Tankar kring klichéer
På senaste träffen med min skrivargrupp kom vi att prata om klichéer. De bör undvikas, brukar det heta. Men alltid? Eller finns det tillfällen då klichéer inte bara är okej, utan det bästa att ta till?
M. sa att han brukar gå igenom texten och reagera på alla klichéer han skrivit, sedan stryka åtta av tio. De två som är kvar är kvar för att de faktiskt fungerar, och tillför texten något.
Så här säger författaren Joanna Trollope i en intervju i senaste MsLexia:
A cliché is only a cliché if it’s happening in someone else’s life, but the first time it happens to you is the first time in the history of the universe.
Det som är bra med klichéer är ju att de ger en direkt igenkänning. Det blir en genväg till något som de flesta kan relatera till. Nackdelen är förstås att de kan upplevas som slitna, och därmed förlorar sitt värde, om du inte gör dem till dina egna eller driver med dem.
Vad säger du? Brukar du använda klichéer när du skriver, och hur gör du i så fall för att de inte ska kännas nötta?
Loading ...