Själv har jag bekanta både bland de som är med och de som inte är det. De som inte är det har oftast tagit ett aktivt ställningstagande att inte vara det.

Nanna var inte själv på Textival men väl en representant för förlaget Kolik som gett ut hennes debutalbum ”Fulheten”, vilket även är namnet på hennes hemsida. Albumet blev, förutom senaste numret av Galago, det enda jag köpte på mässan. 100 pix och jag har glädjen att avnjuta denna unga smarta kvinnas iakttagelser. Att rekommendera!

I korthet – det stora problemet med Kulturutredningen tycks vara att ingen egentligen vet vad det var som var problemet till att börja med. Vad skulle man utreda?

Man har fått igång en debatt om kulturen och kunnat konstatera att kultursverige skulle må bra av färre institutioner och bredare samarbete mellan olika områden som exempelvis integration, utbildning och näringslivspolitik. Det finns problem inom kulturen med byråkratisering, fragmentarisering, minskad status och brist på pengar vilket skulle kunna lösas med hjälp av s.k. aspektpolitik (samarbete över gränserna), förvaltningsreformer och breddad finansiering.

Men skattekontoret inte har fått något uppdrag att beräkna hur mycket det skulle kosta att genomföra dessa förändringar.

Så kontentan av kulturutredningen är att ingenting kommer i realiteten att förändras – åtminstone inte under denna mandatperioden.

”Sara Granérs Det är bara lite AIDS fyller ett hålrum i den svenska humorserie-genren. Där Nina Hemmingsson driver med vår försiktighet vevar Granér med rallarnävarna och där Liv Strömquists serier är pedagogiska så är Granérs skämtteckningar som en hel obs-klass. Detta utan att någonsin tappa sin politiska medvetenhet.

I ett av duktighetskomplex infekterat samhälle, där neuros avlöser neuros, är det oerhört befriande att se Sara Granér angripa sin omvärld. Med en illvillig och vräkig humor som aldrig blir plump inspirerar hon oss att bryta med traditionella beteenden. Att ta itu med vår så vidrigt trevliga och mysiga tillvaro med nyöppnade ögon”

Man känner lätt igen hennes mycket karakteristiska enrutingar av djur, oftast i starka färger. Exempelvis är hon upphovsman till omslaget av Galagos senaste nummer (nr 95) – två hånglande björnar.

På Textival pratade Sara om sitt arbetssätt och visade ett par av sina alster och läste texter som exempelvis ”hur man hittar sin CP-punkt” – en ironisk drift av jakten på G-punkten men här i lobotomitappning.

Sara berättade att det viktiga är att något i bilderna är sant, och de behöver inte nödvändigtvis vara roliga (men ofta är det just det som blir komiken i bilderna – kärnan av sanning men sett ur ett absurt perspektiv). En av de första bilderna Sara visade var av en mamma och pappa som betraktar sitt barn som räcker dem en leksak. Pappan säger ”det är något konstigt med honom – det är som om han bara umgås med oss för att vi är hans föräldrar”

Sara brukade ha med sig en anteckningsbok med ambitionen att rita en bild per dag. När hon kom på en idé skissade hon hastigt ned den. Medvetet gjorde hon det snabbt för annars börjar man tänka hur eller om man borde göra annorlunda. Efter hand så plockade hon ut de bilder som var bäst och färglade dem.

Det är mycket lätt att fastna för Sara Granérs brutala humor. En av mina personliga favoritbilder är ett djur som har fullt med varor i famnen och springer förbi kassan. En anställd ropar ”Hallå – du måste betala!” varpå djuret svarar ”Nej, nej, nej. Man ska lyssna på sin kropp och inte göra något som känns fel”

Sara ingår i det feministiska serietecknarkollektivet ”Dotterbolaget” och du kan läsa mer på Galagos hemsida.

Två tyngdviktare inom modern svensk litteratur träffades idag för att samtala om hur de har gjort för att skriva en historisk roman; Ellen Mattsson och Lars Andersson. Ellen Mattsson har med den senaste boken ”Glädjestranden” publicerat sju böcker. Lars Andersson, som blev utsedd till 2007 års värmländska författare, har ett tjugotal boktitlar bakom sig, den senaste heter ”Ljus från ingenstans”.

Moderatorn och historikern Lars Sewilius-Berg öppnade seminariet genom att beskriva ”Glädjestranden” och ”Ljus från ingenstans” som väldigt olika sätt att närma sig en historisk berättelse. Mattssons bok ”Glädjestranden” utspelar sig i Bohuslän under första halvan av 1800-talet, medan Lars sjugenerationersroman tar avstamp på 1600-talet och sträcker sig ända fram till slutet av 1800. Där Anderssons roman, enligt Sewilius-Berg, har ett öppet slut (”Ljus från ingenstans” är den första av två böcker på temat), är Ellen Mattssons berättelse stängd på ett annat sätt, det finns en början, en mitten och en avslutning.

Det finns en hel del likheter också. Varken Mattsson eller Andersson visste till en början inte särskilt mycket om personerna som de ville skriva om. Mattsson hade under sin uppväxt fått höra om en släkting som skulle fått ärva en gård i Ljungskile, men eftersom han var gravt alkoholiserad, gick gården över till hans syster istället. Brodern försvann i samma veva och ingen vet vad som blev av honom. Detta försvinnande fascinerade Ellen Mattsson och det var där fröet till hennes berättelse såddes.

För Mattsson var det aldrig särskilt viktigt att vara i autentisk i sin skildring av 1800-talet, något som moderator Sewilius-Berg tar fasta på och upprepar frågan, lite alltför många gånger, om det konstnärliga uttrycket är viktigare än den historiska datan i fiktion. ”JA!” säger Ellen Mattsson bestämt. Det är berättelsen som står i fokus när hon skriver, inte fakta. Däremot var hon under arbetet med ”Glädjestranden” noggrann med att ta reda på hur arbetet på en gård gick till i början på 1800-talet. Förr var människors liv och arbetet de utförde ett, menar hon och tillägger att för att förstå sina karaktärers vardag ville hon veta hur det kändes att stå ute på fältet en hel dag och jobba, rörelserna som satte spår i kroppen.

Något som hon medvetet inte har ändrat på, är språket. Hon tycker själv att det lätt blir en barriär mellan läsaren och texten som krånglar till läsandet, när någon har ansträngt sig för att skriva på ett alltför daterat språk. Lars Andersson håller med. I hans roman, som utspelar sig i trakten Hedås vid Klarälven, pratar karaktärerna värmländska på det sätt som det låter idag. Det är omöjligt att veta hur det skulle ha låtit på 1600-talet, säger han.

Hur förbereder man sig då när man skriver en historisk roman?

När Andersson började skissa upp sin bok, var släkthistorien bara tänkt att ligga som en inledning innan den ”riktiga” handlingen kom igång. Han använde sig av samma metoder som en släktforskare gör: han letade upp offentliga handlingar som bouppteckningar och kyrkoarkiv. Väldigt få värmländska bönder har satt sina liv i tryck men det fanns en bonde i Visnum socken vars dagbok från 1800-talet finns bevarad och den har Andersson haft nytta av. Trots det magra utbudet av dokument fastnade Andersson i människoödena som han läste om och inledningen, som bara skulle bli ett tjugotal sidor, växte och blev en hel roman.

Ellen Mattsson erkänner att hon är motvillig till att kolla upp saker och göra research på förhand. Ibland är det nödvändigt men, som hon poängterar ”Är man författare får man göra vad man vill” och hon tycker att det är synd att inte utnyttja den möjligheten, att låta fantasin ta över. Hon understryker också att för henne handlade valet att skriva en historisk roman inte om något aktivt val. Historien tog plats i hennes huvud och sedan följde formen efter. Att skriva upplever hon som något visuellt, hon är där på plats och beskriver det hon ser. Hon menar också att fiktionens styrka ligger i att kunna berätta något i det faktiska skeendet, innan man har tillgång till den överblick och efterklokhet som vetenskaplig historia har. Att dyka ner och vara mitt i, istället för att dra slutsatser efteråt.

Lars Andersson spinner vidare: På samma gång som vi idag är en produkt av historien måste vi också återskapa den för oss själva. Han passar på att berömma Ellen Mattsson för hennes, som han uttrycker det, ”mirakulösa roman”. Det han saknade i arbetet med ”Ljus från ingenstans” var den närvaro som Mattsson kunnat ha i sin bok, att gå in på djupet i allt som händer. En roman som ska ha plats med sju generationers liv måste vara lite mer översiktlig.

Det handlar mycket om distans också, säger Mattsson. Personligen har hon ingen distans till sina karaktärer när hon skriver om dem och om hon skulle ha det, skulle boken dö. När hon är klar däremot, när hon har fångat världen hon vill skriva om, då är boken som en såpbubbla som får släppas iväg och sväva fritt. Då har hon inte längre makten att komma åt sina karaktärer.

Som ledare kunde jag och Emilie inte göra mycket annat än häpna över den talang och kreativitet som formligen lyste om lägerdeltagarna.

Och vi vill dela med oss av lite:

Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Är det att hjälpa andra? Är det att älska varandra? Är det att älska dig? Jag älskar dig, vet ej om det är det som är meningen med livet.
Inte att jag bryr mig, för inget kan stoppa mig att göra det. För min mening med livet är enligt mig, dig. Likt en sommarbris vill jag smeka dig ömt. Varför kan du inte älska mig?
Jag är feg, du vet inte att jag finns. När du grät tröstade jag dig inte. När du bad för hjälp, hjälpte jag dig inte. Och nu har skeppet seglat iväg, men jag var inte värd att åka med. Så jag är inte värld livet, för jag har ingen mening.

Döden kryper längs min bleka ryggrad.
Och i mitt sista andetag skriker jag
ditt namn ända in i tystheten.

Joel Ängeby

Posta sedan utdrag från ditt skrivande de olika åren i ett inlägg på din blogg. Något i stil med det här:

För ett år sedan skrev jag: (din dikt här)
För fem år sedan skrev jag: (ditt kåseri här)
För tio år sedna skrev jag: (ditt prosastycke här)
För femton år sedan skrev jag: (din låttext här)
För tjugp år sedan skrev jag: (din dikt här)

Vilken skönlitterär genre som helst alltså. Och det går bra att antingen blanda eller hålla sig till en och samma.
Glöm inte att trackbacka hit eller lämna din länk i en kommentar, så vi kan hitta det. Och bolla gärna utmaningen vidare till andra som du tror skulle vara intresserade.

Om du vill anta utmaningen men inte har någon blogg – posta ditt svar här i kommentarsfältet nedan.

~ Gnell

sagt av Max Barry

* Minesweeper = MS Röj

Vad gäller frågan inom litteraturen tror jag det blir svårt att mäta kvalitet på ett exakt sätt så att många är överens om både mätmetod och mätresultat. Viss litteratur anses som finare än annan av stora grupper. Betyder det att den har högre kvalitet?
Ofta antas att böcker som läses av många inte håller lika hög kvalitet som de som ett fåtal – experter, elit – förstår sig på och uppskattar. Betyder det att kvalitetsbegreppet ens är vettigt att använda?

Jag har min personliga åsikt om vad som utgör god litteratur, men någon annan tycker något annat. Varför ska ett fåtal få tolkningsföreträde framför massan?

Kanske får vi närma oss kvalitetsbegreppet på samma sätt som sker inom arkitekturen, där man bedömer hur nyskapande, kreativ etc själva idén bakom tävlingsbidrag till arkitekturtävlingar är. Små brister i utförandet spelar då mindre roll. Skulle det fungera inom litteraturen?

Kursen vänder sig till dig som har erfarenhet av att skriva och är intresserad av att läsa dina dikter högt, att uppträda med poesi inför publik. Hur många olika sätt finns det att läsa en dikt? Hur fångar jag publiken? Kan
man tävla i poesiuppläsning? Vad finns det för scener och sammanhang där man kan läsa? Vad ska man tänka på när man skriver?
Det här är en kurs för dig som är nyfiken på att skriva dikter för scenen och att uppträda med dem. Du får träna på att uppträda både ensam och tillsammans med andra, vi arbetar med både våra egna och varandras dikter. Vi skriver, vi läser, vi arbetar med röst och med rytm, vi testar oss fram och har roligt!
Målet med kursen är att du ska kunna uppträda med dina dikter inför publik. Att du har fått olika verktyg till att fånga publiken, höras ordentligt och variera din uppläsning.

Jag kommer att ha den som kvällskurs nu under våren på Folkuniversitetet i Göteborg och som sommarkurs (en intensivvecka) på Molkoms folkhögskola i Värmland. Så gå in och anmäl ert intresse på någon av sajterna om ni tycker att det låter kul!

Sedan så verkar vi skrivande människor lite av naturen vara indelade i två grupper; de som hela tiden vill lägga till saker till texten, och de som hela tiden vill ta bort något. Eller är det så att dessa indelningar inte stämmer utan det är själva texten (och kanske också författaren) som är i olika stadier av skapandet? Vad tror du?

Rent personligen tycker jag att författaren av boken ”Lille prinsen” sätter huvudet på spiken med detta citat:

”Perfection is finally attained, not when there is no longer anything to add, but when there is no longer anything to take away.”

— Antoine de Saint Exupéry

Är det för att min skrivarpersonlighet är att ta bort onödiga saker ur texter som jag instämmer så helhjärtat med citatet, eller är det helt enkelt definitionen av ett bra skrivande? Vad tycker du? Håller du med Antoine eller har du någon annan idé?

Om du inte redan har läst Lille prinsen kan jag rekommendera den! Läs ett utdrag ur inledningen av boken här.

Jag fick ett samtal med filosofen, författaren, musikern med mera Ladislaus Horatius om hans bloggande på Kalla Linjen, en blogg som skiljer sig från de flesta genom att ha ett mer litterärt anslag. Jag frågade vad som särskiljer bloggtexter från andra texter han skriver.
- I nästan alla sammanhang har jag en utvald kostym på mig, och det vill ju som regel en bokläsare. Boken ska gärna ha en identitet som är någorlunda homogen. Det behövde jag inte alls ha i Kalla Linjen.
- Jag kunde hoppa. I samma stycke kunde jag vara många människor på en gång.
Han nämner 1800-talsförfattare som Amiel och bröderna Goncourt som sina förebilder.
- Dagboksformen är väldigt intressant. Det här lätta, flyktiga skrivandet som man gör snabbt, och som därmed blir bättre än det som man skriver långsamt, på ett sätt. Det blir mindre slips på det, bättre flyt, au naturel…
- Jag behöver en scen. Det har man när man skriver i en tidning, men det här var en annan slags realtidsscen och realtidsskrivande som jag tyckte var sexig.
Se hela intervjun i klippet ovan.

Fotnot: Kalla Linjen innehåller idag enbart texter från juli 2007, de tidigare finns för tillfället inte tillgängliga på webben.

Vi pratade om hur vanligt det är att litteraturpristagarna är författare som ytterst få har läst. Finns det inom Akadmien en motvilja mot folkkärlighet?
Varje år, i mer än 100 år, har Nobelpriset i litteratur delats ut. Ändå är det, med årets pristagare inräknat, endast 11 kvinnor som fått priset…

Så gissa om jag blir glad när jag får höra vem som har vunnit årets pris. Inte bara kvinna, utan även en mycket läst författarinna! Doris Lessing, en författare som, enligt mig, lyckas vara både bred och smal på samma gång.
Hon fick priset med motiveringen: ”den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning”.

Fyra böcker har jag själv läst av Doris Lessing och den som bevarats bäst i mitt minne är faktiskt inte ”Den femte sanningen/The Golden Notebook” (en bok som klassats som feministisk bibel) utan ”Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem” (en bok som klassats som science-fiction). Nu var det några år sedan men jag upplevde boken som väldigt intressant samtidigt som det var lätt att följa med i historien. (Enligt en artikel i DN även en av Doris Lessings egna favoriter.)

Se även en intervju med Horace Engdal, där han själv formulerar sig ”Tillslut så besinnade vi oss och gav henne det pris hon skulle ha.” En formulering som kan få mig att fundera en hel del…
SvD har en kort och frisk, riktigt humoristisk artikel om Lessings reaktion till priset.

Vad har ni läst av Lessing? Vad tycker ni om årets Nobelpris i litteratur?

Under lunchrasten hörde vi ett samtal om priset på hälleflundra samt följande dialog:

Två gamla bekanta träffas:
Hon: Ja, och samma fru?
Han: Ja.
Hon: Samma barn?
Han: …

Tror du att det hade blivit annorlunda om en man hade skrivit den?

Till hur många manliga författare ställs frågan Tror du att det hade blivit annorlunda om en kvinna hade skrivit boken?

Det är samma sak inom filmbranschen, ideligen detta tjatande på oss kvinnliga filmare Tror du att det hade blivit annorlunda om en man hade gjort filmen? Om filmen hade haft en kvinnlig regissör? Hade bildspråket blivit annorlunda om filmen hade haft en kvinnlig fotograf?

Vi kvinnor får hela tiden frågor om män, får män frågor om kvinnor? Får män frågor som innebär att de ska försöka sätta sig in i en kvinnas situation? Eller får de snarare frågor i stil med ”Kvinnliga författare sägs tendera skriva om x, vad har du att säga om det?” (Ett ypperligt tillfälle att distansera sig när man svarar på en sådan fråga, för att knyta an till tidigare artikel.)

Varför bes alltid kvinnor jämföra sig själv och sitt skapande med män och deras skapande? Varför får det aldrig stanna vid en kvinnas skapande och fokus på det? Eller fokus på ett skapande i stort, i Sverige/Europa/världen, om man måste jämföra med något?

Det får mig att undra; kan det vara så att vi människor (inkluderat journalister) redan när vi ställer en fråga på sätt och vis styr hur svaret kommer att bli? Eftersom kvinnor och män förmodas samtala på olika sätt så ställer vi olika frågor till dem? Vi förstärker redan inpräntade samtalsstilar och gör det än svårare för de svarande att bryta dessa.

Så jag ber, öppet och ärligt: Snälla journalister, låt mig få ha hört den frågan ställas till en kvinnlig författare för sista gången!

Under mässans 4 dagar hålls 400 seminarier med 700 medverkande. 120 förlag, institutioner och organisationer medverkar.
Totalt anordnas 2350 olika programpunkter med 1800 medverkande.
Det hålls 25 prisutdelningar, och i pressrummet dricks odefinierat höga mängder kaffe och 70 liter mjölk.

I dag finns det en hel del spännande programpunkter att bevaka. Vi bloggar löpande under dagen.