Bokomslaget med engelsk titelJag vill dela med mig av tankar och funderingar jag fått när jag läst Shaun Tans bok Det röda trädet.

Själv anser jag att boken är ett utmärkt exempel på crossover-litteratur, det är en bok som minst lika mycket, om inte mer, riktar sig till vuxna som till barn. På varje uppslag finns både text och bild. Här finns ett direkt tilltal som riktar sig till ett du. Jag får intrycket av att författaren inte tänkt på att rikta sitt tilltal till vare sig barnläsare eller vuxenläsare utan helt enkelt till en mer allmängiltig läsare. Med det sagt så tror jag ändå att vuxna kan ha lättare att ta till sig själva texten medan barn kan finna störst intresse i bilderna. För mig är det här en bok som handlar om nedstämdhet och hopp, det är varken någon klassisk bilderbok eller fantasybok, men allting utspelar sig i en fantastisk värld, där en mörk fisk kan sväva över en stadsgata, en flicka kan sitta på skalet till en snigel och ett rött träd kan börja växa på ett sovrumsgolv.

Bilderna i boken innehåller betydligt mer information än texten och får också mer utrymme än texten rent fysiskt. Utan bilderna skulle texten kännas rätt så tom och slutet skulle kunna vara svårt att hänga med i, men utan texten skulle det vara svårt att förstå hur bilderna hänger ihop och vad det är meningen att de ska gestalta. Jag upplever även att varje bild klarar av att stå för sig själv, är konstverk som väcker tankar, associationer och öppnar upp för vidare funderingar. Många av bilderna fungerar i sig som metaforer och även i texten finns metaforer (”mörkret tynger ner dig”, ”världen är en döv maskin”). Ibland uppstår även metaforer i mötet mellan text och bild, som att flickan som gör streck på snigeln blir en metafor för att vänta, men utan textinformationen skulle bilderna lika gärna kunna handla om ren matematik. Boken i sin helhet, historien om det röda trädet, ser jag även den som en metafor. Texten är avskalad men bilderna är detaljrika och det uppstår kontrapunkt mellan text och bild.

”Darkness overcomes you”, bild hämtad från shauntan.net.

Även om texten i boken går att läsa igenom på bara ett par minuter så ägnar jag mycket tid åt boken. Det röda trädet lämnar mig inte i fred. Det är en bok jag kan återkomma till igen och igen, både genom att läsa hela boken men även genom att bara fundera över ett uppslag eller dyka djupare in i en bild.

Jag har valt att titta närmare på det fjärde uppslaget från slutet av boken (som saknar sidnummer), det är ett av de uppslag i boken där det förekommer intraikonisk text. På höger sida ser vi en upplyst scen varpå huvudfiguren (som har något som skulle kunna vara en tår på ena kinden) samt en mängd andra ting befinner sig. I publiken anas flertalet anonyma personer i likadana hattar, somliga rökande (mina tankar här far iväg till Michael Endes grå män, tidstjuvarna). Bilden på högersidan går in en bit på uppslagets vänstersida. På vänster sida syns texten ”ibland vet du helt enkelt inte vad du ska göra”, texten är uppställd på ett sätt som för tankarna till poesi –
– något som påverkar läsningen, drar ned hastigheten i den och ger mer tyngd åt vissa ord än andra. Flickan som står mitt på scenen i bilden har oändliga möjligheter i vad hon skulle kunna ta sig för, och erbjuds även en present av ett av de märkliga tingestarna på scenen, något som hon inte verkar uppmärksamma och hennes kroppshållning ger inte heller uttryck för någon rörelse, snarare en aktivitet som stannat av (ena handen är instucken i en kasperdocka, men den ser ut att ha sänkts/kommit av sig i sin rörelse). Runt halsen på flickan hänger en skylt med ord på finska (som jag tror betyder ”Vem är du?”) och en av scenens bakgrundsfigurer håller i en skylt med fler finska ord (som jag tror betyder ”Vad gör du här?”). Bilden berättar för mig att flickan inte är glad, trots alla fantastiska saker som finns runt omkring henne, kanske även att hon känner sig något handlingsförlamad. Bilden ger ett djup till texten, det handlar inte om att sitta hemma en lördag och inte veta vilken aktivitet man ska välja, bilden gör frågan existentiell. Utan texten skulle det vara svårt att sätta bilden på uppslaget i ett sammanhang med bilderna på uppslagen innan och efter. Bilden skulle också, utan kontexten, kunna handla exempelvis om scenskräck och att leva upp till förväntningar.

Att ibland låta texten ta sig in i bilden är ytterligare en sak som jag tilltalas av i Det röda trädet:

”Without sense or reason”, bild hämtad från shauntan.net.

Boken får mig att fundera dels över samverkan mellan bild och text, vad som händer där emellan, hur en bild kan säga en sak, texten en annan och ikonotexten en tredje. Den får mig även att fundera på crossoverberättande och vad som gör att en berättelse fungerar för både ung som gammal. Kanske ska jag använda bilder till någon av mina berättelser? Inte så många så att det blir en bilderbok, men någon här eller där, om jag kommer på något som skulle ge mervärde, berätta något som inte får utrymme i texten eller som är svårt att berätta i ord? Boken har satt nya tankar i mitt huvud och fått mig att börja fundera. Jag kan upptäcka nya saker, fundera över både gamla och nya frågor. Kuka sinä olet? Mitä sinä täällä teet?

I morgon, den 25 oktober, kommer det första numret av en ny tidning om skrivande ut. Den heter Skriva, precis som den här sajten, men har trots namnlikheten inget med oss att göra. Däremot blev vi förstås nyfikna på initiativet och vad vi har att vänta oss av den nya tidningen.

Jag har fått tag på ett förhandsexemplar av tidskriften. Den är på 76 sidor och beskriver sig själv som ett livsstilsmagasin för den skrivande människan. Det lovar gott.

Jag bestämde mig för att ta reda på mer, och ringde upp Martin Karlsson, en av tidningens två chefredaktörer. Han berättar om ett våghalsigt projekt som han och Skrivas andre chefredaktör Per Adolfsson finansierat helt på egen hand, om nyfikenheten på skrivandet och hur idén till en ny tidning kläcktes.

Martin Karlsson. Foto: Johanna Hedborg

Namn: Martin Karlsson
Ålder: 30 år
Bor: Tollered, utanför Göteborg
Aktuell: Som en av två chefredaktörer för nystartade tidningen Skriva.
Intressen: Hinner just nu inte med så mycket mer än tidningsmakandet, men film och litteratur hör till intressena.
Mitt skrivtips: Att inte lyssna för mycket på andra. Det är viktigt att inte utmåla tips som att det bara finns en sanning om hur man ska skriva. Det gäller att hitta en metod som passar en själv.
Här skriver jag bäst: Var som helst bara jag får ha hörlurar på som skärmar av. Musiken kan vara lite vad som helst, men inte texter på svenska, de tränger på för mycket.
Udda pryl: Janne Josefssons kaffesked, den har jag inramad hemma. Jag intervjuade honom och då passade jag på att ta den efteråt.

Hur känns det nu när du fått hålla det första numret i din hand?
– Det känns jättebra. Vi har gjort det här lite grand vid sidan om andra arbeten. Det var svårt att ha fokus på det, och då blir man lite snurrig och stressig mot slutet, men det var väldigt skönt när vi fick den från tryckeriet och såg att den blev som vi hade hoppats på. Vi är mycket nöjda.

Kan du nämna någonting om innehållet? Vad har vi att se fram emot?
– Vi har tänkt att tidningen ska ha en ryggrad som består av författarporträtt, där fokus ligger mycket på skrivprocessen, där författarna helt enkelt kan dela med sig av sina erfarenheter och råd till läsarna. I första numret har vi Torbjörn Flygt och Susanna Alakoski. Båda hade ganska mycket spännande att säga om sitt skrivande.
– En annan del av ryggraden är skrivarguider. Särskilt gör Sören Bondeson en väldigt bra guide som vi har kallat ”Sju steg för att lyckas med din roman”. Han är rutinerad och undervisar i litterär gestaltning, och blev också nominerad till Augustpriset nu, så det var ju roligt. Det känns som en väldigt god grund i tidningen.

Hur har ni tänkt kring målgruppen? Vilka ni vänder er till?
– Skrivintresset är så stort nu, det är hela anledningen till att vi startade den här tidningen. Det kom en undersökning förra året som visar att var tredje svensk drömmer om att skriva en bok. Det är det vi har tagit fasta på.
– Vi tror att vi kan ha en väldigt bred målgrupp, helt enkelt alla människor som är intresserade av att skriva, och speciellt skrivande i bokform är vårt fokus. Sen tror vi kanske att tidningen kommer att gå bättre bland kvinnor än bland män, och vi tror att det framförallt är i åldersgruppen 30-45 som tidningen verkligen kommer att fungera bra. Men mer än ålder och kön handlar det om skrivintresse.

Och då handlar det om både skönlitterärt och facktexter? Oavsett vad man skriver ska man kunna hitta något i tidningen, eller?
– Ja, det är vår plan, att ha de två huvudspåren. Båda de intressena kommer att täckas upp ganska väl i tidningen.

Vänder ni er både till nybörjade och till de som har hållit på ett tag, och kanske redan är publicerade?
– Absolut. Det är en balans vi får försöka hitta, att ha det på en nivå som gör att vem som helst kan få behållning av det, men utan att göra det till något tramsigt eller ointressant för de som redan har tänkt mycket kring skrivande, och som du säger kanske redan har blivit utgivna.
– Jag tror ju att var man än befinner sig i sin ”karriär” som författare, så kan man alltid lära sig av andra. Det är alltid intressant att höra hur kollegor har skrivit, eller det kanske dyker upp någonting i nån guide som man inte alls har tänkt på, som kan underlätta i ens egen skrivprocess eller ge nya ingångar.

Hur fick ni idén? Du sa att behovet var stort och undersökningen visar att det är så många som faktiskt skriver, men ni jobbade ju på Faktum innan. Hur gick det till när ni bestämde er för att ta det här steget, att starta en ny tidning?
– Vi jobbade på Faktum båda två då, och jag jobbar fortfarande på Faktum. Det var min kollega Per Adolfsson som började prata om det här någon dag, ”jag läste den här undersökningen att så här många skriver, och tänk, det finns ju ingen tidning för dem…”. Så började vi prata om det och tyckte det var rätt märkligt. Det finns ju hur många tidningar som helst om trädgårdsarbete, scrapbooking eller inredning eller vad det kan vara, men ingen om skrivande. Där började vår mentala process. Sen är både jag och Per skrivande människor, och när författardrömmar som så många journalister, med en halvfärdig roman i byrålådan. Så författarskapet och skrivande, det är frågor som engagerar oss. Vi kände att fan, vad roligt det hade varit att göra en sån tidning! Vi började spåna och kände att det finns hur många ingångar som helst.
– Vi grunnade på ganska långsamt under våren, vi pratade om det lite då och då, och sen före semestern så bestämde vi oss för att vi provar. Vi satsar på det här, så får vi se vart det bär. Och det har ju gått fantastiskt bra än så länge.

Det saknades en sån här tidning på den svenska marknaden, sa du. Har ni tittat någonting på utländska förebilder?
– Ja, vi har kollat en del på Writers’ Digest, som är kvalitetsmässigt inspirerande, men för tråkig. Den riktar sig till folk som har ett uttalat skrivarintresse, men vi vill ju att vem som helst ska ha nytta av Skriva. Den typiska läsaren är någon som står mitt i karriären och känner att ”ska jag fortsätta att vara sjuksköterska i hela livet?”. Vi vill pusha folk att komma igång med skrivandet.

Vad har du själv skrivit för något utöver journalistiken?
– Det har blivit en del halvfärdiga bokidéer som jag inte nått i mål med. Per och jag utger oss inte för att vara experter. Vi är rutinerade journalister, och använder vår nyfikenhet på skrivandet i det här arbetet. Det är bra att vi båda vill ta del av tipsen för att komma igång, och de kommer att vara en inspirationskälla även för mig.

Har ni någon redaktion eller använder ni er i första hand av frilansmaterial?
– Det här är ju något vi har kastat oss ut i. Vi har inget stort förlag eller riskkapital bakom, utan vi har satsat egna pengar och vi förlitar oss på vår egen förmåga att göra magasin. Sedan har vi kunnat använda oss av ett brett nätverk. Vi har 23 medarbetare i det första numret, och de har mer eller mindre ställt upp på att jobba gratis till första numret. Förhoppningsvis upplevs det inte så.

Hur har det gått med prenumerationerna, motsvarar det förväntningarna?
– Det har gått väldigt bra. Prenumerationserbjudandet har legat ute i en månad, och vi närmar oss 1 000 prenumeranter. Sedan kommer tidningen att säljas av ca 1 000 återförsäljare.
– Om antalet prenumeranter fortsätter att växa i liknande takt, så att vi når några tusen, och försäljningen i handeln går bra, så är vår ambition att ha en frilansbudget från nummer 2, och vi hoppas få ekonomisk hållbarhet under våren så att vi kan ha en redaktion. Sen är det ju viktigt att annonsförsäljningen går bra också.

Hur ska ni sprida kunskapen om att tidningen finns? Ni har varit rätt aktiva i sociala medier än så länge, är det huvudstrategin?
– Ja, det får man säga. Vi har ingen marknadsföringsbudget. Men så fort vi får lite tid över ska vi initiera mer samarbeten med andra aktörer, som bloggar och sajter. Det finns så mycket bra, trevliga och engagerade människor i den här världen, och vi vill gärna vara en del av den. Det ska vara en tidning för hela Skrivarsverige.

Saul Williams har varit i Uppsala. Saul Williams har varit i Uppsala och jag var inte där. Saul Williams var i Uppsala igår, på Ordsprak Uppsala International Poetry Festival. Jag fick reda på det idag.
Saul Williams har varit i Uppsala och jag undrar, var du där? Vill du berätta om dina intryck? Skriv gärna en kommentar eller mejla mig på lotta at skriva.net.

Saul Williams har varit en av mina idoler sedan jag såg filmen Slam för många år sedan. Han var fullkomligt lysande i huvudrollen som den unge Raymond Joshua som kämpar mot de dåliga förutsättningarna i en omgivning fylld av våld och missbruk, hamnar i fängelse och fortsätter kämpa, hela tiden med ordet hjälp, med språket som slagträ.

För mig är det en väldigt inspirerande film. Jag tycker om poesi som kommer i självsvängning, inte nödvändigtvis med rim, men med rytm.

Williams är en verklig multitalang med framgångar som författare, poet, musiker och skådespelare. Delar av musikkarriären kan man ta del av på hans YouTubesida.

Kulturnyheterna träffade honom inför framträdandet i Uppsala:

Mer om Saul Williams på Wikipedia.

Ord kan göra skillnad, inge hopp, bryta murar. Ord kan skada. Din inställning och dina ord spelar roll.

Jeff Duncan-Andrade upplever det varje dag. Som lärare i ett av USA:s mest brottstyngda områden är det hans uppgift att förmedla till sina elever att det finns hopp. Han använder en fras från rapparen 2Pac för att illustrera det: att odla rosor i betongen. 2Pac inger hopp hos ungdomar världen över som har förutsättningarna mot sig.

Jag följer Skolspåret under två dagar på årets bokmässa, och bevakar det för Lärarnas Nyheter. Där bloggade jag också om Jeff Duncan-Andrade på vår Redaktionsblogg: Lärare kan göra skillnad mellan liv och död.

Nu är årets bokmässa i full gång! De närmaste dagarna kommer att se betydligt mer aktivitet här på Skriva.net än vad året tidigare bjudit. Vi ska försöka få ihop en blandad kompott av smått och gott, och hålla ögonen öppna efter inspirerande ord!

bokmässelogga

Elizabeth Gilbert talar om kreativitet, inspiration och hur man tar itu med omvärldens prestationskrav. Klippet går att få med undertexter på bl.a. svenska.


Klippet kommer från TED.com, där kan du hitta många intressanta klipp, alla med Creative Commons-licens.

Men hur blir man egentligen en författare? Den frågan ställs i kvällens Babel. Det kommer även att pratas om Skrivarskolor.

Sara Stridsberg, Torgny Lindgren, Daniel Sjölin, Lennart Hagerfors, Jayne Anne Philips och undertecknads gamla kurskamrat Ida Linde är personer vi får möta i kvällens inslag.

Mer om programmet kan du läsa här. Och missar du det när det sänds ikväll klockan 20, så ges det hela tre övriga tillfällen i SVT-kanalerna de kommande dagarna, och du kan även se programmet direkt i SVT play under ganska lång tid framöver.


Sara Stridsberg och Daniel Sjölin pratar om prosa.

Författarcoachen Ann Ljungbergs senaste projekt är en blogg med skrivövningar varje dag. Det lovar gott och är en bra uppföljning av den uppskattade Skrivarkalendern som nu tyvärr är nerlagd. På SkrivPuff, som bloggen heter, kan du dessutom delta i tävlingar varje månad.

Så här står det på SkrivPuff, där de två första övningarna dessutom redan är publicerade.

Vad kan du vänta dig här på SkrivPuff?

Varje vardag får du en skrivövning som tar ca 5-15 minuter att göra.

På lördagar och helgdagar får du en skrivarutmaning som kan ta lite längre tid.

En gång i månaden blir det en skrivartävling med fina priser.

Skrivövningarna kommer från författarcoachen Ann Ljungberg. Ofta egenutvecklade, men du får också tips om övningar i inspirerande böcker om skrivande. Skrivarpedagoger och författare bjuds in för att berätta om sina bästa skrivövningar.

Johanna Wistrand, författare till e-boken Skriv boken! Foto: Magnus Gotander
Johanna Wistrand, författare till e-boken Skriv boken!

Foto: Magnus Gotander

Vi på Skriva.net är glada att få vara en del av Johanna Wistrands bloggturné. Hon har skrivit Skriv boken!, en e-bok som fungerar som en fyra veckors handledning i att komma till skott med sitt skrivande och sin bokidé, med skrivövningar varje vardag och ett program som får dig att jobba med att ta ditt skrivande och dina drömmar på allvar.

Jag får intrycket av att Johanna är något av en svensk Julia Cameron men utan den religiösa undertonen som genomsyrar Camerons böcker (även om de fungerar utmärkt att läsas även av en ateist som jag). Det är alltså ett bra betyg från mig som uppskattar Camerons böcker.
Det handlar mycket om att komma över hinder och rädslor, och framförallt att skriva – att verkligen göra det, inte bara läsa om skrivande eller planera sitt skrivande genom att inreda en fin skrivhörna eller köpa bra anteckningsböcker.

Varför, tror du, är det så tabubelagt för många att ägna sig åt det egna skrivandet?
– Är det det för många tror du? Hoppas inte… Jag utgår ju bara från mig själv. Jag inbillar mig att det är mer tabu för kvinnor än för män att ägna sig åt något inåtvänt, dvs åt skapande, på det viset, där det inte finns direkt omsorg om andra. Sen kanske många av de som trängtar efter att skriva samtidigt känner att de kan såra andra genom det de skriver, och att det hindrar dem.
– Jag har fått ta del av en hel del oro när det gäller just detta: vad ska andra säga, tänk om någon känner sig utpekad?

Själv har ändå Johanna Wistrand vuxit upp i en miljö som tar skrivandet på allvar, och som något naturligt, i akademikerstaden Uppsala.
– Mormor var författarinna, pappa jobbade i bokhandel och är poet, mamma undervisade i svenska och skrev läroböcker, min ena syster har bokhandel, skriver romaner och översätter från franska, berättade hon för Kjartan, tidigare i bokturnén.
Ändå var det lite motigt när hon skulle skriva boken.
– Jo, jag körde fast på så vis att jag drog ut på det hela, jag fegade i början, boken var ju ett helt år försenad. När jag väl satte igång med att arbeta på den, då hade jag stöd av skrivretreaten och fick jag fick mycket skrivet under fem dagar och på Skrivrum, på måndagarna där jag satt med andra och skrev på boken.
Du återkommer flera gånger i boken till att du ville använda dina egna råd när du skrev den. Att släppa rädslorna, att få vara ”good enough”, till exempel.
– Usch, var jag så tjatig ang detta med egna råd… man är lite blind för sin egen text, till nästa bok får jag allt hyra in en redaktör! Å andra sidan ingår det i detta att vara just ”good enough” – att inte presentera något som är perfekt. Att genom det inspirera läsaren till att själv våga skriva en bok. Det var i alla fall så jag tänkte när jag såg bristerna i boken. Och håll med om att det är pedagogiskt :-)
– Jag spelade också mycket operamusik medan jag skrev, det gav mig energi och mod! För mig handlar det verkligen om mod att skriva, jag vet inte varför det är just så för mig.

Hur föddes idén till boken, att det skulle vara just fyra veckor?
– Det var tre år sedan idén föddes när jag klurade på en kurs med just det namnet, men så fick det bli titeln på en bok istället. Just fyra veckor tyckte jag kändes behändigt, jag ville inte att e-boken skulle bli för lång (eller för tjock, sedan när det blir pappersbok). En e-bok ska inte vara för lång tycker jag, utan man ska få känslan av tillgänglighet, enkelhet och till viss del snabbhet när det gäller just det formatet.
Vem riktar sig boken till? Kan alla bli författare?
– Den riktar sig till folk som är som jag, lite ängsliga och rädda för att skriva fast med en stark längtan. Alla kan bli författare till sina egna böcker, men inte alla kan bli författare utgivna på etablerade förlag, givetvis. Alla har något att berätta och alla har rätt att ta till hjälp om de känner att de inte räcker till helt och hållet som författare, t ex en medförfattare.
Johanna Wistrand är författarcoach och har det egna bokförlaget Multimanus. Hennes coachingprogram har två inriktningar – skönlitteratur och fakta/självhjälpsböcker/handböcker.
Du har kurser som är kopplade till boken. Men den är tänkt att kunna fungera separat också antar jag? Varför ska man gå kurs?
– Gissa om jag var nöjd när jag kom på att skapa grupper kring min bok. Dels får jag vara delaktig i hur den fungerar, dels får jag själv, indirekt, stöttning till att skriva. Varje vecka under telefonmötena uttalar vi ett mål för kommande vecka, inför nästa telefonmöte. T ex att skriva varje dag på bussen på väg till jobbet.
– Jag skrev boken mycket för min egen skull och jag har de här grupperna lite grann för min egen skull också.

– På den här kursen som heter ”Skriv varje dag i en månad” som jag tänker ha igång löpande, ingår min vägledning under telefonmötena, samt individuell coaching efter kursens slut, från mig. Här får deltagarna också chansen att bilda en egen grupp efter kursens slut: de kan fortsätta mötas i grupp över telefonen och de har ett forum att kommunicera på (en blogg som bara de har tillgång till).
– Det räcker inte alltid med att läsa en stöttande bok, man kan behöva människor omkring sig som stöttar också, och det får man här.
Vilken egenskap är viktigast för den som skriver, fantasi eller envishet/uthållighet?
– Absolut båda egenskaperna. Måste jag välja så får det bli envishet/uthållighet. Men utan fantasi kan det ju bli rätt trist läsning…

Du skriver i boken om att skapa en pavlovsk hund, något som triggar lusten och impulsen att skriva. Vilken är din pavlovska hund?
– Just nu är det en vit soffa som jag köpte nyligen av en god vän. En vit soffa invid bokhyllan, varifrån jag ser ut över hela rummet och ingången. Så fort jag ser soffan vill jag sätta mig där och skriva. Jag trivs egentligen inte att sitta vid bord och skriva. Det får i så fall vara när man skriver i grupp. Det ska helst vara i soffa eller i en säng.
Alla dessa anteckningsböcker som du rekommenderar att man ska ha liggande i olika rum, i handväskan och så vidare, det låter som ett gott råd. Men hur håller du reda på materialet som samlas i dem, om det hör till ett och samma skrivprojekt? Har du någon rutin att t ex skriva in det på datorn med jämna mellanrum?
– Jo, jag brukar skriva in allt i datorn under fantasilösa, oinspirerade dagar då jag ändå vill skriva på något vis. Då blir det så att säga renskrivning.
– Sen tillåter jag mig att riva ut ur atneckningsböckerna och föra samman i mappar eller pärmar. Eller tejpa in från ”fel” anteckningsbok in i ”rätt” anteckningsbok.

”Man skriver på det sätt man skriver och det är lika bra att bejaka det,” skriver du. Men kan man inte utveckla/förändra sin författarröst, utan att för den sakens skull bli någon annan? Vad har du för tankar kring det?
– Jo så är det. Man utvecklas ju (förhoppningsvis) som människa och då förändras ju rösten. Man bejakar den röst man har just nu. Det är ju helt naturligt. Det skulle nog skorra falskt om man försökte använda samma ton och stil hela tiden fastän man kände att man hade förändrats.
– Jag såg på TV igår om den här irländska kvinnliga författaren som vunnit ett litterärt pris nyligen. Hon sa att hon skrev kubistiskt i början (hon jämförde med Picassos stilar: den otillgängliga kubism och den mer tillgängliga, naturliga blå perioden) men att hon höll på att utvecklas till att skriva mer naturalistiskt, rentav klichéartat, om jag förstod det rätt.

Har du funderat på en fortsättning, en del 2?
– Jag har fått förfrågan från mina kursdeltagare som följer boken att skriva en bok där de har stöttning varje dag i ett helt år och inte bara i fyra veckor.
– Jag kanske skriver en sådan bok nästa höst. Men just nu vill jag bara skriva eget, skönlitterärt.

Boken Skriv boken! finns att låna på elib och kan köpas på Multimanus.

Missa inte heller Johanna Wistrands blogg.

Vagt relaterade inlägg på Skriva.net:
Att driva svenskt förlag från Medelhavet – intervju med Ann Ljungberg
Filling the well
Artist dates – att hämta inspiration
Vad Louisiana lärde mig om skrivande
Jag reser till Prag med Julia Cameron

”Varje historia har sin egen rytm” säger Katarina von Bredow till ungdomarna på årets litteraturläger i Karlstad.

Vi är i kulturhuset Tolvmansgatan. Utanför är det grått och sommarvarmt, inne i kaféet är stämningen tät. Trettio skrivglada ungdomar sitter på stolar, på kuddar, i varandras knän och lyssnar. Katarina von Bredow har i sin tur tagit plats på scenen med alla sina böcker uppradade bredvid sig. Varje bokomslag har en egen anekdot – en försäljningsavdelning som förälskade sig i det rosa på Hur kär får man bli? (Rabén & Sjögren, 2004) och konstnären som helt utan att läsa manuset till Som jag vill vara (Rabén & Sjögren, 2007) lyckades pricka huvudpersonen som von Bredow hade i tankarna perfekt.

Katarina von Bredow

Sedan debuten Syskonkärlek (Norstedts förlag, 1991) har Katarina von Bredow publicerat ytterligare nio böcker. Hennes mål är att bli klar med en bok om året för att få det att gå runt ekonomiskt. Ibland måste deadline skjutas upp från 12 månader till 15, men hittills har ingen bok behövt ta längre tid än så på sig.

Med tio böcker i bagaget har Katarina von Bredow haft tid att definiera sitt skrivande för sig själv. Hon har arbetat fram rutiner som hon följer så gott det går; att först samla in stoff så att hon har hela historien klar för sig, sedan skriva en grundlig sammanfattning som hon kan skicka till förlaget. När det är gjort, är det dags att ta itu med det stora skrivandet, som allra oftast sker helt i historieenlig ordning; från början till slut. I avstampet för en ny historia är det viktigt att ha skrivro. Katarina berättar också att hon aldrig skriver på mer än en historia åt gången. Ju längre hon kommer i berättelsen, desto mer uppslukad blir hon av den och mot slutet av en skrivperiod kan hon sitta och skriva halva nätterna för att bli klar med en bok. Annars skriver hon i regel från klockan åtta till halv två om dagarna.

För en person som Katarina von Bredow, som har åtskilliga rosade böcker och litterära pris att stödja sin författartitel på, kan det tyckas självklart att yrkesvalet var gjort från början, men enligt von Bredow var det aldrig meningen att hon skulle bli författare. Det var snarare så att hon bara fortsatte skriva när alla andra runt omkring henne slutade. ”Varför skriver du?” – den vanligaste frågan av dem alla, får många olika svar. von Bredow säger att hon nog började skriva precis som många barn gör, av lusten att berätta historier och framför allt chansen att kunna skriva precis vad som helst utan att ha kravet på sig att det hon skrev skulle vara sant. Med tiden kom det att bli tvärtom, det var möjligheten att faktiskt kunna skriva sanningen som var en befrielse. Genom sitt skrivande fick hon berätta om och utforska ämnen som på något sätt berört henne och som hon kanske inte ville eller kunde prata med andra människor om. Slutligen var det von Bredows dåvarande man som uppmuntrade henne att skicka in manuset till Syskonkärlek, en bok som von Bredow börjat med redan när hon gick i nian och vars karaktärer hon inte riktigt kunnat släppa. Det tog fem och en halv månad innan Norstedts förlag hörde av sig och sa att de ville publicera boken. Då hade Syskonkärlek skickats fram och tillbaka mellan barn- och ungdomsavdelningen och vuxenavdelningen för att den var svår att bestämma mottagarålder på. Till slut blev det en ungdomsbok och sedan dess är det den målgruppen (med undantag för två barnböcker) som Katarina von Bredow har riktat in sig på.

böcker

Att lyssna på Katarina von Bredow är att bli påmind om hur roligt det är att skriva. Frågorna från litteraturlägrets deltagare är många och Katarina tar sig tid att svara utförligt och titta den som frågar i ögonen. När vi efter två timmar applåderar för besöket, samlas en rad ungdomar för att få sina böcker signerade och många positiva kommentarer hörs om att de har blivit inspirerade till att skriva mer.

/ text: Emilie, foto: Sofie

© 2019 Skriva.net Suffusion theme by Sayontan Sinha