En kommentar så här långt - skriv en du med! »

1. Om jag förstår idén rätt är den är helt naturlig, även om formuleringen kanske kunde “förhöjas”. Att tala om “personligt” kontra “konstnärligt” är ju att bluddra till det.

   Det litterärt konstnärliga vill naturligtvis också vara personligt. Det som åsyftas är nog snarare det vardagstorftiga. Det är det som behöver förhöjas, förfinas, kryddas, filas på, göras mer elektriskt och sprakande.

   Många texter här på skriva.net känns ärligt talat rätt vardagstorftiga. Jag skulle inte vilja läsa en bok som var skriven så.

   Vad är det då som fattas?

   Något som gör mig hungrig, ord som sticker ut, lovar, lockar, överraskar. Lunk överraskar inte.

   En läsvärd text behöver vara släkt med musik och erotik (dessa är redan nära kusiner).

   En musikalisk text har rytm och inte bara beat eller lunk. Den stannar till ibland, springer ibland, vissa meningar är långa och konstfulla, andra går i väggen och bara dör. Det finns ett “över” och ett “under”, inte bara ett markplan. Regelbundenhet är döden, den är som en bilmotor.

   Erotik handlar om attraktion och längtan. Vissa ögonblick är mer laddade än andra, det finns berg och dalar men regelbundenhet är återigen verboten. Vi söker det runda, det ovala, inte det fyrkantiga.

   Även en andlig text - särskilt den! - behöver vara “sexig”.

   Varifrån kommer då vardagstorftigheten? Ur bristande berättarförmåga men också ur hafs. Vissa texter andas tidsbrist. Då lägger jag som läsare inte tid på dem heller.

   Humor förhöjer också (diafragman). Den som kan få mig att skratta, eller ännu bättre, le, plockar många poäng. Sorg är också väldigt bra. Men inte lunk.

   Hoppsan, jag blev visst inspirerad av frågeställningen.

   Kommentar av Ladislaus Horatius — 5 October, 2007 kl. 19:21

RSS-feed för det här inlägget. TrackBack URI

Skriv en kommentar