Ditt bidrag ska vara Liv i Sverige tillhanda 15 juni.
bokpriser och publicering i Liv i Sverige utlovas till vinnarna.

För mer info om tävlingen, titta här.

Utveckla en pjäsidé tillsammans med åtta andra, skriv manuset och det kan hända att just den pjäs du arbetat med sätts upp på Norbottensteatern.

Har du någonsin testat att skriva i grupp?
Gillar du att skriva dialog?

Detta kan vara chansen både att testa något nytt och att göra något som du tycker är kul!

Öppet manus är ett lekfullt experiment för människor som tycker om att berätta och att utveckla idéer tillsammans med andra i en social, kreativ anda. Skrivprocessen i Öppet manus pågår 7 juni – 8 augusti 2010. Vi samskriver teatermanus. Alla får vara med. Presentera din egen pjäsidé eller gå med i en befintlig grupp. När en grupp fått nio skribenter sluts den och manusförfattandet kan starta.

Mer information hittar du här.

Tävlingen är indelad i två grupper, en för unga och en för inte fullt så unga (gränsen går vid 16 år).

Förstapriset är en skrivkurs i antingen Stockholm eller Göteborg, övriga priser är Saga-kortlekar.

Mer information om tävlingen hittar du här.

Själv har jag bekanta både bland de som är med och de som inte är det. De som inte är det har oftast tagit ett aktivt ställningstagande att inte vara det.

Sara Stridsberg, Torgny Lindgren, Daniel Sjölin, Lennart Hagerfors, Jayne Anne Philips och undertecknads gamla kurskamrat Ida Linde är personer vi får möta i kvällens inslag.

Mer om programmet kan du läsa här. Och missar du det när det sänds ikväll klockan 20, så ges det hela tre övriga tillfällen i SVT-kanalerna de kommande dagarna, och du kan även se programmet direkt i SVT play under ganska lång tid framöver.

Sedan finns mycket annat som kan vara av intresse på den bloggsajten. Coelho är en författare som gillar att dela med sig.

Workshopen riktar sig både till de som är ute efter skrivövningar och de som mest bara vill ha någonstans att skriva. Textsamtal lär det även bjudas på.

Ungefär 40 utställare, 10 seminarier, fem författarbikter samt diverse andra upptåg ingick i dagens Textival.
Inte mindre än sju av seminarierna fick besök av Skriva. Under de närmaste dagarna planerar vi att dela med oss av våra intryck och andras avtryck.

Lite mer om Textival och tankarna bakom kan du läsa i en intervju med Kristina Blom här.

Textival kommer att gå av stapeln på Tredje Långgatan 13b i Göteborg, mellan klockan 11-18.
I år kostar kalaset 60:- (för hela dagen). Och årets tema är ljud.
Seminarieprogram hittar du här.

Som lite tjuvstart på det hela har det dykt upp ett piano på Järntorget i Göteborg. Ett piano där du kan kolla efter hur ditt favoritord låter… Göteborgs-Posten har redan hunnit uppmärksamma detta.

I och med Textival välkomnar vi också Jennie som ny skribent här på bloggen. En skribent med specialkunskaper inom manusskrivande.
Vi har redan lite planer på vad detta ska kunna resultera i… Det ska bli kul!

Tävlingen pågår fram till den 22 mars och är för dig som ännu inte hunnit fylla 26 år. Ämnet är helt upp till dig och din text kan vara hur kort eller lång som helst. Men tänk på att det är ett bidrag per person som gäller – vi tar alltså inte emot diktsamlingar eller på annat sätt ihophörande dikter!

Bidraget får inte tidigare varit publicerat och du som skickar in måste även vara medlem av P3 Stars community.

Det vinnande bidraget läses sedan upp i P3 Star Söndag den 5 april, samt i Kulturradion i P1.

Något för dig? För att läsa mer om hur du anmäler dig klicka här.

I juryn sitter Anna Hallberg, Viktor Johansson, Anna Jörgensdotter och Daniel Boyacioglu.

Det skadar inte heller att rota runt lite i Diktdoktorns arkiv och se vilka tips och råd andra poeter har fått – det går att lära sig en hel del där.

du som skriver…
…POESI, LÅTTEXTER, NOVELLER, ARTIKLAR,
RHYMES, SERIER, RECENSIONER, m.m?

Vill du påverka eller kanske
låta andra höra dina tankar?
Är du mellan 13-25 år, anmäl dig
och dina texter senast 3 nov till

uttrycktfestival@gmail.com

Så kan du få dina texter upplästa eller
själv stå på scen och läsa, sjunga eller
på vilket sätt du vill, framföra dina ord!

Nordmarkens Fritidsgård, Fredag 7nov kl.18.00-22.00

18.00 Skrivarworkshop med Stina Nilsson, nya sätt att framföra och experimentera med ord!
19.30 Estradpoeten Tina Bergérus, kvällens konferencier uppträder, läser och presenterar akter
20.30 ÖPPEN SCEN och UTSTÄLLNING
21.00 Artisten Loke ”Underground-Visans Härförare”

Under UttrycktFestivalen har du möjlighet att uttrycka dina ord, låta dem höras eller synas. Rikskända artisten Loke och estradpoeten Tina Bergérus (som även är konferencier för kvällen!) är redan bokade och det bjuds även på skrivar-workshops och nya sätt att framföra och experimentera med ord!

En annan del av festivalen är att en jury kommer att välja och vraka bland alla de texter vi får in (från alla festivalerna, inte bara den i Kungälv) och de texter som väljs ut kommer att… …sättas ihop till en bok!

Känner du dig peppad på att delta eller har du en åsikt om hur festivalen borde vara, så ska du höra av dig till oss!

Les Murray är från Australien. Han är poeten som menar att kreativitet och att må dåligt inte hänger ihop, de göder inte varandra, som många kanske har en romantiserad bild av att de ska.

Les Murray har två strategier som han har tacklat sin depression med. Dels att skriva sig ut ur sig själv, in i djur, växter och natur. Dels att göra precis tvärtom; skriva sig in i sig själv och hela sig inifrån, berättar Murrays tyska översättare Margitt Lehbert.

Trots att Les hade levt med svår depression i många år dröjde det innan han insåg att skrivandet kunde fungera terapeutiskt. Det var först när han blev riktigt dålig som han gav det ett försök. Idag säger han att blir man tillräckligt sjuk tar man till vilka medel som helst i ett försök att hitta lindring.

Blir ni intresserade av att se mer (eller bättre) klipp där Les figurerar finns här ett par där han samtalar med Bob Ellis.

Nästa år blir det Spanien som blir fokusland.
År 2010 blir det Afrika. Det ser jag fram emot.

Nu ska jag sova. Det blev det inte så mycket av i helgen.

Orbita är namnet på en grupp som består av en konstnär/designer och fem poeter, gruppen bildades i Lettland år 1999. De började blanda musik, poesi och film och försökte ta sig till arenor där poesi inte var så vanligt förekommande. De anser själva att poetiska framträdanden under 90-talet var deprimerande och oftast slutade med mycket alkohol.
Nu har det blivit mer vanligt med film till poesiuppläsningar i Lettland.

Poeterna i Orbita bor och verkar i Lettland men skriver företrädesvis på ryska. Deras böcker är dock flerspråkiga och innehåller dikter på ryska tillsammans med lettiska översättningar. I vissa fall även med engelska översättningar.
Förutom böcker ger gruppen även ut dvd-utgåvor med filmdiktspår. De läser dikterna på ryska, men man kan välja att se dem med lettiska eller engelska undertexter. Dikterna är bildsatta med exempelvis animeringar och super8-filmer, lite som konstvideo. Några av titlarna är (i engelsk översättning): ”The Hair of Literature” och ”When We Run out of Jazz”

På mässan, i Lettlands monter, finns en dator med ett dataspel som Orbita skapat. Det är ett sätt att visa dikter men samtidigt en parodi på 90-tals-shooterspel. Du måste skjuta för att få en rad av dikten.

Moderatorn för seminariet blev vi dock mindre imponerade av. Det kändes som att Bengt Jangfeldt hela tiden ville styra seminariet till att bli en föreläsning i rysk-lettisk historia och klassisk rysk litteratur. När man får tillfället att prata med en nyskapande grupp som Orbita borde man kanske ta chansen att gå på djupet med deras skapande (och inte prata lika mycket om sig själv och sin egen utgivning av Majakovskijböcker i Moskva).

/Emilie & Sofie

Aidan Chambers har ett arbetsbord och ett databord i varsin ände av rummet han arbetar i. Det är för att han ska röra på sig, det är viktigt säger hans doktor. Han kan bara jobba koncentrerat i 50 minuter. Sedan går han över till datorn och kollar sin mail. Om han inte har fått någon blir han upprörd, det är därför han har funderat på att skriva till spammare och be om fler mail så han ska ha något att läsa, så att han inte känner sig ensam.

Kvällen innan seminariet slog Aidan vad om att det skulle komma max 25 personer och lyssna till just honom berätta om sig själv och sitt författarskap, vem skulle vara intresserad av det? Han förlorade vadet. Det är många som har samlats för att lyssna på engelsmannen och han tackar ödmjukt för vår uppmärksamhet.

Chambers har använt alla de format han känner till i sitt skrivande. Han fick problem under arbetet med den senaste boken eftersom han hade slut på nya sätt att skriva på. Projektet (även liknad vid en rejäl tegelsten) som han höll på med, krävde olika format för de sex olika böckerna. Chambers menar att det inte spelar någon roll om en författare är duktig på handling eller inte, det som gör boken är hur den är skriven, innehållet är mindre viktigt. Vad har boken för röst? Vem är rösten riktad till? Det är två frågor som är av stor vikt för Chambers.

Formatet för den sista boken hittade Chambers när han slog på tv:n sent en natt och fastnade i filmen ”Pillowbook”. Filmen är baserad på en japansk bästsäljare som är skriven på ett sätt som betecknas som ”women writing”. Ingen handling, enbart en samling av olika stycken – det är formen. En bok som Chambers varmt kan rekommendera som exempel är The Book of Disquiet (som du kan läsa delar av här).

Och eftersom populistiska böcker alltid slutar lyckligt medan seriösa böcker slutar olyckligt var Chambers tvungen att avsluta sin bok med döden.

”The books we like the most are the ones our bests friends tells us to read.” Det är ofta där du hittar din Epiphany-bok, boken som du känner handlar om dig själv, där du hittar dig själv, där du lär dig om dig själv och som blir av stor betydelse för just dig. För Chambers egen del var det Sons and lovers av D. H. Lawrence.

Idag är det svårt för unga människor att hitta sin Epiphany-bok, menar Chambers. Att resurserna minskar i skolor och bibliotek och att utbudet krymper. Att lärare bestämmer en bok som alla ska läsa oavsett var någonstans barnet befinner sig eller vilken typ av person man är. Han saknar tiden då bibliotekarier matchade barn med bok och innehåll. Istället får engelska barn läsa böcker med utdrag från olika böcker. Vilket gör att hela resan genom en berättelse går förlorad. Vilka ovana läsare tror man ska bli intresserade av läsning genom en sådan struktur? Här kan vi lätt dra paralleller till Martin Widmarks samtal om förförståelse som vi skrev om igår.
”The key to make children read is to read out loud to them and talk about books and reading with them. Don’t make icecream.” Gör inte läsandet alldeles för lätt, lite motstånd och nya idéer måste finnas. Äter du bara glass blir du fort trött på det.

”What is life going to be like when you live to be a hundred? We haven’t written it yet. That is what I’m going to do now.”

/Emilie & Sofie

Katti Hoflin pekar på att det finns två åsiktsläger om konsten: de som tycker att konsten ska vara fri och ogranskad och de som menar att den ska ha en högre agenda, en politisk medvetenhet. Hon frågar panelen varför det är så.

Ana Udovic svarar att rädslan för att konst och barnböcker ska vara för politiska är en rest från sjuttiotalet då all litteratur för barn var pekfingeraktig.

- Det får inte vara för tillrättalagt. Men varje bok förmedlar ett ideal, säger Kristina Henkel (jämställt.se).
Hon berättar att när hon besöker olika förskolor brukar hon ha en övning som går ut på att barnen får ta ut tio böcker och räkna hur många flickor respektive pojkar som var huvudkaraktärer i dem. Reaktionerna brukar bli ”men var är alla flickorna?”.

- Jag har rätt som läsare att göra ändringar. Jag vill inte förmedla stereotyper till mina barn. Jag kan gå in och TipExa och ändra han till hon, berättar Kristina vidare.
- Personligen skulle inte jag göra så, men barnlitteraturen behöver mångfald. Jag vill visa att allt finns i världen. Världen ska inte vara stängd för mina barn, anser Ana Udovic.

Från vänster: Per Gustavsson, Kristina Henkel, Ana Udovic och Katti Hoflin

Martin Widmark berättade om sina egna erfarenheter och åsikter om det här med att skriva lättläst och engagerande för barn. Förutom böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå, har Martin skrivit en hel del böcker i samarbete med Liber. Martin skriver boken, själva historien och Liber lägger till läslära.

Det måste finnas en bra historia i grunden, något som är spännande, sedan får läslära och pedagogik komma i andra hand. Det måste ju finnas något som får läsaren att vilja fortsätta, vilja veta vad som ska hända…
Martin Widmark menar att deckare är utomordentligt bra exempel på böcker som stimulerar barn till att läsa. Inte bara för att de är spännande utan för att barnen får chans att interagera med texten, böckerna ger dem en utmaning och håller hjärnan aktiv.

Det är viktigt att språket inte lägger krokben för läsandet. Språket får inte bli tråkigt. Strunta inte i svåra ord, utan sätt in dem i kontexten istället. Tänk ‘guida fram till en förståelse’.

Förförståelse är något som Martin pratar om, det kan bli extra tydligt hos barn, men även vi vuxna påverkas av det. Vem har inte märkt att det tar lite extra lång tid att komma in i en bok skriven av en författare vi inte tidigare läst? Det tar ett tag att koda av en ny författarröst.
Vidare, och ganska mycket med tankarna på det här med förförståelse, tycker inte Martin att det är lärarens uppgift att välja litteraturen i skolan, det är bibliotekariens uppgift.

Martin avslutar med att ge föräldrar och lärare ett tips på hur man kan skriva med barn och förbättra barns skrivande: Låt först barnen planera sina egna berättelser, samtala med dem i grupper där läraren leder och ställer frågor som barnen svarar på. Låt dem sedan göra själva skrivandet två och två.

Personligen kommer jag att tänka på den gamla godnattsagetekniken, den där man hela tiden ställer frågor till barnet om berättelsen (Det var en gång ett djur, vad var det för djur? – Åsna! – Det var en gång en åsna, som hette? – Axel! …osv) och sedan kan man tacka för den fina sagan man har fått och titta på barnets först förvånade och sedan förnöjda min…

/Sofie och Emilie

Pia berättar att hennes barn alltid har tjuvläst och kommit med massor av användbara synpunkter på hennes böcker.
Så en dag föddes idén om att skriva en bok tillsammans med ett av sina barn. Yngste sonen Teo nappade och sedan började ett samarbete som hållit i flera år.

Teo ville att de skulle skriva något spännande, vilket i sin tur ledde till att de började fundera på vad som gjorde dem rädda. Både Pia och Teo deltog i brainstormandet av saker alltifrån att bli ensam till att datorn havererar. Det hela slutade i boken ”Hemsk misstanke”.

Pia berättar vidare att skrivprocessen har gått till på följande sätt: Först har de hittat på historien tillsammans. De pratade mycket om hur huvudkaraktären Pål skulle vara som person (Teo var den som bestämde namnet på pojken, han sade totalnej till Pias förslag och Pia vek sig, trots att hon egentligen känner en Pål och i början hade svårt att inte se denne framför sig och tänka ”Men han är alldeles för stor”.)
Sedan har Pia satt sig ned och skrivit och skrivit. Så har Teo fått läsa och komma med synpunkter och ändringar och Pia har fått skriva om, och så där fick det hålla på några vändor.
Teo är också den som gjort illustrationerna till boken, vilka består av Påls dagboksanteckningar, inklusive skisser på olika karaktärer i boken.

Från början var det bara tänkt att de skulle skriva en bok tillsammans. Men de hade så trevligt så nu är de redan inne på bok nummer tre.

Pia hade aldrig tidigare provat att skriva tillsammans med någon annan. Hon tycker om att bestämma själv och det är inte en slump att hon har valt ett så ensamt och självstyrande yrke som författare. Teo verkar också dela dessa egenskaper med Pia och vill även han vara den som bestämmer. Båda är envisa. Men efterhand som de har arbetat tillsammans har de förstått att de kan lära sig saker av varandra, båda två. Arbetet har lett till ökat förståelse dem emellan och de har mycket roligt tillsammans!

Gunila Ambjörnsson (författare, dramatiker och regissör) går igång på platser. Det får henne att bli väldigt inspirerad. Som t.ex. Gamla stan, ruiner i Visby eller en stor teater.

Tidsresor har länge fascinerat Gunila och många av hennes ungdomsböcker handlar om tidsresenärer. Något som är hyfsat vanligt i anglo-saxisk litteratur, men verkligen inte i svensk.

Dessa böcker hamnar oftast i en genre som kallas Två-världs-fantasy (det finns en verklig värld och en annan (kan vara historisk), och historien utspelar sig i bägge). Detta är en genre som ligger Gunila mycket varmare om hjärtat än den som vi vanligast förknippar med fantasy (den a la Tolkien, som vimlar av pojkar med svärd).

Trots Gunilas fantasifulla teman vad det gäller hennes böcker lägger hon mycket möda och tid på research.

Huvudmålet är att det ska vara väldigt realistiskt. Sedan får man acceptera det där andra…

Hennes senaste bok handlar bl.a. om Island och om magi…