skrivarkall.gif

Jag skrev om det i en kommentar igår, men jag vill gärna puffa för det här verktyget som jag tycker är helt toppen.
Det är ett ’kit’ man köper, ett kit som består av en instruktions-CD (som verkar har kommit med mest för att det ofta är med CD-skivor i såna här kit), penna, timer och så kortleken. Och så är det givetvis instruktioner i text med också. Man ställer in timern på 3 minuter, drar ett kort på vilket det står några ord, t ex Pojken med hunden, och så ska man skriva från magen under tre minuter. Syftet är att man ska lära sig skriva på känsla, inte tänka på allting runt omkring utan släppa loss. Jag tycker det är roligt, och det finns inga ursäkter att inte ta tre minuter varje dag och bara skriva som man känner för just då, det första som kommer ut genom pennan.
Läs mer på Författarkortleken.se. Jag hittade den på adlibris.se och den kostade 256 kr, inkl moms.

Memorybrickor - en inspirationskälla Har du kvar ditt gamla Memory från när du var liten? Var rädd om det! Memoryspelet kan vara ett fantastiskt bra verktyg när inspirationen tryter i ditt skrivande.

På Fridhem gjorde vi två övningar där vi utgick från Memorybrickor, men det går såklart att variera övningarna och hitta på egna.
Den första övningen: Dra en memorybricka. Skriv en text/dikt som börjar ”Jag är ingen…” och sedan objektet på brickan du dragit.
Den andra övningen: Dra två memorybrickor. Titta på dem. Nu ska du skriva en text där du på något vis förvandlar det du ser på den första brickan till det du ser på den andra.

Tyvärr är många av de Memoryspel som finns att få tag på i leksakshandeln i dag temastyrda, ofta med de senaste Disney-figurerna eller något liknande. Jag fick tag på ett Naturmemory på Tradera, som jag tänkte använda för att experimentera med haikus.
Men allra helst skulle jag vilja ha ett med blandade symboler. Så om du har ett gammalt Memory med bilder/symboler av skiftande slag, vårda det väl. Eller skänk det till mig om du inte vill ha det!

En term som Julia Cameron använder sig av är ”artist dates”. Det är de där sakerna du unnar din inre författare, så att han/hon ska trivas och spotta ur sig mästerverk, eller åtminstone något du inte genast förpassar till papperskorgen.
På en artist date skriver du inte, utan upplever. Det kan vara ett museibesök, en konsert, en skogspromenad, ett föredrag, eller vad helst du känner för. Men du ska helst göra det ensam, för att den inre dialogen är viktig.
Cameron rekommenderar att schemalägga artist dates, att boka dem i almanackan och prioritera dem så att inget annat får komma emellan.

Det är viktigt att fylla på den inre källan, det är ju den du ska använda när du sedan ska skriva, menar hon. Sedan kanske inte skrivandet har ett dugg med det du upplevde på din artist date att göra, men indirekt underlättar den när du sitter där med pennan i hand.

Jag tycker det är underbart med ett begrepp som låter mig schemalägga och prioritera roliga saker. Artist dates hjälper mig om inte annat att motivera inför min omgivning varför jag bara måste dra iväg på det ena eller det andra när de tycker jag ska umgås, städa, dricka öl eller annat.

Den här veckan är en enda lång artist date för mig. Jag ska på Pridefestivalen och lyssna på en massa spelningar och förhoppningsvis träffa en massa härliga människor.

Jag har just läst en artikel på engelska om hur du kan använda dig av dina dagliga erfarenheter på jobbet när du skriver poesi. Med andra ord – att skriva om ditt jobb.

Eftersom de flesta som skriver gör det på fritiden, som en hobby, kanske vi helst inte vill fokusera på arbetet när vi skriver, funderar Shanna Germain i artikeln. Men hon fortsätter med att lista ett antal fördelar med att faktiskt skriva om sitt arbete, hur vardagligt och tråkigt det än kan kännas.
En fördel är helt klart att det är ett område du kan väl. Germain hävdar också att folk är intresserade av hur andras arbeten ser ut och fungerar.

Det är en intressant tanke. Själv är jag webbredaktör på landets största webbtidning, och det är klart att det finns en hel del stoff i mitt arbete som skulle kunna platsa som litteratur, oavsett om det handlar om poesi eller prosa. Men för mig har det varit viktigt att skilja hobbyskrivandet från arbetet, just för att de på ett sätt är närbesläktade. Jag vill inte att mitt skrivande på fritiden ska ha tonen som finns i en kvällstidning.

Germains artikel sådde ett frö hos mig. Kanske kan jag inspireras av materialet utan att för den sakens skull använda språket. Jag tror jag ska börja föra en jobbdagbok över sådant material.

Har du skrivit om ditt arbete, eller hittat inspiration på jobbet? Skriv en kommentar och berätta.

LouisianaMed Camerons ord med mig på resan gav jag mig i dag ut på en utflykt till konstmuseet Louisiana, 35 minuters tågfärd norr om Köpenhamn. Jag tillbringar tre dagar här innan jag far vidare till Prag. Att resa med tåg passar mig bra. Det lite långsamma färdsättet lämnar tid till eftertanke. Ändå kändes det som att färden mellan Stockholm och Malmö gick fort.

”Att skriva är som att andas”, skriver Cameron. Det är en rätt vi har från födseln, och hon kan inte separera skrivandet från resten av livet. Skrivandet är för henne själva livet, ett sätt att leva. ”Skrivande ger livet passion och tydlighet.”

En av Bevilaquas målningarDet var mitt första besök på Louisiana, och intrycket är att inomhusdelen är mycket större och utomhusdelen mycket mindre än jag föreställt mig. Jag hade tänkt mig en stor park, som en botanisk trädgård, med mängder av skulpturer. Fotona jag sett ger det intrycket.
Även om parken är vacker, med många spännande miljöer och vyer, är det i stället inomhusrummen med dess utställningar som imponerar. Särskilt den tillfälliga utställningen av amerikanen Michael Bevilaqua. Det är popart från sent 90-tal och tidigt 2000-tal – i klara färger och med inslag av cd-omslag från artister som Gorillaz och Ramones. Detta är nutid, verklighet, och det är också där jag måste börja mitt skrivande på den här resan. ”Börja där du är”, manar Cameron.

Det mest intressanta skrivandet behandlar enligt min mening samtiden, och förmår sätta den i sitt sammanhang. En av mina favoritförfattare, Douglas Coupland, är en mästare på det.
Samtidens konsekvens, i form av framtidsvisioner, är också något som intresserar mig.

Normalt sett har jag svårt för konstfilm. Mycket av det jag sett i den vägen är så abstrakt att det inte säger mig något. Men en film fastnade jag för på Louisiana: ”Der Lauf der Dinge”, av Peter Fischl och David Weiss.
Den som spelat det gamla dataspelet ”The incredible machine” eller sett reklamfilmen för Honda Accord vet vad det handlar om. Filmen består av en lång rad serieeffekter. Ett däck kommer farande, stöter till en cylinder som sätts i rullning och i sin tur välter en burk målarfärg som långsamt flyter ut i ett tråg där den kommer i kontakt med en vätska som reagerar med färgen och fattar eld. Flammorna sprider sig snabbt i tråget, och en stubintråd som ligger mot dess kant avfyrar en raket som träffar en boll som studsar mot ett däck som… ja, vidare och vidare. Filmen var säkert en halvtimme lång, och även om det förekom klipp i den så var de inte många.
Föremål återkom, hade nya funktioner, miljöerna ändrades och elementen utnyttjades till max, och allt skedde med milimeterprecision. Det skulle krävas så lite för att en enda miss skulle bryta förloppet.

Scener ur Der Lauf der Dinge, tingens förlopp

Så skriver man en roman, tänkte jag. Något måste hela tiden driva den framåt. Tempot bör växla, miljöerna likaså. Trådar vävs ihop, karaktärer kommer, går, och några återkommer.
När rutan blev svart och sluttexterna började rulla hördes ljudet av fortsatta kedjereaktioner i bakgrunden. En god bok lever också vidare även efter att den lästs ut.

Julia Camerons The Right to Write Att resa är en stor inspirationskälla för mitt skrivande. Det har jag tagit fasta på och tänker ägna de närmsta veckorna åt just resande – och skrivande. Efter att ha läst en kurs i kreativt skrivande på engelska de senaste fyra åren har mitt skrivande på svenska kommit av sig. Tanken är att den här resan ska få fart på det igen.
Till sällskap har jag ”The right to write” av Julia Cameron. Jag valde mellan den och ”Make your words work” av Gary Provost, en mer handfast skrivarhandbok. Att båda är på engelska är förstås en följd av kursen jag gått, men övningarna borde gå att översätta.
Julia Cameron är kanske inte fullt så känd i Sverige som i stora delar av övriga världen. I USA, till exempel, har hennes bok ”the Writer’s way” givit upphov till en hel rörelse. Det finns studiegrupper kring boken i de flesta amerikanska städer.
Boken finns översatt till svenska, och heter då ”Öka din kreativitet”. Jag har arbetat med den engelska versionen, och uppskattade den mycket. De två hörnstenarna är:

  • Skriv varje dag – oavsett om du känner dig inspirerad eller inte. Flödesskriv under en bestämd avsatt tid, och känn inga krav på att det ska bli bra. Det viktiga är att du skriver, eftersom det sätter igång den kreativa processen.
  • Artist dates. Jag vet inte hur det här översätts i den svenska utgåvan, men betydelsen är i alla fall att du ska stämma träff med din inre författare/kreatör. Det gör man inte genom att skriva, utan genom att göra saker som inspirerar. Det kan vara allt från att hoppa fallskärm till att gå på en utställning. Det är svårt att vara kreativ ur tomma luften, så det här är ett sätt att fylla på med kreativitetsbränsle.
  • Med dessa till hjälp arbetar du sedan dig igenom boken kapitel för kapitel. Till varje kapitel hör ett antal övningar, och du ska arbeta med varje kapitel under en veckas tid. Många av övningarna syftar till att stänga av eller lura din inre censor. Det är ofta du själv som står i vägen för din kreativitet, i bland genom att du lyssnat för mycket på omgivningen när den inte varit stöttande, ibland för att du själv skapat dig en negativ bild av ditt skapande.

    I engelskkursen var det några som inte kunde med ”The artist’s way”. Det grundade sig främst på att Cameron nämner Gud. Jag, som inte heller är religiös, tyckte inte det var ett hinder. Cameron skriver också att när hon pratar om Gud behöver det inte vara den kristna guden, utan vad som helst som fungerar för dig. Jag valde att se gudsväsendet som min egen skapande kraft, och då fungerade boken för mig.

    Nu ska jag alltså resa till Prag, och det ska bli spännande att se om ”The right to write” är lika inspirerande som ”The artist’s way”. Även den finns översatt, och heter då ”Lusten att skriva”. Så här skriver Cameron om boken, i svensk översättning:

    ”Vad den här boken kan åstadkomma, om jag varit skicklig nog, är att tala till dig om skrivande för skrivandets egen skull, för den rena, oförfalskade glädjen i att skriva ned ord på en sida. Med andra ord, är detta mer en ”varför-bok” än en ”hur-man-gör-bok”.
    Varför ska vi skriva?
    Vi ska skriva för att det är människans natur att skriva. Genom att skriva gör vi anspråk på vår värld. Det gör den direkt och specifikt till vår egen värld. Vi ska skriva eftersom människor är andliga varelser och skrivande är en kraftfull form av bön och meditation, som förbinder oss såväl med våra egna insikter som med en högre och djupare nivå av inre vägledning.”

    Det känns som att jag valt en sympatisk medresenär. Jag återkommer – förhoppningsvis – med rapporter under resans gång.

    © 2019 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha