”Längtan ut ur trånga rum” var titeln på seminariet som den indiska författaren Ambai var inbjuden till. Titeln syftade till tråden i Ambais författarskap: att skildra livet och de situationer som människor är låsta i. Moderator var Lars Hermansson. Birgitta Wallin, som har översatt Ambais bok Flod till svenska, deltog också.

Ambai föddes 1944 i Tamil Nadu och språket hon skriver på är tamil. Som hon själv uttrycker det ”I can count and curse only in Tamil”. Numera bor hon i Mumbai, där det talas marathi, men hon tycker inte att det är ett hinder att skriva på ett språk som hon inte omges av dagligen. I Indien, som har 14 officiella språk, flyter de olika orden ihop med varandra, folk är vana vid att det talas olika dialekter och språk.

Privat heter Ambai C.S. Lakshmi. Hon tog sitt författarnamn då hon började skriva vid 16 års ålder, en tid när det var på modet för författare att använda pseudonym. Namnet Ambai valde hon av flera anledningar. I Maharabharata, den indiska nationaleposet, som rymmer hundratals karaktärer, berättas det om Ambai som ber om att få återfödas till man, för att hämnas de oförätter som hon blivit utsatt för som kvinna. Det är ett namn som går bortom kön och detta tilltalar författaren.

Namnet hör också till huvudpersonen i en roman som C.S. Lakshmi läste när hon började skriva – en kvinna som blev utkastad av sin man för att, som han uttryckte det, hon inte var hans intellektuella jämlike. Kvinnan började skriva under manligt pseudonym och fick flera böcker publicerade som uppskattades av allmänheten och av hennes man. När han bad henne flytta hem igen (eftersom hon nu bevisat att de var jämlikar) avstod hon och sa att hon inte behövde honom eftersom hon hade hittat sig själv.

Boken och karaktären gjorde ett stort intryck på C.S. Lakshmi. Överhuvudtaget märks det direkt att det är rättvisa hon brinner för, det är ett ämne som hon hela tiden återkommer till när hon pratar. Hon berättar om hur irriterad hon blir över att bli kallad för ”kvinnoförfattare” eller ”kvinnoskildrare” bara för att hon är kvinna och författare (”I write about LIFE!”) eller för att hon oftast skriver om kvinnor. Hon menar att en man som skriver om män uppfattas som en universell författare, en person som skildrar livet i allmänhet, medan en kvinna som skriver om kvinnor genast sorteras in i ett specifikt fack för just kvinnor.

På frågan varför hon har valt att skriva på tamil, säger Ambai att det är det enda språket som hon kan skriva kreativt. Att skriva facklitteratur på engelska går bra men när det gäller att skapa behöver hon en annan närhet till språket. Hon lyfter också fram att det är svårt att känna igen sina texter när de har översatts till ett annat språk – i det tamilska språket används ljud för att illustrera en bild, ljudet av en viss rörelse vävs in i ordet, t. ex. bruset från ett vattenfall eller en grodas kväkande. Översättaren Birgitta Wallin håller med och säger att hon avundas det tamilska språket för sin melodiska ljudkvalitet och att hon valde att behålla just de illustrerande orden i den svenska översättningen.

En annan viktig ingrediens i Ambais böcker är maten. För att skildra maten så sanningsenligt som möjligt, tog Birgitta Wallin hjälp av sina kontakter i Chennai och lät dem visa henne olika indiska kryddor och grönsaker som används mycket. Ambai säger ”Det vi i vår familj inte har kunnat uttrycka med ord, det har vi istället visat genom mat” och därför är maten central i hennes berättande. Maten blir också en viktig fråga i köket, kvinnans domän, där det utkämpas strider mellan de olika karaktärerna – vem som bestämmer vilken mat som ska lagas, vem som ska laga den och, vem som får äta vad. Köket blir en plats där makt krävs och förloras, där kvinnor hävdar sitt utrymme men som också är det rum där de är förvisade, långt från den offentliga arenan.

På Ambais arbetsplats på ljud- och bildcentret Sparrow jobbar de just med att samla in kvinnors erfarenheter och livsöden för att de inte ska gå förlorade. ”Those things which are normally considered as soft facts, I turn into hard facts”, säger Ambai.

ambai

Hos Marianne Wartoft kan du ladda hem ett gratisprogram som heter Vokabula. Det är ett väldigt litet program, som går snabbt att ladda hem och som inte tar mycket plats alls på din dator. Det är ett program som hjälper dig att utöka ditt ordförråd och testa dina kunskaper inom olika områden. Du väljer själv hur du vill bli testad; genom att lösa korsord, svara på snabbfrågor, para ihop ord eller namn med beskrivningar m.m.

Du kan testa dig inom områden som ordkunskap, författarskap, berömda citat m.m. Möjligheten finns även att skapa egna ordlistor.

På samma sida kan du även hitta skärmsläckaren Svensk Poesi och ett program där du kan öva dig på att undvika särskrivning.

Språktidningen, har ni hört talas om den? Just idag kommer första numret för 2008 ut. Några av deras artiklar kan man läsa på hemsidan, exempelvis om hur svenska ord letar sig in i andra språk och om kurrekturläsning. På deras hemsida kan du även hitta ord, folks favoritord och nyord. Så kan du rösta också, på vilka svenska motsvarigheter till utländska låneord som är att föredra.

Är det bra med en språktidning? Har ni någon erfarenhet av ovanstående tidning? Tycker ni att de har lyckats?

Vem skriver tablåtexterna till TV-programmen? Ställs det några som helst språkliga krav innan man blir antagen till dylikt arbete?
Följande står att läsa om dagens Oprah Winfrey show:

”Oprah tipsar om hur man unviker att få svindel. Vi tar del av publikens erfarenheter av svindel, att bli lurad på pengar till att bli lurad att tro att man vunnit pengar.”

Jag har aldrig sett mig själv som särskilt mycket av en språkpolis, men exemplet ovan gör mig orolig över hur språket hanteras nuförtiden.

Bara för att ta det här med korrekturläsning som exempel – är det något som mer och mer har börjat försvinna i dagens samhälle? Inte bara när det gäller tidningar och media utan även korrekturläsning av romaner. Sparar bokförlagen pengar och förlitar sig på stavningsprogram (om ens det)? Eller har korrekturläsarna tappat bort sina språkkunskaper?

Har ni märkt något?

Hörde en diskussion om det egna språket och skapande idag som gjorde mig ganska upprörd. Det pratades om att man som kulturutövare var tvungen att hitta en väg från det personliga språket till det förhöjt konstnärliga.

Vaddå hitta en väg ifrån det personliga språket? Vad är det för fel på det? Varför måste man förhöja saker för att det ska bli ”riktig” kultur?

Måste det man skriver vara förhöjt för att vara litterärt?

Med tanke på att det var många av er läsare som hade läst fantasy i sommar, så kommer här en liten rapportering från ett seminarium med fantasy och medeltid som fokus.

Bo Eriksson är historiker, men också fantasyläsare. Han har kommit ut som det, säger han själv, genom boken Tusen år av fantasy – resan till Mordor. Han vill att fantasyn ska bli rumsren och tas på allvar.

Han vänder sig dels till fans av fantasy och vill få dem att läsa medeltidens litteratur, dels till medeltidsfans och vill visa dem hur mycket medeltid det finns i fantasylitteraturen.

Som titeln på boken kanske avslöjar så handlar boken framförallt om J.R.R. Tolkien och hans skrivande. Bo Eriksson säger själv: ”Tolkien skriver den vackraste medeltid man kan tänka sig.”
Vad är det då i Tolkiens skrivande som gör det medeltida? Här kan räknas upp mångahanda ting; rekvisitan (svärden bär namn = mycket medeltida), sättet slagen går till på, scenografin (här drar Bo en liknelse mellan Minas Tirith och Camelot), gestalten Aragon (rättmätig kung som måste bevisa att han är värdig = väldigt medeltida, ett annat exempel här är Kung Arthur). Många fler är de detaljer som kan räknas upp här.

Men framförallt, menar Bo, så handlar det om en allmän bakgrund och stämning som är medeltida i Tolkiens böcker. ”Tolkien levde i en medeltida värld.”

En annan sak Bo Eriksson tar upp, som jag tycker är intressant, är Tolkiens fascination för språk. Visste ni t.ex. att Tolkien skapade språken först, och sedan kom berättelserna? Det var alltså inte historierna i böckerna som språken skapades för att passa…

I slutet på seminariet tipsade Bo om en hemsida där man kan läsa en lite rolig jämförelse…Historievärlden för nybörjare:

  • Herman Lindkvist = Sauron
  • Peter Englund = Gandalf
  • Dick Harrison = Saruman
  • Svenska Folket = Ringen
  • Historiedoktorander = Hoberna
  • Press, Tv och Bio = Smaegol/Gollum

Ovanstående är hittat på bloggen History for Heroes (långt ned i högerspalten).

Malin Krutmeijer skriver på Aftonbladet.se att hon tycker att Bo Eriksson analyserar alldeles för lite.

Frågan jag är absolut tröttast på att höra:

Tror du att det hade blivit annorlunda om en man hade skrivit den?

Till hur många manliga författare ställs frågan Tror du att det hade blivit annorlunda om en kvinna hade skrivit boken?

Det är samma sak inom filmbranschen, ideligen detta tjatande på oss kvinnliga filmare Tror du att det hade blivit annorlunda om en man hade gjort filmen? Om filmen hade haft en kvinnlig regissör? Hade bildspråket blivit annorlunda om filmen hade haft en kvinnlig fotograf?

Vi kvinnor får hela tiden frågor om män, får män frågor om kvinnor? Får män frågor som innebär att de ska försöka sätta sig in i en kvinnas situation? Eller får de snarare frågor i stil med ”Kvinnliga författare sägs tendera skriva om x, vad har du att säga om det?” (Ett ypperligt tillfälle att distansera sig när man svarar på en sådan fråga, för att knyta an till tidigare artikel.)

Varför bes alltid kvinnor jämföra sig själv och sitt skapande med män och deras skapande? Varför får det aldrig stanna vid en kvinnas skapande och fokus på det? Eller fokus på ett skapande i stort, i Sverige/Europa/världen, om man måste jämföra med något?

Det får mig att undra; kan det vara så att vi människor (inkluderat journalister) redan när vi ställer en fråga på sätt och vis styr hur svaret kommer att bli? Eftersom kvinnor och män förmodas samtala på olika sätt så ställer vi olika frågor till dem? Vi förstärker redan inpräntade samtalsstilar och gör det än svårare för de svarande att bryta dessa.

Så jag ber, öppet och ärligt: Snälla journalister, låt mig få ha hört den frågan ställas till en kvinnlig författare för sista gången!

Med språket förändrar vi vår egen syn (och andras) på andra människor. Med språket gör vi pojke och flicka, något som följer med upp i vuxenvärlden och vi gör kvinna och man, med språket.

Eva Erson, Karin Milles och Ann-Cathrine Edlund har skrivit boken ”Språk och kön”. En bok som är landets första vetenskapligt uppbyggda lärobok i ämnet.

Där tar de upp kvinnors och mäns olika samtalsstilar. Kvinnan förmodas sträva efter närhet och samhörighet medan män förmodas sträva efter kontroll och distans. Men riktigt så enkelt är det ju inte, vi är ju alla individer och vi använder dessutom olika samtalsstilar i olika sammanhang.
Vi förväntas bete oss på ett visst sätt. Det betyder inte att vi måste leva upp till det som förväntas av oss, men det är omöjligt att inte förhålla sig till det, inte påverkas.

I seminariet tas bland annat Pamela Fishman och hennes forskning upp. Hon lät spela in vardagskonversationen som tre heterosexuella par hade. Av detta kunde hon utläsa en stor skillnad i språket. Kvinnorna var tvugna att inleda varje samtal med en fråga (ex; vet du vad…?), annars lyssnade inte mannen. Männen i sin tur behövde bara komma med ett påstående och fick då kvinnans uppmärksamhet på en gång. Männen var också mer passiva i samtalen medan kvinnorna stod för att uppmuntra och instämma.

Ett annat exempel som tas upp är en undersökning angående anställningsintervjuer; tolv kvinnor och tolv män och deras anställningsintervju till samma arbete. Kvinnorna och männen pratade lika mycket, men vid frågan efter intervjun när de skulle berätta hur mycket de tyckte sig ha pratat, tyckte kvinnorna ofta att de hade pratat för mycket, men inte männen. Intervjuledaren tillfrågades också, och även denne person hade uppfattat det som att kvinnorna pratade för mycket…
Så det man kan fundera över är; Talar en kvinna för mycket om hon talar lika mycket som en man? Och är det inte väldigt konstigt om det är så?

Förändring är möjlig, säger Eva, Ann-Catrin och Karin, och det är framförallt i skolan som den är viktigast. Genusmedvetenheten behöver förstärkas.
Media är också något man kan rikta blicken mot. Hur skriver journalister om pojkar/flickor? Och vad får kvinnliga journalister i uppgift att skriva om? Vad får män skriva om?

© 2016 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha