Häromdagen var jag på en skrivarkurs med Johannes Anyuru. Uppdraget var att ta med sig fem ord, vilket visade sig vara väldigt svårt. Jag hade naturligtvis tänkt ta med mig ord jag tycker om men det visade sig ganska snart att de flesta orden är rätt så ordinära när de står för sig själva. Det bästa jag kunde uppbåda var “mellankrigstid”, någon annan kom med “djuphavsrymd.” Ord som på något sätt spänner och sjunger, lite av sig själva, ungefär som spåren låter när tåget närmar sig. Kanske för att de utgör bilder i sig själva? Hur som helst verkar det som om man, ju mer man tänker på enstaka ord, kan urskilja det otroliga universum som ligger bakom dem. Varje ord är nyckeln till en hel värld. Jag skulle därför vilja föreslå en skrivövning eller skrivteknik som helt enkelt handlar om att utforska orden.

Börja med ett ord:

Mellankrigstid

fortsätt sedan med ord som för din inre syn står i direkt kontakt med det första

mellankrigstid radioskugga

och så med ord som kommer sedan, inte lika nära, men som är fortsättningar

mellankrigstid radioskugga duvslag

osv. tills du har en hel symfoni av ord, olika stämmor som, bilder och sånger som kompleterar varandra och kanske talar i munnen på varandra. Förmodligen leder orden åt olika håll och kanske kan de kombineras så att resultatet blir rörligt, nästan levande?

Hur behandlar man egentligen orden? Respektlöst, försiktigt tassande eller direkt attack? Och hur pressar man ur orden fram musik?

///Karolina