4 kommentarer - delta i diskussionen du med »

1. Jag skriver inte noveller egentligen, jag tycker det är alldeles för svårt, men man måste ju kasta sig ut bland det okända ibland. Om man någon gång ska hitta fäste. Så här är något ihopkastat, kort och inte alls genomarbetat. Men njut ändå!

   Han såg det klart och tydligt, bara några meter framför sig. Det var inte hemskt eller klantigt på något sätt. Nej, han tyckte att det var vackert. En vacker, stillsam kollaps, någonting man inte gärna gick in och styrde upp. Han önskade att händelsen skulle fastna som tusentals fotografier tagna precis efter varandra i hans huvud. Att han kunde välja att spela upp dramat som en lång film, eller plocka fram några av de hänryckande rörelserna och titta länge och väl på dem. Betrakta dem, tolka dem men aldrig riktigt förstå dem. Det skulle ha en ny innebörd varje gång han tänkte på det. Men så blev det inte.
   På några sekunder var olyckan över, flickan slog i marken, sex meter ner på galleriagolvet och efter att smällen ekade bland affärernas väggar blev det helt tyst. Alla hundratals människor tystnade, som om de hade tappat andan och allas blickar vändes mot den unga kroppen. Tystnaden var också något vackert. Vad mer skulle kunna kräva denna tystnad av dessa familjer? Ingenting troligtvis. Han låtsades spela in ljudet som inte fanns, men även det skulle snart falla ur minnet på honom.
   Snart började någon skrika att ambulans måste tillkallas till platsen, att någon skulle få flickan i framstupa sidoläge och en ring av nyfikna människor med shoppingpåsar i händerna skulle bildas runt henne. Hon hade en vit klänning, somrig regnet till trots och blod sipprade mellan hennes hårlockar. Ansiktet var nästan vänt rakt upp och munnen var öppen. Flickan var inte speciellt vacker när hon levde, men döden svepte skönheten över henne så han var tvungen att dra efter andan.
   Han rörde sig inte mot uppståndelsen, han valde inte heller att fortsätta se på den på avstånd, då det magiska hade gått förlorat, då allt blev mänskligt, klantigt och högst motbjudande igen. Han slöt ögonen och såg framför sig den lilla kroppen balansera på räcket utan att någon tog ner henne därifrån. Hennes rörelser reagerade instinktivt och djuriskt på ett sätt som fick honom att stanna till. Balansen var självklar, hon behärskade situationen löjligt lätt och hade det inte varit för kvinnan som skrek till och sprang fram mot henne hade hon aldrig fallit. Då hade hon aldrig dött. För död var hon, det kände han. En kall vind drog genom gallerian och han visste att det var döden lika självklart som att han visste att kvinnan aldrig skulle inse att hon var orsaken till dödsfallet.
   När han öppnade ögonen stod redan en polis framför honom med ett block i handen. Han svarade på frågor så gott han kunde, han berättade känslokallt och objektivt om det han sätt, trots att hela hans inre var i kaos över fallet. Han ville inte tänka på konsekvenserna efteråt, på tidningsrubriker och skvallrande människor som aldrig skulle kunna sluta föra det på tal. Polisen antog att han var chockad av händelsen och lämnade honom snart, trots att alla frågor inte ställts än. Chockad var ett fegt och felaktigt påstående. Han var vid fullt medvetande om vad som hände runt omkring honom. Han hade bara inte vokabulär nog för att beskriva fallet.
   När han lämnade gallerian såg han en liten blå cykel utanför ingången. De motbjudande människorna rusade in och ut ur gallerian utan att någon lade märke till den alls. Den var osynlig för de flesta, trots dens uppenbara parkering precis vid dörren. Någon muttrade om att den stod i vägen men det var allt. Han visste direkt att det var flickans. Det var bara sådant han visste.

   Kommentar av Marlene — 20 July, 2007 kl. 23:24

2. Jag förstår inte riktigt det där du skrev i början - “något ihopkastat, kort och inte alls genomarbetat”. Det var precis den känslan jag fick av det att det VAR!
   Tyckte om den jättemycket!

   Kommentar av Rebecca — 25 July, 2007 kl. 14:38

3. Marlene - tack så mycket för att du delade med dig av din berättelse. Kändes inte alls som ett snabbt utkast utan mycket lovande! Jag gillade den.

   Kommentar av Lotta — 9 August, 2007 kl. 18:09

4. Insåg att jag måste börja värma upp mig inför Nanowrimo. Ville skriva dessa 1500 ord på en timme, men det blev 90 minuter istället.

   1500 ord, gallerian, igår.
   ————————————
   Åhlensbutiken stängde lite tidigare än väntat på onsdagen. De som stod utanför och väntade på sina insläntrande väninnor blev förvånade när gallerdörrarna utan förvarning drogs ner och ”stängt”-skyltarna drogs fram. Endast en sidoutgång hölls öppen så att de kunder som var kvar i butiken kunde ta sig ut, men inte utan att personalen slog med piskorna och manade på alla att skynda sig. Ett par kunder som stod i kassan fick göra sina transaktioner och betala och ta sina varor, medan resten ombeddes lägga ner allting där de stod och bege sig mot utgångarna. Pratet kunderna emellan var oundvikligt, och flera frågon skickades i personalens riktning, men allt man fick tillbaka var ett standardiserat och väl inövat: ”jag är ledsen, men vi måste stänga tidigare idag på grund av sjukdom. Ni är välkomna tillbaka i morgon.”
   Fem minuter och tjugo sekunder senare lade sig en tystnad över klädsnurror och leksakshyllor inne på Åhlens i hörngallerian på hamngatan. Nervösa skuggor klick-klackade fram över linoleumgolvet, styrda med osynlig hand och tysta, dämpade röster. Utifrån galleriagången syntes ingenting alls. Det var en stängd butik och ingenting annat, även om två äldre damer fortfarande stod utanför och drog på miner och oförskämdheter i hopp om att hitta en butiksansvarig eller få en ursäkt för det hemska uppförandet. De tröttnade ganska snart och gick mot utgången när resten av gallerian också klappade igen för dagen.
   Larmet från Åhlensbutiken kom en timme och tjugoåtta minuter efter stängning. Ingen förmodades vara kvar i butiken så jourhavande vaktpolis Stellan Östervik drog på sig sitt blåställ och verktygsbälte och begav sig. Regnet utanför kontoret hade tilltagit stadigt sedan det börjat dugga vid lunchtid. Gatorna sträckte regnmätta och tysta ut sig längs staden och Stellan dubbelkollade att han hade rätt nycklar med sig i fickan. Galleria 1, hamngatan, huvudnyckel. Etiketterad och redo.
   Fyra minuter och femton sekunder efter larmet stod så Stellan inne i gallerian och stirrade in genom fönstrena till Åhlensbutiken. Bara ett vanligt falsklarm, som vanligt. Han suckade och vågade knappt tänkta tanken att missnöjet växte inombords. Varför hände aldrig någonting spännande i den här staden? Han letade fram nyckeln märkt ”Butik 2, Galleria 1, hamngatan.” Nyckelknippan var tung och skramlig, någon jävel hade satt alla på samma knippa. Stellan morrade till och ryckte bort Åhlensnyckeln från nyckelringen, stoppade tillbaka de andra nycklarna i fickan och tänkte snabbt och enkelt öppna dörren, men fann till sin förvåning att mycket av känslighet och manöverförmåga försvann när man bar handskar. Åhlensnyckeln gled mellan två av hans fingrar och föll mot golvet. Att han stod på en enkel dräneringsbrunn uppfattade Stellan ögonblicket innan nyckeln försvann mellan stålpinnarna. En ofullbordad känsla av skräck, oro och vrede formades och försvann lika snabbt som den kommit. När man tappar en nyckel väntar man oftast på ett kling-klang av stål mot golv, men under denna regniga eftermiddag var detta bara den första av många oförklarliga och osannolika händelser. ”Helvete!” Stellan dök ner på golvet och ryckte fram sin polisficklampa från bältet. På knä stod han så och fann varken fler ord eller nycklar. Den hade fallit rakt ner i avloppsröret, hur ofta händer det? Slurp! sade röret och godtog offergåvan med god aptit. Den får jag aldrig upp, tänkte Stellan och rätade på sig och vinklade ljuskäglan in i butiken. Allting såg lugnt ut. Han skakade på huvudet och drog fram nyckelknippan igen. Galleria 1, Hamngatan. Butik 2, lastkaj. Där har vi den! Stellans sinne firade en kort triumf, sen nickade han för sig själv och gick tyst bort genom mörka galleriagångar.
   Lastkajen kom man endast till om man tog gallerians bakre utgång ut på parkeringen, ty någon gemensam avlastningsport fanns inte. Endast Åhlensbutiken ansågs väl vara av storleksordningen Stor och Viktig. Stellan stod under det lilla taket och väntade några sekunder på att regnet skulle sluta falla. Inget sådant hände dock, så polisen i de blå kläderna gick ut på parkeringen med kepsen långt nerdragen över skalpen. Till vänster låg nu Åhlensbutikens lastkaj och den lilla trappa som vanliga människor och lastbilschaufförer använde när de angjorde lagret. Stellan var dock inte en vanlig människa. Han var en polis. Vältränad, med vapenlicens och rätt att döda. Blicken var skarp, snabb, uppmärksam. Ingenting undkom honom, ingenting gick utan begrundan och avväganden. I sin ungdom sprang Stellan hundra meter på elva o femti. Fan va snabb han var! Lastkajen satt tyst och stirrade mot honom. Utmanade honom. Han vände på klacken och höjde knäna och satte av i högsta fart mot det upphöjda cementgolvet. Plast-plask, hopp! En hand på kanten, höger ben upp. Andra handen hjälper till, nästa fot upp. Stellans vältränade sinne hade alltid legat steget före kroppen, men denna regniga eftermiddag missade Stellan den hala detaljen som en våt lastkaj utgör. Med ena foten uppe och andra på väg, halkade han till och föll handlöst tillbaka ner på asfalten. Det knakade till i ryggen, smärtan stack ut i fingertopparna och han fick bita sig i tungan för att inte skrika rakt ut. En minut låg han där och funderade på hur stor chansen är att man bryter ryggen på ett lugnt arbetspass. Bara du Stellan. Bara du. Han återfann snart sin sinnesro, reste på sig och konstaterade att blåmärken kunde gömmas under kläder. Sträckte på ryggen och återgick till livet som vanlig människa. Trappan fanns där för en anledning, nickade han förnuftigt.
   Lagerdörren gick lätt upp när låskolven klickade till och handtaget trycktes ner. Stellan stoppade tillbaka nyckelknippan i fickan, tände ficklampan och sköt igen dörren bakom sig. En halvminut stod han tyst och lyssnade. Ingenting. Han hade varit här flera gånger förut och visste precis hur lagret och butiken såg ut. Sväng höger och öppna dubbeldörren. Samma nyckel som lastkajen. Butiksgolvet låg tyst i mörkret. Ingenting här heller. Som vanligt, muttrade Stellan och snodde fram anteckningsblocket och blyertspennan. 18:46. Inga spår av förövare. Går vanliga rundan. Blocket åkte ner i byxfickan igen. Vad var det Emma ville ha? Röda underkläder? Inte string va? Nej fan, det ville hon ju inte. Han fastnade vid damunderkläder och svepte med ficklampan och funderade tyst för sig själv. Vilken hjälte skulle stjäla på jobbet? Han hade hört att Nicke gjort det. Larsson alltså… men han jobbade ju inte kvar på kontoret längre. Kanske däför… Hehe, Stellan skrattade till och insåg ögonblicket efter att det kanske inte var så smart gjort. Han släckte lampan och snurrade runt. Fortfarande tyst. Måste varit nån jävla docka som ramlat i golvet och utlöst larmet. Mycket jävla skit i såna här butiker. Han stoppade ficklampan i munnen och började dra åt skärpet med båda händerna.
   Att man ser någonting annorlunda och oväntat är alltid överraskande. Men för stunden kunde Stellan inte dechiffrera bilden som utspelade sig framför honom. En liten flicka gick förbi, några meter bort, nynnandes med en docka i händerna. Det var fortfarande mörkt i hela butiken, och en sekund senare försvann flickan bakom en hylla och allting återgick till ett tillstånd av förbluffad normalitet. Stellan svalde hårt, släppte bältet och tog ficklampan från munnen. Vad i helvete? ”Hallå? Tjejen!” Han sprang snabbt runt ett par montrar och rundade bokhyllehörnet. Åtta meter längre bort stod hon, med stora, uppspärrade ögon och ett krampaktigt grepp om dockans flätade hår. Tankar är snabba som fan, som Stellan en gång förklarat för sin son. Drömmar också, förstår du. Även om du bara sover en minut kan du hinna drömma flera gånger om. Allting blandas runt, alla minnen kommer samman. Vänner, familj. Allt vispas ihop och så kommer hjärnan och drar en röd tråd igenom det. Eller inte röd kanske, bara en tråd. Drömtydaren Stellan försökte förklara för sin son varför man drömmer. Den lille pojken hade vaknat mitt i natten av en mardröm, men när morgonen kom och allting var som vanligt kom frågorna. Drömtydaren Stellan lyckades nog inte övertyga sin son om att drömmar inte var farliga. I detta ögonblick önskade också Stellan att han drömde. Han visste ju att drömmar inte var farliga… men vad han såg framför sig nu kunde han inte begripa.
   Tio meter framför Stellan syns flera mörka skuggor. De står halvhukade runt ett rödaktigt ljussken som kommer från golvet. Ansikten syns, odefinierbara. Skuggor, ögonhålor och näsben. En grupp djävulsdyrkare som försöker tända offerbålet? Tankarna virvlar snabbt genom Stellans huvud när hans sinne försöker bedöma vad det är som står framför honom. Bedömningar måste göras. Vapen eller ej. Våld? Ropa på förstärkning? Flickan med dockan står några steg närmare, inte riktigt halvvägs till Stellan, men avståndet får henne att visa oro i ansiktet. Det sprakar till borta från djävulsgruppen och alla ansikten vänds mot honom. Det finns ingen rädsla hos dem. Ingen förvåning. Flickan vänder sig sakta mot Stellan och tar ett stadigt grepp om dockan med båda händerna. Hon ler. ”Pappa?” I hennes ögon blixtrar ficklampan till. Han tappar greppet, den skramlar till och slocknar när den når golvet. Djävulsansiktena förvrids till frågande. Röda ansikten, höjda ögonbryn. Sorgsna munnar. Sju röster sjunger unisont: ”Pappa?”

   Kommentar av Micke W — 12 September, 2007 kl. 13:16

RSS-feed för det här inlägget. TrackBack URI

Skriv en kommentar