeringar och super8-filmer, lite som konstvideo. Några av titlarna är (i engelsk översättning): ”The Hair of Literature” och ”When We Run out of Jazz”

På mässan, i Lettlands monter, finns en dator med ett dataspel som Orbita skapat. Det är ett sätt att visa dikter men samtidigt en parodi på 90-tals-shooterspel. Du måste skjuta för att få en rad av dikten.

Moderatorn för seminariet blev vi dock mindre imponerade av. Det kändes som att Bengt Jangfeldt hela tiden ville styra seminariet till att bli en föreläsning i rysk-lettisk historia och klassisk rysk litteratur. När man får tillfället att prata med en nyskapande grupp som Orbita borde man kanske ta chansen att gå på djupet med deras skapande (och inte prata lika mycket om sig själv och sin egen utgivning av Majakovskijböcker i Moskva).

/Emilie & Sofie

Aidan Chambers har ett arbetsbord och ett databord i varsin ände av rummet han arbetar i. Det är för att han ska röra på sig, det är viktigt säger hans doktor. Han kan bara jobba koncentrerat i 50 minuter. Sedan går han över till datorn och kollar sin mail. Om han inte har fått någon blir han upprörd, det är därför han har funderat på att skriva till spammare och be om fler mail så han ska ha något att läsa, så att han inte känner sig ensam.

Kvällen innan seminariet slog Aidan vad om att det skulle komma max 25 personer och lyssna till just honom berätta om sig själv och sitt författarskap, vem skulle vara intresserad av det? Han förlorade vadet. Det är många som har samlats för att lyssna på engelsmannen och han tackar ödmjukt för vår uppmärksamhet.

Chambers har använt alla de format han känner till i sitt skrivande. Han fick problem under arbetet med den senaste boken eftersom han hade slut på nya sätt att skriva på. Projektet (även liknad vid en rejäl tegelsten) som han höll på med, krävde olika format för de sex olika böckerna. Chambers menar att det inte spelar någon roll om en författare är duktig på handling eller inte, det som gör boken är hur den är skriven, innehållet är mindre viktigt. Vad har boken för röst? Vem är rösten riktad till? Det är två frågor som är av stor vikt för Chambers.

Formatet för den sista boken hittade Chambers när han slog på tv:n sent en natt och fastnade i filmen ”Pillowbook”. Filmen är baserad på en japansk bästsäljare som är skriven på ett sätt som betecknas som ”women writing”. Ingen handling, enbart en samling av olika stycken – det är formen. En bok som Chambers varmt kan rekommendera som exempel är The Book of Disquiet (som du kan läsa delar av här).

Och eftersom populistiska böcker alltid slutar lyckligt medan seriösa böcker slutar olyckligt var Chambers tvungen att avsluta sin bok med döden.

”The books we like the most are the ones our bests friends tells us to read.” Det är ofta där du hittar din Epiphany-bok, boken som du känner handlar om dig själv, där du hittar dig själv, där du lär dig om dig själv och som blir av stor betydelse för just dig. För Chambers egen del var det Sons and lovers av D. H. Lawrence.

Idag är det svårt för unga människor att hitta sin Epiphany-bok, menar Chambers. Att resurserna minskar i skolor och bibliotek och att utbudet krymper. Att lärare bestämmer en bok som alla ska läsa oavsett var någonstans barnet befinner sig eller vilken typ av person man är. Han saknar tiden då bibliotekarier matchade barn med bok och innehåll. Istället får engelska barn läsa böcker med utdrag från olika böcker. Vilket gör att hela resan genom en berättelse går förlorad. Vilka ovana läsare tror man ska bli intresserade av läsning genom en sådan struktur? Här kan vi lätt dra paralleller till Martin Widmarks samtal om förförståelse som vi skrev om igår.
”The key to make children read is to read out loud to them and talk about books and reading with them. Don’t make icecream.” Gör inte läsandet alldeles för lätt, lite motstånd och nya idéer måste finnas. Äter du bara glass blir du fort trött på det.

”What is life going to be like when you live to be a hundred? We haven’t written it yet. That is what I’m going to do now.”

/Emilie & Sofie

”Det är bra om man låter det omedvetna få bestämma”, säger Nordqvist. Han fortsätter med att för honom är det betydligt svårare att veta om ett konstverk är bra eller inte. Hur ska man avgöra det? Det är så nära en själv, utsprunget ur diffusa bilder i ens medvetande, det är helt utan förhållningsregler. Jämförelsen går helt klart att göra med det kreativa skrivandet.

Nordqvist drar själv slutsatsen att när han kan återvända till ett konstverk flera år efter att han har gjort det och fortfarande tycka om det, då måste det vara bra på något sätt. Sedan tillägger han att han personligen inte tycker att konst ska vara politisk. ”Åsikter kan man uttrycka i ord” menar han och visar en bild på två kinesiska barn och en Mao-röd fana:”Det var på sjuttiotalet när alla var tvungna att visa hur politiska de var hela tiden.”

Att illustrera ser Nordqvist som ett hantverk. Det är beställaren som sätter upp vissa gränser och då går inte att sväva ut hur som helst. Inte heller har han full frihet när det gäller att skriva en barnbok. Ofta har han målet att klara av sagan på 24 sidor och han måste ta i beaktande att han berättar en historia för människor som inte har så stor erfarenhet av livet. Ni som liksom jag har vuxit upp med Pettson-böckerna kan kanske intyga om att de talade till en och inte över huvudet på en, världen var ens egen barnvärld på något sätt.

För att förklara hur han går tillväga när han skriver en barnbok, listar Nordqvist, mycket pedadgogisk, upp processen för oss åhörare.

1. Han bestämmer sig för att göra en bok och att det ska ta ett halvår.
2. Vad ska boken handla om? Det är det svåra, säger Nordqvist, det kan ta upp till några månader att komma i underfund med.
3. När historien är bestämd, börjar han skriva anteckningar för hand.
4. Efter anteckningarna, kommer skisserna. Sida för sida planerar han boken.
5. När han har kommit hit, är det bara att ”göra färdigt”. Nu är allt bestämt, det gäller bara att färglägga och producera. Nordqvist talar om det här som ett helt annat tillstånd. När han tidigare i processen varit så koncentrerad att han inte har kunnat tänka på något annat, kan han i slutstadiet förlita sig på sina hantverkshänder och samtidigt lyssna på radio eller någon talbok.

Arbetet med Var är min syster? var lite annorlunda. Det var en idé som fick mala i Nordqvists huvud i flera år. Han berättar att han gjorde de första skisserna för inte mindre än 25 år sedan, efter att ha publicerat sin första bok. Det var svårt att fortsätta på den då så Nordqvist la den åt sidan och började med en Pettson-bok istället. Sedan hittade han skisserna femton år senare och i tio år fick den mogna till sig i huvudet.

Nordqvist erkänner att han var tveksam till att bygga en bok utifrån bilder som inte har någon egentlig handling. Ett tag övervägde han att publicera boken helt utan text men i slutändan fick det bli några rader på varje sida – poetiska tankar som systern har medan hon svävar från ett landskap till ett annat. Textrutorna är inflikade i de bländande magiska bilderna, där Nordqvist som vanligt har öst på med detaljrikedom och värme. Varje träd finns gestaltat med kvistar och lutning, varje strå på ängarna har sin egen rättmätiga plats.

Det har varit roligt att vistas i den världen, säger Nordqvist och ger det som en förklaring till att han tog förhållandes lång tid på sig att göra den. På frågan vad han har för planer här närmast, svarar han att han kanske ska göra en mellanbok för att få lite distans. Egentligen skulle han gärna göra en till bok i liknande stil men menar att prestationskravet ökar hela tiden. Nu har han gjort det här och det betyder att nästa bok måste bli bättre.

Han avslutar med att det inte blir lättare med åren. Vissa perioder kan det kännas som att han inte kan något. Sedan lättar det igen och han hittar vägen till nya projekt. ”Det är väl en del av skapandet”, säger han.

* På bilden: Sven Nordqvist (t. v.) tillsammans med Jan Hansson, chef för Svenska Barnboksinstitutet

I recensionerna har På ödets vingar fått beröm för att personporträtten är gestaltade med känsla. Karaktärerna i Sandströms böcker går inga raka vägar, de är komplexa och tar inte alltid sina hjälteroller med ro.

Innan Julia Sandström började skriva fantasy, ägnade hon sig åt fan fiction. På Internet finns det särskilda sidor där människor kan skicka in sina alster och kommentarer och Sandström berättar att hon lärt sig oerhört mycket av att delta i dessa forum. Hennes fantasyskrivande fick sin start när hon läste en berättelse av en annan fan fiktion-skrivare som hade ritat upp en karta över världen där historien utspelade sig.

- Jag tänkte att det där kan jag också göra, säger Sandström.

Att skriva fan-fiction är något som många författare och skrivpedagoger rekommenderar. Det är en bra skola, ett bra avstamp att börja sitt skrivande med. Eftersom persongalleri, bokens värld och ton redan finns kan skribenten fokusera på själva skrivandet och utveckla och finslipa detta innan denne ger sig i kast med form och teknik.

Författare som Julia Sandström själv får mycket inspiration av är bland andra J.K. Rowling och Robin Hobb.

- Från början var drömmen att bli publicerad. Nu är det att bli författare på heltid.

/Emilie & Sofie

Dikten är publicerad i det senaste numret av Glänta. Hon ger också smakprov av sin bok ”Ta i trä”. Landskapet är Västergötland, Borås finns med, ”nuförtiden” är ett centralt ord. ”Det är ingen som heter Ida längre” – kaxighet blandat med ödmjukt betraktande. Allt får flyta in i vartannat, Linn Hansén har en lugn röst som banar väg för orden och ja, jag blir mycket nyfiken på att läsa mer.

Jörgen Gassilewski är nästa poet att äntra scenen i Rum för poesi. Han visar först upp exempel på hur dikterna i hans ännu inte publicerade bok, är utformade rent grafiskt. Det börjar med små fyrkanter av text och en rad på tyska. Sedan övergår texten i något som Gassilewski kallar för snöande, uppbrutna ord singlar nerför pappersarken. Den avslutande delen är tillbaka i textrutor igen, fast här blandas ord från de tidigare delarna in. Orden knyts ihop och får ny innebörd. ”Jag älskar dig är en vacker och nyttig fras”, inleds en av hans dikter med och sedan följer ett bollande mellan påståendena ”Jag älskar dig” och ”Jag hatar dig”. Det är diktsamlingens stomme.

Marie Lundqvists, det svenska språkets bildmotor, är den som får avsluta poesitimmen. Med sig har hon sin nya diktsamling De dödas bok. Rösten är höstljus – varm och smickrande mot allt som kommer i dess väg; stavelser, ord, pauser blir sång när Lundqvist uttalar dem.

”Stillheten är som ett svalt mynt i våra heta händer.”

Döden har huvudrollen i den här diktsamlingen, liksom i flera av Lundqvists böcker är det en kär vän, en sällsam kraft, en vila och en födelse. Dikterna skildrar ett gräl mellan jaget och döden. Själv tänker jag mig en objuden gäst som man måste ta ställning till – ska den frågas in på kaffe eller ska man stå kvar bakom dörren och stirra på den genom nyckelhålet.

”Nu slåss fåglarna om dina vackra ögon, som vore de äpplen.”

Jag har bilden av Findus i huvudet när jag går mot seminariet. Mer Findus än Pettson faktiskt, de zucchinirandiga byxorna och tänjbarheten i kroppen, Findus som alltid vill leka. Jag ser Pettsons verkstad framför mig också – kaosplottret av skruvar och märkliga maskiner, träflis, små ögonförsedda lurvprickar som befolkar hörnen och som finns där för att de är där, inte av någon annan anledning.

Jo, jag tänker mig det där sprättiga när jag föreställer mig Sven Nordqvist, författare till tio Pettson och Findus-böcker och ett tiotal andra, däribland den senaste Augustprisvinnaren ”Var är min syster?”. Jag vet att det inte stämmer, att en författare utåt sett sällan är som den skriver. Det är den inre världen som dominerar hos en skapande människa, annars skulle den lika gärna låta bli med det den gör.

Ändå reagerar jag på hur olik den levande Sven Nordqvist är från min bild av honom. Han ger ett sobert intryck i sin svarta kavaj och grå skjorta. När seminariet har satt igång, står han vid podiet och läser en monolog om sina reflektioner kring att vara illustratör och konstnär och hur det ena skiljer sig från det andra. Bakom sig har han en stor skärm som visar en powerpoint-presentation av hans verk, allt ifrån barnboksillustrationerna och de politiska bilderna som han gjorde som Amnesty-aktiv på 70-talet.

Talet han håller är som ett brev, ett sommarprat, en vindsbrygga rakt in i hans tankar. Vi som lyssnar får vara där, vi får andas, vi får följa med och hålla Sven Nordqvist i handen medan han leder oss genom bilderna.

Det enda jag tänker är: Tack. Där många samtal på bokmässan tenderar att bli verktyg för moderatorerna att visa sig klipska genom att ställa (enligt deras åsikt) ”rätt” frågor, saknar jag kärnan. Alla dessa samtal med storslagna författare och så många undanflyende frågor för att slippa kliva på och ställa sig upp till knäna i det kladdiga, GRÖTEN, som är skapandet. Varför får inte den plats i diskussionerna? Är folk trötta på att prata om den?

När Nordkvist är klar, tackar Svenska barnboksinstitutets chef Jan Hansson honom och säger att det kändes som att vi var hemma hos Nordqvist ett tag. ”Fast jag pratar inte så här mycket hemma”, säger Nordqvist på sin skånska och alla skrattar.

Jag ska i nästa inlägg försöka att redogöra för det Sven Nordqvist sa i seminariet. Även om jag önskar att jag hade kunnat spela in det och återge det exakt: från första ordet till sista bilden, med Nordqvists lågmält eftertänksamma berättande.

Katti Hoflin pekar på att det finns två åsiktsläger om konsten: de som tycker att konsten ska vara fri och ogranskad och de som menar att den ska ha en högre agenda, en politisk medvetenhet. Hon frågar panelen varför det är så.

Ana Udovic svarar att rädslan för att konst och barnböcker ska vara för politiska är en rest från sjuttiotalet då all litteratur för barn var pekfingeraktig.

- Det får inte vara för tillrättalagt. Men varje bok förmedlar ett ideal, säger Kristina Henkel (jämställt.se).
Hon berättar att när hon besöker olika förskolor brukar hon ha en övning som går ut på att barnen får ta ut tio böcker och räkna hur många flickor respektive pojkar som var huvudkaraktärer i dem. Reaktionerna brukar bli ”men var är alla flickorna?”.

- Jag har rätt som läsare att göra ändringar. Jag vill inte förmedla stereotyper till mina barn. Jag kan gå in och TipExa och ändra han till hon, berättar Kristina vidare.
- Personligen skulle inte jag göra så, men barnlitteraturen behöver mångfald. Jag vill visa att allt finns i världen. Världen ska inte vara stängd för mina barn, anser Ana Udovic.

Från vänster: Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin

Martin Widmark berättade om sina egna erfarenheter och åsikter om det här med att skriva lättläst och engagerande för barn. Förutom böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, har Martin skrivit en hel del böcker i samarbete med Liber. Martin skriver boken, själva historien och Liber lägger till läslära.

Det måste finnas en bra historia i grunden, något som är spännande, sedan får läslära och pedagogik komma i andra hand. Det måste ju finnas något som får läsaren att vilja fortsätta, vilja veta vad som ska hända…
Martin Widmark menar att deckare är utomordentligt bra exempel på böcker som stimulerar barn till att läsa. Inte bara för att de är spännande utan för att barnen får chans att interagera med texten, böckerna ger dem en utmaning och håller hjärnan aktiv.

Det är viktigt att språket inte lägger krokben för läsandet. Språket får inte bli tråkigt. Strunta inte i svåra ord, utan sätt in dem i kontexten istället. Tänk ‘guida fram till en förståelse’.

Förförståelse är något som Martin pratar om, det kan bli extra tydligt hos barn, men även vi vuxna påverkas av det. Vem har inte märkt att det tar lite extra lång tid att komma in i en bok skriven av en författare vi inte tidigare läst? Det tar ett tag att koda av en ny författarröst.
Vidare, och ganska mycket med tankarna på det här med förförståelse, tycker inte Martin att det är lärarens uppgift att välja litteraturen i skolan, det är bibliotekariens uppgift.

Martin avslutar med att ge föräldrar och lärare ett tips på hur man kan skriva med barn och förbättra barns skrivande: Låt först barnen planera sina egna berättelser, samtala med dem i grupper där läraren leder och ställer frågor som barnen svarar på. Låt dem sedan göra själva skrivandet två och två.

Personligen kommer jag att tänka på den gamla godnattsagetekniken, den där man hela tiden ställer frågor till barnet om berättelsen (Det var en gång ett djur, vad var det för djur? – Åsna! – Det var en gång en åsna, som hette? – Axel! …osv) och sedan kan man tacka för den fina sagan man har fått och titta på barnets först förvånade och sedan förnöjda min…

/Sofie och Emilie

Pia berättar att hennes barn alltid har tjuvläst och kommit med massor av användbara synpunkter på hennes böcker.
Så en dag föddes idén om att skriva en bok tillsammans med ett av sina barn. Yngste sonen Teo nappade och sedan började ett samarbete som hållit i flera år.

Teo ville att de skulle skriva något spännande, vilket i sin tur ledde till att de började fundera på vad som gjorde dem rädda. Både Pia och Teo deltog i brainstormandet av saker alltifrån att bli ensam till att datorn havererar. Det hela slutade i boken ”Hemsk misstanke”.

Pia berättar vidare att skrivprocessen har gått till på följande sätt: Först har de hittat på historien tillsammans. De pratade mycket om hur huvudkaraktären Pål skulle vara som person (Teo var den som bestämde namnet på pojken, han sade totalnej till Pias förslag och Pia vek sig, trots att hon egentligen känner en Pål och i början hade svårt att inte se denne framför sig och tänka ”Men han är alldeles för stor”.)
Sedan har Pia satt sig ned och skrivit och skrivit. Så har Teo fått läsa och komma med synpunkter och ändringar och Pia har fått skriva om, och så där fick det hålla på några vändor.
Teo är också den som gjort illustrationerna till boken, vilka består av Påls dagboksanteckningar, inklusive skisser på olika karaktärer i boken.

Från början var det bara tänkt att de skulle skriva en bok tillsammans. Men de hade så trevligt så nu är de redan inne på bok nummer tre.

Pia hade aldrig tidigare provat att skriva tillsammans med någon annan. Hon tycker om att bestämma själv och det är inte en slump att hon har valt ett så ensamt och självstyrande yrke som författare. Teo verkar också dela dessa egenskaper med Pia och vill även han vara den som bestämmer. Båda är envisa. Men efterhand som de har arbetat tillsammans har de förstått att de kan lära sig saker av varandra, båda två. Arbetet har lett till ökat förståelse dem emellan och de har mycket roligt tillsammans!

Två tyngdviktare inom modern svensk litteratur träffades idag för att samtala om hur de har gjort för att skriva en historisk roman; Ellen Mattsson och Lars Andersson. Ellen Mattsson har med den senaste boken ”Glädjestranden” publicerat sju böcker. Lars Andersson, som blev utsedd till 2007 års värmländska författare, har ett tjugotal boktitlar bakom sig, den senaste heter ”Ljus från ingenstans”.

Moderatorn och historikern Lars Sewilius-Berg öppnade seminariet genom att beskriva ”Glädjestranden” och ”Ljus från ingenstans” som väldigt olika sätt att närma sig en historisk berättelse. Mattssons bok ”Glädjestranden” utspelar sig i Bohuslän under första halvan av 1800-talet, medan Lars sjugenerationersroman tar avstamp på 1600-talet och sträcker sig ända fram till slutet av 1800. Där Anderssons roman, enligt Sewilius-Berg, har ett öppet slut (”Ljus från ingenstans” är den första av två böcker på temat), är Ellen Mattssons berättelse stängd på ett annat sätt, det finns en början, en mitten och en avslutning.

Det finns en hel del likheter också. Varken Mattsson eller Andersson visste till en början inte särskilt mycket om personerna som de ville skriva om. Mattsson hade under sin uppväxt fått höra om en släkting som skulle fått ärva en gård i Ljungskile, men eftersom han var gravt alkoholiserad, gick gården över till hans syster istället. Brodern försvann i samma veva och ingen vet vad som blev av honom. Detta försvinnande fascinerade Ellen Mattsson och det var där fröet till hennes berättelse såddes.

För Mattsson var det aldrig särskilt viktigt att vara i autentisk i sin skildring av 1800-talet, något som moderator Sewilius-Berg tar fasta på och upprepar frågan, lite alltför många gånger, om det konstnärliga uttrycket är viktigare än den historiska datan i fiktion. ”JA!” säger Ellen Mattsson bestämt. Det är berättelsen som står i fokus när hon skriver, inte fakta. Däremot var hon under arbetet med ”Glädjestranden” noggrann med att ta reda på hur arbetet på en gård gick till i början på 1800-talet. Förr var människors liv och arbetet de utförde ett, menar hon och tillägger att för att förstå sina karaktärers vardag ville hon veta hur det kändes att stå ute på fältet en hel dag och jobba, rörelserna som satte spår i kroppen.

Något som hon medvetet inte har ändrat på, är språket. Hon tycker själv att det lätt blir en barriär mellan läsaren och texten som krånglar till läsandet, när någon har ansträngt sig för att skriva på ett alltför daterat språk. Lars Andersson håller med. I hans roman, som utspelar sig i trakten Hedås vid Klarälven, pratar karaktärerna värmländska på det sätt som det låter idag. Det är omöjligt att veta hur det skulle ha låtit på 1600-talet, säger han.

Hur förbereder man sig då när man skriver en historisk roman?

När Andersson började skissa upp sin bok, var släkthistorien bara tänkt att ligga som en inledning innan den ”riktiga” handlingen kom igång. Han använde sig av samma metoder som en släktforskare gör: han letade upp offentliga handlingar som bouppteckningar och kyrkoarkiv. Väldigt få värmländska bönder har satt sina liv i tryck men det fanns en bonde i Visnum socken vars dagbok från 1800-talet finns bevarad och den har Andersson haft nytta av. Trots det magra utbudet av dokument fastnade Andersson i människoödena som han läste om och inledningen, som bara skulle bli ett tjugotal sidor, växte och blev en hel roman.

Ellen Mattsson erkänner att hon är motvillig till att kolla upp saker och göra research på förhand. Ibland är det nödvändigt men, som hon poängterar ”Är man författare får man göra vad man vill” och hon tycker att det är synd att inte utnyttja den möjligheten, att låta fantasin ta över. Hon understryker också att för henne handlade valet att skriva en historisk roman inte om något aktivt val. Historien tog plats i hennes huvud och sedan följde formen efter. Att skriva upplever hon som något visuellt, hon är där på plats och beskriver det hon ser. Hon menar också att fiktionens styrka ligger i att kunna berätta något i det faktiska skeendet, innan man har tillgång till den överblick och efterklokhet som vetenskaplig historia har. Att dyka ner och vara mitt i, istället för att dra slutsatser efteråt.

Lars Andersson spinner vidare: På samma gång som vi idag är en produkt av historien måste vi också återskapa den för oss själva. Han passar på att berömma Ellen Mattsson för hennes, som han uttrycker det, ”mirakulösa roman”. Det han saknade i arbetet med ”Ljus från ingenstans” var den närvaro som Mattsson kunnat ha i sin bok, att gå in på djupet i allt som händer. En roman som ska ha plats med sju generationers liv måste vara lite mer översiktlig.

Det handlar mycket om distans också, säger Mattsson. Personligen har hon ingen distans till sina karaktärer när hon skriver om dem och om hon skulle ha det, skulle boken dö. När hon är klar däremot, när hon har fångat världen hon vill skriva om, då är boken som en såpbubbla som får släppas iväg och sväva fritt. Då har hon inte längre makten att komma åt sina karaktärer.

Gunila Ambjörnsson (författare, dramatiker och regissör) går igång på platser. Det får henne att bli väldigt inspirerad. Som t.ex. Gamla stan, ruiner i Visby eller en stor teater.

Tidsresor har länge fascinerat Gunila och många av hennes ungdomsböcker handlar om tidsresenärer. Något som är hyfsat vanligt i anglo-saxisk litteratur, men verkligen inte i svensk.

Dessa böcker hamnar oftast i en genre som kallas Två-världs-fantasy (det finns en verklig värld och en annan (kan vara historisk), och historien utspelar sig i bägge). Detta är en genre som ligger Gunila mycket varmare om hjärtat än den som vi vanligast förknippar med fantasy (den a la Tolkien, som vimlar av pojkar med svärd).

Trots Gunilas fantasifulla teman vad det gäller hennes böcker lägger hon mycket möda och tid på research.

Huvudmålet är att det ska vara väldigt realistiskt. Sedan får man acceptera det där andra…

Hennes senaste bok handlar bl.a. om Island och om magi…

Ambai föddes 1944 i Tamil Nadu och språket hon skriver på är tamil. Som hon själv uttrycker det ”I can count and curse only in Tamil”. Numera bor hon i Mumbai, där det talas marathi, men hon tycker inte att det är ett hinder att skriva på ett språk som hon inte omges av dagligen. I Indien, som har 14 officiella språk, flyter de olika orden ihop med varandra, folk är vana vid att det talas olika dialekter och språk.

Privat heter Ambai C.S. Lakshmi. Hon tog sitt författarnamn då hon började skriva vid 16 års ålder, en tid när det var på modet för författare att använda pseudonym. Namnet Ambai valde hon av flera anledningar. I Maharabharata, den indiska nationaleposet, som rymmer hundratals karaktärer, berättas det om Ambai som ber om att få återfödas till man, för att hämnas de oförätter som hon blivit utsatt för som kvinna. Det är ett namn som går bortom kön och detta tilltalar författaren.

Namnet hör också till huvudpersonen i en roman som C.S. Lakshmi läste när hon började skriva – en kvinna som blev utkastad av sin man för att, som han uttryckte det, hon inte var hans intellektuella jämlike. Kvinnan började skriva under manligt pseudonym och fick flera böcker publicerade som uppskattades av allmänheten och av hennes man. När han bad henne flytta hem igen (eftersom hon nu bevisat att de var jämlikar) avstod hon och sa att hon inte behövde honom eftersom hon hade hittat sig själv.

Boken och karaktären gjorde ett stort intryck på C.S. Lakshmi. Överhuvudtaget märks det direkt att det är rättvisa hon brinner för, det är ett ämne som hon hela tiden återkommer till när hon pratar. Hon berättar om hur irriterad hon blir över att bli kallad för ”kvinnoförfattare” eller ”kvinnoskildrare” bara för att hon är kvinna och författare (”I write about LIFE!”) eller för att hon oftast skriver om kvinnor. Hon menar att en man som skriver om män uppfattas som en universell författare, en person som skildrar livet i allmänhet, medan en kvinna som skriver om kvinnor genast sorteras in i ett specifikt fack för just kvinnor.

På frågan varför hon har valt att skriva på tamil, säger Ambai att det är det enda språket som hon kan skriva kreativt. Att skriva facklitteratur på engelska går bra men när det gäller att skapa behöver hon en annan närhet till språket. Hon lyfter också fram att det är svårt att känna igen sina texter när de har översatts till ett annat språk – i det tamilska språket används ljud för att illustrera en bild, ljudet av en viss rörelse vävs in i ordet, t. ex. bruset från ett vattenfall eller en grodas kväkande. Översättaren Birgitta Wallin håller med och säger att hon avundas det tamilska språket för sin melodiska ljudkvalitet och att hon valde att behålla just de illustrerande orden i den svenska översättningen.

En annan viktig ingrediens i Ambais böcker är maten. För att skildra maten så sanningsenligt som möjligt, tog Birgitta Wallin hjälp av sina kontakter i Chennai och lät dem visa henne olika indiska kryddor och grönsaker som används mycket. Ambai säger ”Det vi i vår familj inte har kunnat uttrycka med ord, det har vi istället visat genom mat” och därför är maten central i hennes berättande. Maten blir också en viktig fråga i köket, kvinnans domän, där det utkämpas strider mellan de olika karaktärerna – vem som bestämmer vilken mat som ska lagas, vem som ska laga den och, vem som får äta vad. Köket blir en plats där makt krävs och förloras, där kvinnor hävdar sitt utrymme men som också är det rum där de är förvisade, långt från den offentliga arenan.

På Ambais arbetsplats på ljud- och bildcentret Sparrow jobbar de just med att samla in kvinnors erfarenheter och livsöden för att de inte ska gå förlorade. ”Those things which are normally considered as soft facts, I turn into hard facts”, säger Ambai.

Äntligen har den startat, 24:e årets bokmässa. Trots att undertecknad bara kunde närvara under eftermiddagen blev det ett långt och fem korta seminarier som hanns med för egen del. Emilie hann med ett kortseminarie och fyra långa.

Vi ska göra vårt bästa för att skriva så många artiklar som möjligt från dessa redan idag. Imorgon väntar nya spännande seminarier…

Nyheter på årets bokmässa är:
• under söndagen räcker det med entrébiljett för att lyssna på seminarier
• ett nytt torg med namnet Grafiska torget
• 1000kvm temporär hall med serveringsområde, utställningar och bokbord
• ett café med många sittplatser

Om ni har några särskilda önskemål om vad vi ska skriva om ifrån mässan så kan ni posta dem i en kommentar till detta inlägg eller maila oss på info at skriva punkt net.

Deckarförfattaren Anna Jansson är fjärde kvinna ut i seminariet där Thomas Bodström förhör författarna i Blodgruppen.
- Vi har för låga straff i Sverige, säger hon, och pressas förstås av Bodström som undrar vilka straff hon syftar på.
- Med tanke på att vi har livstidsstraff… vad är det för straff du vill höja?, frågar han.
Klippet är inspelat på Bokmässan i Göteborg tidigare i år.

Tidigare avsnitt:
Del 3, med Inger Frimansson
Del 2, med Karin Alvtegen
Del 1, med Åsa Nilsonne

- Det finns mord som kan försvaras, säger författaren Inger Frimansson bestämt. Och får publiken att skratta när hon flera gånger upprepar att ”man måste sköta det snyggt!”.
Se henne förhöras av Thomas Bodström – här är tredje klippet från Bodström möter Blodgruppen!

Tidigare avsnitt:
Del 2, med Karin Alvtegen
Del 1, med Åsa Nilsonne

Författaren Karin Alvtegen förhörs av Thomas Bodström. Varför älskar vi att läsa om mord?, frågar han.
Se klippet från Bodström möter Blodgruppen!

Del 1, med Åsa Nilsonne, hittar du här.