Jag tror det var gårdagens bild här på Skriva.net som fick mig att inse att jag skriver dagligen och att jag inte kan minnas en dag jag inte har gjort det. Av någon anledning har jag inbillat mig att det dagliga skrivandet inte har någon betydelse - men visst är det av vikt! Små korta notiser på Fallfrukt, ännu kortare notiser på Pixamatic, det mer sällsynta skrivandet här, texterna till Skrivarkollektivet och Fokus, orden i min dagbok och ibland till tävlingar.

Tävlingen som SIF anordnar har tre pris. Ett förstapris på 15 laxar, ett andrapris på 10 och tredje på 5. Jag drömmer om ett pris, helst förstapriset, inte så mycket för pengarna utan äran. Och visst är det så att om man gör något för att driften finns där, något som jag svårligen kan klara mig utan, är det kombinerat med det mer sällsynta att äran går före pengar.

Fast jag vet vad jag ska göra om jag vinner förstapriset! Jag ska dela det i tre och köpa mig nya glasögon för en tredjedel, åka på skrivarkurs för den andra tredjedelen samt överraska mina vänner med en fest för resten. Allting känns möjligt när texten är ivägskickad men vinnaren ännu inte har presenterats.

Först skrev jag en novell till Fokus, där ändrade jag innehållet och tänkte mig skicka iväg som bidrag. Det var där jag beslöt mig för att fråga “R” vad hon tyckte. Hon trodde inte att det var den sortens novell som SIF efterlyste. Därför slog jag mig vid lunch i går och skrev en ny novell. Sedan handlade jag mat och läste igenom vad jag skrivit, ändrade och skickade iväg till “R”. Jag gjorde lite av de ändringar hon föreslog innan jag skickade iväg den. Mindre än tre timmars arbete totalt. Jo, den hade mått bra av att vila men nu var det deadline vid midnatt.

I dag är det dags för månadens kåseri. Jag ska skriva “Mamma är lik sin mamma” och driva med mig själv - precis som man ska göra i ett kåseri. Jag har skrivit för en reklamtidning i snart två år och var gång jag har skickat iväg kåseriet har jag skäckslaget konstaterat att “nu kan jag inte hitta på något mer att skriva om”. Men tro det eller ej, inspirationen kommer och det blir en ny text!

Bilden föreställer en missnöjd Eva. Jag har kåseriet klart i huvudet och det ska bara ner på pränt, men ser ni boken som ligger till vänster om mig? “Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson. Det är den som gjort mig missnödj. Några riktigt härliga skratt, mestadels förväntning där jag skulle vilja läsa fortare och fortare och en underbara personskildringar. Men så slutet. Jäkla Larsson! Hör du mig, där upp i himlen? Var det nödvändigt att göra min huvudperson besviken? Var det nödvändigt att avsluta boken på det förkrossande sätt som du gjorde? Du fick gestalterna till att leva och när jag äntligen kände hopp för Lisbeth så drog du undan skynket, din jäkel, i din sista rad.