4 kommentarer - delta i diskussionen du med »

1. Ja, det gäller nog att passa på i år. Det mesta tyder tydligen på att Vår Bostad ska läggas ner.
   Tack för påminnelsen, Eva!

   Kommentar av Lotta — 17 mars, 2006 kl. 17:13

2. Har just fått mig reglerna hemskickade, är det verkligen så att ämnet kan vara vad sjutton som helst?

   Kommentar av SaraO — 28 mars, 2006 kl. 14:25

3. Sara: Ja, det tror jag – så har jag uppfattat det. Däremot kan man nog ta det som en vink när de skriver ”Vi efterlyser noveller som utspelar sig i vår samtid”. Kör på Sara!

   Kommentar av EvaP — 28 mars, 2006 kl. 15:36

4. För äntligen var Hon där Hon så länge velat vara:
   B o r t a

   Solen lyste. Den kalla luften letade sig in under kläderna. Alla var där. Hon, Han och alla vännerna. De var alltid tillsammans. De hade åkt till platsen som var deras favoritställe på vintern. Där ingen var mer än dem. Där kunde de åka fritt. Ingen såg vad de gjorde. Den första att sätta sig i bilen var en av Hans kompisar. Den röda opeln var gammal och sliten. Hon kommer ihåg hur länge Han hade sparat för att få ihop till den. Han hade varit så glad då han äntligen fick den. Det första Han gjorde var att åka till det stället där de var nu. Det var för nästan exakt ett år sedan. Den långa raksträckan lystes upp av solens värmande strålar i januarikylan. Vägen var täckt av snö och den glänste fint. Hans vän hade startat bilen, det hade tagit ett tag. Kylan tog hårt på den gamla slitna opeln. Vännen riktade blicken åt där alla stod. Han fick rop och skratt tillbaka. Han lyste upp som självaste solen och började gasa. Hon, Han och alla andra av vännerna såg bilen åka iväg. Han gav Henne en kyss och smekte hennes kind. Hon tittade upp mot hans glada ansikte. Hon log men inombords hatade Hon allt.

   Bilen var nästan framme, där den skulle vändas. Bromsarnas ljud hördes ända bort till vännerna som skrek av glädje. Alla tyckte det var så häftigt. Bilen sladdade och den som körde hade inte någon direkt kontroll över bilen. Det var det som var meningen. Bilen sladdade när den svängde. Den var på väg tillbaka. I hög fart. Hon tittade på bilen hela tiden. Den var magisk på något sätt. Vännen i bilen bromsade hårt och slirade. Alla skrek och tycktes vara imponerade. Nu var det Hans tur. Han släppte handen han höll i Hennes hand. Han klappade vännen på axeln som var på väg ut från bilen och satte sig själv i den röda opeln. Hon såg på Honom. Han tittade tillbaks. Hon såg i Hans ögon att Han skulle stila extra för att Hon såg. Det visste Hon. Han stängde igen dörren. Satte på bilbältet och började gasa. Bilen sladdade då han gasade. Bilen började sakta försvinna. Farten ökade fortare och fortare nu. Hon stod för sig själv. Ville inte vara med de andra och skrika. Hon ville inte. Hon tittade på bilen som åkte förbi ett träd på ena sidan. Trädet var täckt av snö. Det var ett stort träd. Skulle man åka på det skulle man dö. Det visste alla här. Det var ju rent logiskt tänkande.

   Bilen var nu längst bort. Den vände med ett gnisslande ljud och körde tillbaka. Vännerna skrek lika mycket som förra gången och hetsade upp varandra. Han kom tillbaka, visade att han skakade lite på händerna. Alla andra bara skrattade och kallade honom vekling. Hon tittade på Honom. Hon bestämde sig. Hon gick fram till Honom och sa att hon ville testa. Han tittade på Henne. Ingen av de andra tjejerna hade någonsin testat på det där. Det var en killgrej liksom. Men Hon tittade på Honom och Han såg att Hon menade allvar. Han var emot det först. Han ville inte riskera att Hon gjorde sig illa. Hon kysste honom som en garanti på att inget skulle hända, sen satte Hon sig i bilen. Han såg till att Hon satte på sig bältet ordentligt. Kysste Henne en sista gång och stängde dörren försiktigt och gick till klungan av vännerna.

   Hon höll händerna på ratten. Hennes tjocka vintervantar gjorde ratten hal. Hon hörde motorn. Tog sin högra hand från ratten och drog ner handbromen. Med samma hand lossade hon bältet. Hon kände trycket från bröstet släppa. Det blev en mer friare känsla. Hon tittade ut mot dem som Hon kallade vänner och såg Honom stående bredvid en annan tjej. Han tyckte att Han stilat mycket för Henne. Han skulle bara se vad Hon tänkte göra. Hon började gasa. Kände bilen sladda redan nu. Hon såg trädet längre fram. Hon växlade. Farten ökade. Hon växlade igen. Hon kände att bilen inte hade riktigt fäste i den kalla vintervägen. Hon kände att snart var Hon där. Hon gasade ytterligare. Trädet var inte mer än några meter ifrån Henne. Hon greppade ratten hårt med båda händerna, tog ett djupt andetag och svängde av mot höger där trädet stod. Hon kände att hon guppade kraftigt då hon kom utanför vägen. Uppfattade inte riktigt allt som hände. Inget kändes verkligt. Hon tittade utan att blinka en enda gång. Hon såg trädet. Hon var framme. Bilen träffade trädet med en kraftig smäll. Hon slungades fram i rutan som gick sönder. Blod stänkte överallt.

   Han och vännerna hade stått och sett allt. I samma sekund Han såg bilen träffa trädet slutade Han andas. Han uppfattade inte att det Han såg var sant, men ändå började Han springa, fortare än vad Han någonsin tidigare gjort. Han sprang mot bilen. Han tänkte inte. Bara sprang mot bilen och mot Henne. Hans älskade flickvän. Hon som Han älskade över allt annat. Det visste Hon.

   Han var framme vid bilen. Han såg Henne. Hjärtat stannade på Honom då Han såg hur skadad Hon var. Han drog Henne från bilen. Släpade Henne en bit bort. Alla andra av vännerna var på väg till platsen. Blod fanns överallt. Den vita snön var inte längre vit. Han skrek rakt ut då Han märke att Hon inte andades. Han skrek att någon skulle ringa ambulansen. Han visste inte att det var Han som skrek det. Han visste inte någonting längre. Allt var så overkligt. Han tittade på Henne. Han mådde illa då Han gjorde det. Hennes tjocka fina hår var trassligt och hennes jacka som i vanliga fall var ljusblå var helt täckt med blod.

   Ambulansen hördes från långt håll. Den stannade intill bilen och två ambulansmän sprang raskt ut. De lyfte upp henne försiktigt på båren. En polisbil som var på väg syntes där borta i horisonten. Ambulansen körde iväg med full fart. Han följde med henne i den. Resan var inte lång. Sjukhuset låg närmre än vad Han trodde. Ambulanssjukvårdarna fick hjälp av annan personal vid sjukhuset. Det var tre fyra stycken runt Henne då de sprang in mot en sal. Han försökte hålla deras tempo men det var svårt. Hans ben ville liksom inte göra som Han ville. Personalen sprang med Henne in i ett rum på vänster sida. De satte upp droppet i en hake och alla runt Henne skrek på varandra. Kändes som om ingen visste vad de skulle göra. Han stod där utanför och tittade förskräckt på. De tog av Henne den blodiga jackan. De agerade så fort. Han hängde inte med riktigt. Allt var bara kaos där inne. Hjärtat hade stannat på Henne så de tog fram det Han fruktat. Han såg dem lägga dem mot hennes bröst och såg Henne lyfta sådär äckligt när de gav Henne stöten. De avvaktade men inget hände. De försökte igen och igen men det gick inte. Hennes hjärta ville inte börja slå igen. De försökte en gång till men hjärtat ville inte slå för att ge Henne livet tillbaka.

   Alla runt Henne slutade upp med allt de gjorde. De tittade sorgset på varandra och beslutade att inte försöka en gång till. De började lugna ner sig och plockade ihop all utrustning. Han tittade in med rödsprängda ögon. Han visste inte vad som hände där inne. Inte förrän en av de fyra runt henne tittade ut och gav Honom en blick Han aldrig kommer att glömma. Den blicken som gjorde att Han förstod. Att Hon inte fanns längre. Det var som om allting brast där för Honom. Han kunde inte kontrollera sig längre. Han började slå på allt Han såg och skrek och grät och ropade Hennes namn. Men Hon kom inte. Han ville ha Henne tillbaka. Han ville inget annat än att få känna Hennes doft och få hålla Henne nära igen. Men det Han inte visste var att det ville inte Hon. För äntligen var Hon där Hon så länge velat vara. Borta.

   Kommentar av Emelie Gunnarsson — 28 maj, 2006 kl. 20:00

RSS-feed för det här inlägget. TrackBack URI

Skriv en kommentar