Kvinnor som skriver för kvinnor, eller som har flest kvinnliga läsare, har ofta blivit ringaktade jämfört med män som skriver för män. Det konstaterade författaren Kajsa Ingemarsson när hon deltog i ett seminarium tillsammans med författaren Maria Ernestam.
På senare tid har begreppet chick-lit använts, ofta med en anstrykning av förakt.

Så här beskrivs chick-lit i engelska Wikipedia:

Chick lit features hip, stylish female protagonists, usually in their twenties and thirties, in urban settings (usually London or Manhattan), and follows their love lives and struggles for professional success (often in the publishing, advertising, public relations or fashion industry). The books usually feature an airy, irreverent tone and frank sexual themes.

Så här skriver Curtis Sittenfeld om chick-lit i New York Times:

To suggest that another woman’s ostensibly literary novel is chick lit feels catty, not unlike calling another woman a slut — doesn’t the term basically bring down all of us?

Seminariet, lett av Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap, skulle alltså visa att kvinnor kan skriva annat än chick-lit. Som om det behövde bevisas för en till största delen kvinnlig publik… Däremot behöver det uppenbarligen berättas för de som skriver om böcker skrivna av kvinnor.
- Tidningarnas kultursidor lider av ett kompetensproblem, sa Kajsa Ingemarsson. Man klarar inte av att recensera olika typer av litteratur.
Hon jämför med musik- eller filmrecensenter som ofta riktar in sig på en viss typ av musik eller film.
- Det finns en efterblivenhet. Man skriver för varandra, inte för publiken.

Tyvärr förstörde Lisbeth Larsson seminariet efter ungefär halva tiden (videoklippet ovan är från början av seminariet), genom att vara dåligt påläst, berätta slutet på Maria Ernestams debutbok, och framförallt ställa frågor som egentligen var påståenden utifrån hennes egna tolkningar. Ett exempel var när hon konstaterade att Ernestam och Ingemarsson är mycket lästa men får dåliga recensioner. Då kände de sig båda föranledda att säga emot.

Larsson hade också en annan utgångspunkt än den som var tänkt för seminariet. Hon drev tesen att både Ernestams och Ingemarssons böcker är chick-lit. Genom att inte inordna sina författarskap i det begreppet hånar de kvinnliga läsare, fick hon det till.
- Jag måste bara få invända, för du är den enda som kallat mina romaner för chick-lit, sa Maria Ernestam.
- Chick-lit är ett förnedrande och förminskande begrepp, sa Kajsa Ingemarsson.
- Varför är det ingen som kallar Nessers och Mankells och Guillous böcker för pitt-lit?