Studieförbundet Vuxenskolan gör en storsatsning för det unga skrivandet i Västsverige. Fredagen den 7:e november är det festival i Kungälv!
Läs mer på deras sida Uttryckt! eller här nedan:

du som skriver…
…POESI, LÅTTEXTER, NOVELLER, ARTIKLAR,
RHYMES, SERIER, RECENSIONER, m.m?

Vill du påverka eller kanske
låta andra höra dina tankar?
Är du mellan 13-25 år, anmäl dig
och dina texter senast 3 nov till

uttrycktfestival@gmail.com

Så kan du få dina texter upplästa eller
själv stå på scen och läsa, sjunga eller
på vilket sätt du vill, framföra dina ord!

Nordmarkens Fritidsgård, Fredag 7nov kl.18.00-22.00

18.00 Skrivarworkshop med Stina Nilsson, nya sätt att framföra och experimentera med ord!
19.30 Estradpoeten Tina Bergérus, kvällens konferencier uppträder, läser och presenterar akter
20.30 ÖPPEN SCEN och UTSTÄLLNING
21.00 Artisten Loke ”Underground-Visans Härförare”

Under UttrycktFestivalen har du möjlighet att uttrycka dina ord, låta dem höras eller synas. Rikskända artisten Loke och estradpoeten Tina Bergérus (som även är konferencier för kvällen!) är redan bokade och det bjuds även på skrivar-workshops och nya sätt att framföra och experimentera med ord!

En annan del av festivalen är att en jury kommer att välja och vraka bland alla de texter vi får in (från alla festivalerna, inte bara den i Kungälv) och de texter som väljs ut kommer att… …sättas ihop till en bok!

Känner du dig peppad på att delta eller har du en åsikt om hur festivalen borde vara, så ska du höra av dig till oss!

Jag går till seminariet Författarnas Kerala för att lyssna på Anita Nair. Av ingen annan anledning har jag trotsat trötthet och ordgröt i huvudet och satt mig i den dragiga lokalen med dålig akustik. Dagen innan har jag köpt boken “Ladies Coupé”, till min lycka hittade jag den äntligen på engelska och även om jag inte har med mig den för att få den signerad, tänker jag att bara att få höra Anita Nair räcker.

Anita Nair är en av flera författare från den indiska delstaten Kerala (hon är i gott sällskap med t.ex. Arundhati Roy, författare till “De små tingens gud”) som fått stor uppmärksamhet runt om i världen. “Ladies Coupé” (på svenska “Kvinnor på ett tåg”), en samling historier om olika kvinnor, blev en internationell succé. Den senaste romanen heter “The Mistress” och har enligt henne själv fått titeln efter Ralph Waldo Emersons citat “Art is a jealous mistress”. Liksom “Ladies Coupé” är “The Mistress” skriven på engelska, ett val av språk som jag personligen gärna skulle ha velat höra mer om: När bestämde sig Nair för att skriva på engelska? Brottades hon med samma dilemma som många författare från före detta kolonier gör - att hålla sitt modersmål levande eller att nå en större marknad och läsekrets internationellt?

Tyvärr är det inte Anita Nair i egenskap som väl respekterad författare som hamnar i fokus. Istället är det Basheer, en annan keralansk författare som dog 1994, som samtalet får cirkulera kring. Seminariet inleds med att översättaren Katarina Trodden berättar om Basheers liv medan ett bildspel av Basheer rullar bakom henne. Det fortsätter med att moderator Tomas Löfström ställer frågor om Nairs skrivande men med utgångspunkten från hur Basheer gjorde under sitt författarskap: - Hur viktig har Basheer varit för Nairs skrivande? Tänker hon också på att använda språket på det innovativa sätt som Basheer gjorde? Ser hon några likheter med sitt och Basheers berättande?

Anita Nair svarar artigt på frågorna men det är först när hon själv tar kontroll över ordet som det blir intressant. Hon berättar om sin bok “The Mistress”, om att den kom ur att hon börjat grubbla mycket över vad konsten betyder för den som skapar, hur nödvändig den är och vad den gör med en. Som författare var det viktigt att skriva en bok där hon själv fick tolka konsten utan att bli ifrågasatt och det är detta hon gör i “The Mistress”. Inledningen, som Nair läser högt för oss, sopar inget under mattan. Det är ett djupgående sökande, en kärleksaffär som tecknas med stor passion och sårbarhet.

“You may call these the nine faces of the heart.”

Nio ansikten eller ansiktsuttryck, är det som kathakali-dansarna använder, när de utövar den tusenåriga dansen som har sina rötter i just Kerala. I “The Mistress” berättas det om en flod som är på väg att torka ut och Nair säger att den kan ses som en symbol för kathakali-dansen, en konstart som det tar många års hård träning för att lära sig och som just därför att hotad att dö ut.

Som en person med konstanta genusglasögon på mig, kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att en framgångsrik som författare som Anita Nair, influgen ända från Indien, inte ensam får stå i fokus på ett seminarium. Jag har svårt att tänka mig att samma sak skulle drabba en aktuell kritikerrosad manlig författare och särskilt inte om den andra författaren var en (måhända hur stor och vida respekterad som helst) kvinna. Kanske har jag fel? Kanske planerar Bok-och biblioteksmässans förberedelsegrupp redan nu att bjuda in den underbarnsmärkte Jonathan Saffron Foer till att enbart prata om Joyce Carol Oates författarskap? Visserligen är det en snäll jämförelse, eftersom Saffron Foer har haft Oates som mentor och förmodligen har en mycket personligare relation till henne än vad Nair, som inte ens delar modersmål med Basheer, har till hans skrivande.

Les Murray är från Australien. Han är poeten som menar att kreativitet och att må dåligt inte hänger ihop, de göder inte varandra, som många kanske har en romantiserad bild av att de ska.

Les Murray har två strategier som han har tacklat sin depression med. Dels att skriva sig ut ur sig själv, in i djur, växter och natur. Dels att göra precis tvärtom; skriva sig in i sig själv och hela sig inifrån, berättar Murrays tyska översättare Margitt Lehbert.

Trots att Les hade levt med svår depression i många år dröjde det innan han insåg att skrivandet kunde fungera terapeutiskt. Det var först när han blev riktigt dålig som han gav det ett försök. Idag säger han att blir man tillräckligt sjuk tar man till vilka medel som helst i ett försök att hitta lindring.

Blir ni intresserade av att se mer (eller bättre) klipp där Les figurerar finns här ett par där han samtalar med Bob Ellis.

Bokmässan må vara slut för i år, men det är inte våra anteckningar, foton och videoklipp ifrån den!
Det var mycket att bevaka i år. 2400 programpunkter.
Så många hann inte vi med.
Men ni kan räkna med att det droppar in en del artiklar rörande bokmässan under veckan som kommer.

Nästa år blir det Spanien som blir fokusland.
År 2010 blir det Afrika. Det ser jag fram emot.

Nu ska jag sova. Det blev det inte så mycket av i helgen.

Orbita är namnet på en grupp som består av en konstnär/designer och fem poeter, gruppen bildades i Lettland år 1999. De började blanda musik, poesi och film och försökte ta sig till arenor där poesi inte var så vanligt förekommande. De anser själva att poetiska framträdanden under 90-talet var deprimerande och oftast slutade med mycket alkohol.
Nu har det blivit mer vanligt med film till poesiuppläsningar i Lettland.

Poeterna i Orbita bor och verkar i Lettland men skriver företrädesvis på ryska. Deras böcker är dock flerspråkiga och innehåller dikter på ryska tillsammans med lettiska översättningar. I vissa fall även med engelska översättningar.
Förutom böcker ger gruppen även ut dvd-utgåvor med filmdiktspår. De läser dikterna på ryska, men man kan välja att se dem med lettiska eller engelska undertexter. Dikterna är bildsatta med exempelvis animeringar och super8-filmer, lite som konstvideo. Några av titlarna är (i engelsk översättning): “The Hair of Literature” och “When We Run out of Jazz”

På mässan, i Lettlands monter, finns en dator med ett dataspel som Orbita skapat. Det är ett sätt att visa dikter men samtidigt en parodi på 90-tals-shooterspel. Du måste skjuta för att få en rad av dikten.

Moderatorn för seminariet blev vi dock mindre imponerade av. Det kändes som att Bengt Jangfeldt hela tiden ville styra seminariet till att bli en föreläsning i rysk-lettisk historia och klassisk rysk litteratur. När man får tillfället att prata med en nyskapande grupp som Orbita borde man kanske ta chansen att gå på djupet med deras skapande (och inte prata lika mycket om sig själv och sin egen utgivning av Majakovskijböcker i Moskva).

/Emilie & Sofie

Aidan Chambers har ett arbetsbord och ett databord i varsin ände av rummet han arbetar i. Det är för att han ska röra på sig, det är viktigt säger hans doktor. Han kan bara jobba koncentrerat i 50 minuter. Sedan går han över till datorn och kollar sin mail. Om han inte har fått någon blir han upprörd, det är därför han har funderat på att skriva till spammare och be om fler mail så han ska ha något att läsa, så att han inte känner sig ensam.

Kvällen innan seminariet slog Aidan vad om att det skulle komma max 25 personer och lyssna till just honom berätta om sig själv och sitt författarskap, vem skulle vara intresserad av det? Han förlorade vadet. Det är många som har samlats för att lyssna på engelsmannen och han tackar ödmjukt för vår uppmärksamhet.

Chambers har använt alla de format han känner till i sitt skrivande. Han fick problem under arbetet med den senaste boken eftersom han hade slut på nya sätt att skriva på. Projektet (även liknad vid en rejäl tegelsten) som han höll på med, krävde olika format för de sex olika böckerna. Chambers menar att det inte spelar någon roll om en författare är duktig på handling eller inte, det som gör boken är hur den är skriven, innehållet är mindre viktigt. Vad har boken för röst? Vem är rösten riktad till? Det är två frågor som är av stor vikt för Chambers.

Formatet för den sista boken hittade Chambers när han slog på tv:n sent en natt och fastnade i filmen “Pillowbook“. Filmen är baserad på en japansk bästsäljare som är skriven på ett sätt som betecknas som “women writing”. Ingen handling, enbart en samling av olika stycken - det är formen. En bok som Chambers varmt kan rekommendera som exempel är The Book of Disquiet (som du kan läsa delar av här).

Och eftersom populistiska böcker alltid slutar lyckligt medan seriösa böcker slutar olyckligt var Chambers tvungen att avsluta sin bok med döden.

“The books we like the most are the ones our bests friends tells us to read.” Det är ofta där du hittar din Epiphany-bok, boken som du känner handlar om dig själv, där du hittar dig själv, där du lär dig om dig själv och som blir av stor betydelse för just dig. För Chambers egen del var det Sons and lovers av D. H. Lawrence.

Idag är det svårt för unga människor att hitta sin Epiphany-bok, menar Chambers. Att resurserna minskar i skolor och bibliotek och att utbudet krymper. Att lärare bestämmer en bok som alla ska läsa oavsett var någonstans barnet befinner sig eller vilken typ av person man är. Han saknar tiden då bibliotekarier matchade barn med bok och innehåll. Istället får engelska barn läsa böcker med utdrag från olika böcker. Vilket gör att hela resan genom en berättelse går förlorad. Vilka ovana läsare tror man ska bli intresserade av läsning genom en sådan struktur? Här kan vi lätt dra paralleller till Martin Widmarks samtal om förförståelse som vi skrev om igår.
“The key to make children read is to read out loud to them and talk about books and reading with them. Don’t make icecream.” Gör inte läsandet alldeles för lätt, lite motstånd och nya idéer måste finnas. Äter du bara glass blir du fort trött på det.

“What is life going to be like when you live to be a hundred? We haven’t written it yet. That is what I’m going to do now.”

/Emilie & Sofie

Att vara illustratör och konstnär är enligt Sven Nordqvist olika saker. Det är inte bara två olika grenar utsprungna ur samma träd, de är mycket mer skilda åt än så. Konstnärskapet innebär att inte ha ramar för sin kreativitet. Att våga lämna förnuftet och lita till sin intuition.

“Det är bra om man låter det omedvetna få bestämma”, säger Nordqvist. Han fortsätter med att för honom är det betydligt svårare att veta om ett konstverk är bra eller inte. Hur ska man avgöra det? Det är så nära en själv, utsprunget ur diffusa bilder i ens medvetande, det är helt utan förhållningsregler. Jämförelsen går helt klart att göra med det kreativa skrivandet.

Nordqvist drar själv slutsatsen att när han kan återvända till ett konstverk flera år efter att han har gjort det och fortfarande tycka om det, då måste det vara bra på något sätt. Sedan tillägger han att han personligen inte tycker att konst ska vara politisk. “Åsikter kan man uttrycka i ord” menar han och visar en bild på två kinesiska barn och en Mao-röd fana:“Det var på sjuttiotalet när alla var tvungna att visa hur politiska de var hela tiden.”

Att illustrera ser Nordqvist som ett hantverk. Det är beställaren som sätter upp vissa gränser och då går inte att sväva ut hur som helst. Inte heller har han full frihet när det gäller att skriva en barnbok. Ofta har han målet att klara av sagan på 24 sidor och han måste ta i beaktande att han berättar en historia för människor som inte har så stor erfarenhet av livet. Ni som liksom jag har vuxit upp med Pettson-böckerna kan kanske intyga om att de talade till en och inte över huvudet på en, världen var ens egen barnvärld på något sätt.

För att förklara hur han går tillväga när han skriver en barnbok, listar Nordqvist, mycket pedadgogisk, upp processen för oss åhörare.

1. Han bestämmer sig för att göra en bok och att det ska ta ett halvår.
2. Vad ska boken handla om? Det är det svåra, säger Nordqvist, det kan ta upp till några månader att komma i underfund med.
3. När historien är bestämd, börjar han skriva anteckningar för hand.
4. Efter anteckningarna, kommer skisserna. Sida för sida planerar han boken.
5. När han har kommit hit, är det bara att “göra färdigt”. Nu är allt bestämt, det gäller bara att färglägga och producera. Nordqvist talar om det här som ett helt annat tillstånd. När han tidigare i processen varit så koncentrerad att han inte har kunnat tänka på något annat, kan han i slutstadiet förlita sig på sina hantverkshänder och samtidigt lyssna på radio eller någon talbok.

Arbetet med Var är min syster? var lite annorlunda. Det var en idé som fick mala i Nordqvists huvud i flera år. Han berättar att han gjorde de första skisserna för inte mindre än 25 år sedan, efter att ha publicerat sin första bok. Det var svårt att fortsätta på den då så Nordqvist la den åt sidan och började med en Pettson-bok istället. Sedan hittade han skisserna femton år senare och i tio år fick den mogna till sig i huvudet.

Nordqvist erkänner att han var tveksam till att bygga en bok utifrån bilder som inte har någon egentlig handling. Ett tag övervägde han att publicera boken helt utan text men i slutändan fick det bli några rader på varje sida - poetiska tankar som systern har medan hon svävar från ett landskap till ett annat. Textrutorna är inflikade i de bländande magiska bilderna, där Nordqvist som vanligt har öst på med detaljrikedom och värme. Varje träd finns gestaltat med kvistar och lutning, varje strå på ängarna har sin egen rättmätiga plats.

Det har varit roligt att vistas i den världen, säger Nordqvist och ger det som en förklaring till att han tog förhållandes lång tid på sig att göra den. På frågan vad han har för planer här närmast, svarar han att han kanske ska göra en mellanbok för att få lite distans. Egentligen skulle han gärna göra en till bok i liknande stil men menar att prestationskravet ökar hela tiden. Nu har han gjort det här och det betyder att nästa bok måste bli bättre.

Han avslutar med att det inte blir lättare med åren. Vissa perioder kan det kännas som att han inte kan något. Sedan lättar det igen och han hittar vägen till nya projekt. “Det är väl en del av skapandet”, säger han.

* På bilden: Sven Nordqvist (t. v.) tillsammans med Jan Hansson, chef för Svenska Barnboksinstitutet

Julia Sandström var 15 år när hon deltog i Bonnier Carlsens Eragon-tävling, en tävling för ungdomar mellan 13-18 år på temat fantasy. Av 500 medverkande vann hon första pris och texten som hon skickade in blev senare det första kapitlet till boken På ödets vingar. Just nu går hon tredje året på Nv-programmet och skriver samtidigt på sin tredje bok om nyckelväktarna. Serien beräknas komma ut i fem delar.

I recensionerna har På ödets vingar fått beröm för att personporträtten är gestaltade med känsla. Karaktärerna i Sandströms böcker går inga raka vägar, de är komplexa och tar inte alltid sina hjälteroller med ro.

Innan Julia Sandström började skriva fantasy, ägnade hon sig åt fan fiction. På Internet finns det särskilda sidor där människor kan skicka in sina alster och kommentarer och Sandström berättar att hon lärt sig oerhört mycket av att delta i dessa forum. Hennes fantasyskrivande fick sin start när hon läste en berättelse av en annan fan fiktion-skrivare som hade ritat upp en karta över världen där historien utspelade sig.

- Jag tänkte att det där kan jag också göra, säger Sandström.

Att skriva fan-fiction är något som många författare och skrivpedagoger rekommenderar. Det är en bra skola, ett bra avstamp att börja sitt skrivande med. Eftersom persongalleri, bokens värld och ton redan finns kan skribenten fokusera på själva skrivandet och utveckla och finslipa detta innan denne ger sig i kast med form och teknik.

Författare som Julia Sandström själv får mycket inspiration av är bland andra J.K. Rowling och Robin Hobb.

- Från början var drömmen att bli publicerad. Nu är det att bli författare på heltid.

/Emilie & Sofie

“Vi går omkring i Västra Götalands län, vi håller varandras händer som fanor” läser Linn Hansén.

Dikten är publicerad i det senaste numret av Glänta. Hon ger också smakprov av sin bok “Ta i trä”. Landskapet är Västergötland, Borås finns med, “nuförtiden” är ett centralt ord. “Det är ingen som heter Ida längre” - kaxighet blandat med ödmjukt betraktande. Allt får flyta in i vartannat, Linn Hansén har en lugn röst som banar väg för orden och ja, jag blir mycket nyfiken på att läsa mer.

Jörgen Gassilewski är nästa poet att äntra scenen i Rum för poesi. Han visar först upp exempel på hur dikterna i hans ännu inte publicerade bok, är utformade rent grafiskt. Det börjar med små fyrkanter av text och en rad på tyska. Sedan övergår texten i något som Gassilewski kallar för snöande, uppbrutna ord singlar nerför pappersarken. Den avslutande delen är tillbaka i textrutor igen, fast här blandas ord från de tidigare delarna in. Orden knyts ihop och får ny innebörd. “Jag älskar dig är en vacker och nyttig fras”, inleds en av hans dikter med och sedan följer ett bollande mellan påståendena “Jag älskar dig” och “Jag hatar dig”. Det är diktsamlingens stomme.

Marie Lundqvists, det svenska språkets bildmotor, är den som får avsluta poesitimmen. Med sig har hon sin nya diktsamling De dödas bok. Rösten är höstljus - varm och smickrande mot allt som kommer i dess väg; stavelser, ord, pauser blir sång när Lundqvist uttalar dem.

“Stillheten är som ett svalt mynt i våra heta händer.”

Döden har huvudrollen i den här diktsamlingen, liksom i flera av Lundqvists böcker är det en kär vän, en sällsam kraft, en vila och en födelse. Dikterna skildrar ett gräl mellan jaget och döden. Själv tänker jag mig en objuden gäst som man måste ta ställning till - ska den frågas in på kaffe eller ska man stå kvar bakom dörren och stirra på den genom nyckelhålet.

“Nu slåss fåglarna om dina vackra ögon, som vore de äpplen.”

Vem är Sven Nordqvist? Hur pratar han? Hur klär han sig?

Jag har bilden av Findus i huvudet när jag går mot seminariet. Mer Findus än Pettson faktiskt, de zucchinirandiga byxorna och tänjbarheten i kroppen, Findus som alltid vill leka. Jag ser Pettsons verkstad framför mig också - kaosplottret av skruvar och märkliga maskiner, träflis, små ögonförsedda lurvprickar som befolkar hörnen och som finns där för att de är där, inte av någon annan anledning.

Jo, jag tänker mig det där sprättiga när jag föreställer mig Sven Nordqvist, författare till tio Pettson och Findus-böcker och ett tiotal andra, däribland den senaste Augustprisvinnaren “Var är min syster?“. Jag vet att det inte stämmer, att en författare utåt sett sällan är som den skriver. Det är den inre världen som dominerar hos en skapande människa, annars skulle den lika gärna låta bli med det den gör.

Ändå reagerar jag på hur olik den levande Sven Nordqvist är från min bild av honom. Han ger ett sobert intryck i sin svarta kavaj och grå skjorta. När seminariet har satt igång, står han vid podiet och läser en monolog om sina reflektioner kring att vara illustratör och konstnär och hur det ena skiljer sig från det andra. Bakom sig har han en stor skärm som visar en powerpoint-presentation av hans verk, allt ifrån barnboksillustrationerna och de politiska bilderna som han gjorde som Amnesty-aktiv på 70-talet.

Talet han håller är som ett brev, ett sommarprat, en vindsbrygga rakt in i hans tankar. Vi som lyssnar får vara där, vi får andas, vi får följa med och hålla Sven Nordqvist i handen medan han leder oss genom bilderna.

Det enda jag tänker är: Tack. Där många samtal på bokmässan tenderar att bli verktyg för moderatorerna att visa sig klipska genom att ställa (enligt deras åsikt) “rätt” frågor, saknar jag kärnan. Alla dessa samtal med storslagna författare och så många undanflyende frågor för att slippa kliva på och ställa sig upp till knäna i det kladdiga, GRÖTEN, som är skapandet. Varför får inte den plats i diskussionerna? Är folk trötta på att prata om den?

När Nordkvist är klar, tackar Svenska barnboksinstitutets chef Jan Hansson honom och säger att det kändes som att vi var hemma hos Nordqvist ett tag. “Fast jag pratar inte så här mycket hemma“, säger Nordqvist på sin skånska och alla skrattar.

Jag ska i nästa inlägg försöka att redogöra för det Sven Nordqvist sa i seminariet. Även om jag önskar att jag hade kunnat spela in det och återge det exakt: från första ordet till sista bilden, med Nordqvists lågmält eftertänksamma berättande.